Jag stod och “drog” fanéerremsor för rosetter idag. Det är inget av mina favoritjobb men ändå rätt ok tillsammans med bra musik och en kopp kaffe. Fanéren har en ursprunglig tjocklek på 0.6 mm i teorin, dvs det är vad det sägs i produktbeskrivningen, men i praktiken kan det variera mellan 0.55 och 0.65 mm. Det blir alldeles för stor variation på remsorna som ska bygga mosaiken. Mönstret blir förvrängt om man limmar ihop remsor av olika tjocklek så därför måste man “dra” remsorna genom ett skrapverktyg som ger dem samma tjocklek med ett par hundradels millimeters noggrannhet.
Det var alltså det jag gjorde idag då det slog mig hur jag kunde känna skillnad på remsorna före och efter att jag dragit den genom verktyget. Skillnaden i tjocklek är inte mer än ett par hundradels millimeter, och ändå känner jag det tydligt! Jag kan inte beskriva skillnaden, det är ju bara känslointryck, men jag upplever skillnaden. Funderar jag vidare på detta tror jag, nej jag är övertygad om, att jag använder detta sinne hela tiden då jag bygger gitarrer. Känseln registrerar vad jag gör, lockets styvhet eller tyngd, en lokal avvikelse i tjocklek osv. och allt detta bygger upp en erfarenhetsbank av tyst känselkunskap, en av intuitionens viktigaste informatörer. Det gäller bara att inte rusa iväg i arbetet så att sinnesintrycken hamnar på efterkälken. Skulle jag förmå att låta känseln vara med i en massproduktion av gitarrer? Jag tror inte det. Här har vi ännu ett argument för “Handbyggt”! Långsamheten är ett måste för att känsel ska kunna vara ett redskap i framställandet av kvalitet.
Leave a Reply