De senaste två, tre decennierna har det varit populärt bland gitarrbyggare att prata om så kallade “vetenskapliga arbetsmetoder”. Tack vare ny teknik har det blivit möjligt att mäta upp instrumenten akustiskt med dator och frekvensanalyserande program. Det har också blivit lätt att med hjälp av tongenerator och högtalare att visuellt åskådliggöra de olika resonansernas mönster i lock och botten. Dessa två metoder har jag själv använt mig mycket av, och gör fortfarande till viss del. Jag ser det som att de traditionella metoderna att knacka, lyssna och känna fått sällskap av dessa två teknikanvändande metoder och att gitarrbyggarens möjligheter till att uppleva och analysera sina gitarrer under byggandets gång utvidgats. Men är det egentligen rätt att kalla det vetenskapligt? Nej, det tycker jag inte. Vetenskap är något annat. Som någon skrivit i Wikipedia: “Vetenskap grundar sig på den vetenskapliga metoden, där fenomen observeras, samband noteras, hypoteser ställs upp och testas för att antingen accepteras eller förkastas. När en hypotes antagits kan nya observationer göra att den antingen framstår som mer sannolik eller tvinga fram en modifiering.” Men hallå, vänta! Det där stämmer väl in på gitarrbygge? Man prövar en design, drar slutsatser och förkastar eller behåller den. Nej. Jag ska förklara varför det som gitarrbyggaren normalt gör på sin höjd kan betraktas som pseudovetenskap. Det som praktiskt sett hindrar eller försvårar strikt vetenskaplighet är främst kombinationen av tre saker; materialets ständigt skiftande karaktär, små detaljers stora betydelse och byggarens brist på tid.
Ingen träbit är den andra lik. Det låter som en klyscha men det är faktiskt sant och jag har haft tillfälle att pröva påståendet lite närmare. En gång byggde jag t.ex två gitarrer där målet var att skapa så identiska instrument som möjligt åt den eminenta gitarrduon The Gothenburg Combo, David Hansson och Thomas Hansy (www.gbgcombo.com). Idén var att gitarrerna skulle vara lika och att gitarristerna därigenom skulle skilja sig åt endast genom sina egna personligheter. Jag sökte noga igenom mitt materialförråd och lyckades hitta lock, bottnar och sarger som legat bredvid varandra i respektive stock, sågade i serie. De var alltså så lika som det rimligen är möjligt. Ribborna till locken och bottnarna togs också ur samma träbitar. Likaså sarglisterna. Övrigt material, halsar, greppbrädor, stall och huvudfanér försökte jag så gott som möjligt att matcha i densitet och karaktär. Att jag gjorde mitt yttersta för att detaljarbetet i själva byggandet skulle bli identiskt behöver jag väl inte påpeka? De färdiga locken skiljde sig bara något gram i vikt till exempel. Gitarrerna blev mycket bra och väldigt lika, men de blev inte helt identiska. Lyssnade man lät de så lika att de i ett blindtest var omöjliga att skilja åt (vi försökte), men spelade man dem gick det att KÄNNA en liten skillnad. Det är klart att man kan argumentera att jag kanske inte lyckats vara tillräckligt exakt i mitt försök att bygga de två identiskt lika och att det var därför de skiljde sig åt, och det är säkert en delförklaring. Men jag tror också att trät gjorde skillnad utifrån hur det betedde sig under arbetet, hur styvhet och massa förändrades, och hur slutresultatet blev.
Jag hade sparat lite extra material på halsarna för att tillsammans med Combokillarna göra finjusteringar i halsprofilerna efter deras individuella preferenser. Vi drog lott om vem som skulle ha vilken gitarr och jag slutjusterade sedan halsprofilerna. Det var inte stora förändringar som jag gjorde på halsarna men under arbetets gång kunde vi tydligt märka hur de snarlika tvillinginstrumenten blev mer olika. Grundkaraktären var fortfarande densamma i stort men de var inte längre identiska. Nu kunde vi även höra det. Under de fyra år som gått sedan leverans har instrumentens olikheter blivit ännu större. Det är som om de två olika gitarristernas personligheter och karaktärer tagit plats i gitarrerna så att instrument och person kommit att likna varandra. Vad som är vad i allt detta är svårt att säga. Jag kan bara konstatera att trots att jag vidtog alla åtgärder som stod i min makt för att bygga två identiska gitarrer blev de i alla fall olika till slut. Små skillnader i trät och ytterst små skillnader i utförandet av designen var tillräckligt för att skapa två unika instrument av något som var ämnat att bli identiskt lika.
För att kunna dra en vetenskaplig slutsats behöver man upprepa ett experiment ett stort antal gånger och under identiska former för att få ett tillräckligt stort statistiskt material att grunda hypoteserna på, men hur katten ska man kunna ha så mycket trä som är identiskt, som motsvarar kriteriet att ha legat bredvid varandra i stocken? Dessutom jobbar gitarrbyggare under tidspress. Som professionell har man inte tid att utföra experimentellt byggande som har en vetenskapligt konsekvent hållning i utformningen av alla detaljer och som ger ett tillräckligt stort statistiskt underlag för att dra hållbara slutsatser. Istället försöker man att intuitivt lösa de problem som uppstår utifrån den erfarenhet man har, möjligen med en naturvetenskaplig utgångspunkt i resonemanget kring varför man använder en viss konstruktionsdetalj eller varför ett visst instrument kan ha problem. Med tiden får man en känsla av svar på olika frågor man har, men bevisat det vetenskapligt har man inte! Det handlar mer om erfarenhet. Erfarenhetsbaserad kunskap kan visserligen vara vetenskaplig men den behöver inte vara det och i fallet med gitarrbygge hävdar jag att det är en praktisk omöjlighet i vardagen så som den ser ut för en vanlig gitarrbyggare. Inte ens om man låter moderna hjälpmedel som att en dator frekvensanalyserar instrumentet eller vibrerar gitarren med en tongenerator kan man göra anspråk på vetenskaplighet!
Leave a Reply