Vad är en gitarr värd?

  Det enkla svaret på rubrikens fråga är givetvis att något är så mycket värt som någon är villig att betala. Det är ju så kapitalismen och Mammon har definierat det i alla fall. Tillgång och efterfrågan ni vet. Finns det bara ett hundratal Torres-gitarrer kvar så finns det kanske sådan efterfrågan på dem i relation till tillgången att en prislapp på en miljon är möjlig, kanske till och med rimlig. Värdet hänger inte längre ihop med tingets inneboende kvalitet utan något annat, Torres-myten, känslan av att äga något mycket unikt, ett ting med en speciell historik och en plats i musikhistorien. Och så självklart den speciella karaktär/kvalitet som Torres’ gitarrer äger (dvs. de som fortfarande är spelbara och i gott skick, mekaniskt och musikaliskt).

  Men hur kan en gitarr säljas på Netto för 495 spänn? Det är minst lika svårt att förstå som prislappen på en Torres. Svaret på den frågan är flerfaldig. För det första är givetvis Netto-gitarren framställd på billigast möjliga sätt, dvs med billigast möjliga material och med billigast möjliga produktionssätt och billigast möjliga arbetskraft. Plywood, löpande band och (troligen) asiatisk arbetskraft. Därtill kommer säkert butikskedjan Netto’s reklamknep att tillfälligt ha prisdumpade varor för att locka in folk i butiken. Själv gick jag på bondfångeriet genom att köpa en espressomaskin för (ja ni gissar rätt!) 495 kr. Den höll i två veckor…

  Det är dock mellan de här ytterligheterna som vi vanliga gitarrister och gitarrköpare rör oss. En intressantare frågeställning är således t.ex om en gitarr för 20.000 är dubbelt så bra som en för 10.000, eller för att ställa det på sin spets: var är brytpunkten för när man inte längre i första hand betalar för gitarrens kvalitet utan i stället betalar för en myt, inbillad eller verklig? Detta är inte lätt att svara på. Kvalitet är ju både ett objektivt och subjektivt begrepp.

  För att börja med fabriksbyggda gitarrer. Fabriker/större företag tenderar att ha en affärsfilosofi som innebär att “vad de förlorar på gungorna tar de tillbaka på karusellen”. För att kunna ha en riktigt billig gitarr i sortimentet sprider de ut kostnaderna på samtliga modeller. En billig gitarr för 3500 kr med plywood i botten är alltså delvis sponsrad av den dubbelt så dyra modellen med t.ex solid kayamahogny fast kostnaden för en sådan solid botten inte är 3500 kr utan bara en hundralapp och modellerna i övrigt är nästan identiska. Fast bara nästan! Man särskiljer dem i utseende genom att t.ex lägga till en extra inläggningsåder på locket…Och sådär håller de på genom hela modellserien. Priserna är satta efter vad som är rimligt att ta ut från konsumenten och som gör dem konkurrenskraftiga. Givetvis måste fabriken hålla kostnaderna nere så lågt att de gör vinst på hela verksamheten, men varje enskild modell måste inte prismotiveras helt och hållet utifrån sina egna kostnader. Cyniskt? Nej, jag tycker att det inte är värre än vad hela vår marknadsekonomiska modell är i övrigt.

  Handbyggda gitarrer då? Även där är priset beroende av tillgång, efterfrågan och konkurrenskraft. Men här anser jag att man kan se det hela i lite andra perspektiv också. Jag vågar nog påstå att de flesta av oss enskilda gitarrbyggare i den här branschen är smarta nog att förstå att det är inte här man blir rik. Vi gör det av andra skäl än rent ekonomiska, av kärlek till instrumentet och hantverket. Priset för våra instrument har inte så mycket att göra med antalet produktionstimmar eller materialkostnad (även om vi naturligtvis tar med detta i prisekvationen) utan det handlar mer om vilken “marknadsposition” vi har. Vi tar helt enkelt ut vad som är rimligt och möjligt i den situation vi för tillfället befinner oss i, och för det mesta är detta sorgligt lite jämfört med andra “vanliga” yrken. För de flesta av oss innebär det ett liv i relativ fattigdom. Detta gäller även de byggare som “kommit upp i smöret” för sett i ett livsperspektiv gör inte ens deras höga priser i slutet på deras karriärer att den totala livsinkomsten blir speciellt hög. I vilken annan bransch tvingas man jobba med så låga inkomster som vi gör under ett par decennier eller mer innan man är erkänd nog för att kunna få en inkomst motsvarande en vanlig industriarbetare? Dessutom är det inte orimligt att se det höga priset som en välförtjänt inkomst efter mångårigt utvecklingsarbete, både av instrumentet och byggaren själv. Javisst, för att bygga bra gitarrer krävs lång och hård träning, eller kalla det hellre utbildning, och varför ska inte gitarrbyggare vara värd bra lön efter lång utbildning när andra yrken med lång utbildning ger bra lön i slutändan? Vad som definierar gitarrbyggarens marknadsposition är en kombination av hantverkskvalitet, musikalisk kvalitet i instrumentet samt mytbildningen kring det, t.ex. om en känd gitarrist spelar på en byggares instrument ökar efterfrågan markant. Vad som är rätt eller fel pris kan bara varje enskild gitarrköpare avgöra. Visst förkommer det att det går mode i vilka instrument som är populära och eftersökta, men så är det väl med allting annat också.

  Hittills har jag mestadels pratat om det ekonomiska värdet hos en gitarr, men det finns ju andra värden också. Sådant som inte är mätbart i pengar. Som exempel kan jag ta den gamla släktklenoden någon har hängande på väggen. Affektionsvärde har inte med pengar att göra över huvud taget. Många instrument som är ovärderliga i ägarnas ögon betingar ringa eller inget värde alls på en instrumentmarknad, det kanske inte ens knappt är spelbart. Likafullt är värdet “ovärderligt”, eller hur?

  Likaså, sett utifrån den aktiva musikerns synvinkel, är kanske ett visst instrument “ovärderligt” helt enkelt för att det, och inget annat, passar denne musiker som hand i handske. Förlorar han/hon instrumentet finns det inget att ersätta det med som fungerar lika bra musikaliskt och “personkemiskt”. Hur ska man kunna värdera sådant i pengar? Det går givetvis inte.

  Hur mycket en gitarr är värd är alltså helt beroende på sammanhang och betraktat ur “fel” synvinkel kan värdet eller ett pris te sig underligt eller till och med helt obegripligt. Så när allt kommer omkring, det är bara du själv som avgör om priset är rätt eller fel. Är priset fel köper du inte, är det rätt köper du.