I dessa tider då det pratas om ”fake news” och alternativa fakta kan jag inte låta bli att återkomma till något jag flera gånger tidigare berört i min blogg, nämligen svårigheten att skilja på tro och vetande i gitarrvärlden. Detta är en svår fråga eftersom det å ena sidan handlar om att gitarren är så sammansatt och komplicerad att förstå samtidigt som huvudsaken å andra sidan är hur vi upplever den snarare än hur den presterar. Med andra ord, vi tolkar alltid världen, men hur ska vi kunna tolka den rätt? Eftersom gitarr så mycket är en fråga om subjektiv upplevelse finns det både bland byggare och gitarrister en påtaglig risk att fakta feltolkas eller rent av fabriceras där inget egentligen finns att se.
Vi styrs ofta av förväntningar. Placeboeffekten är betydelsefull inom medicinen. Homeopatin är ett bra exempel på hur detta fungerar när piller utan några andra verksamma beståndsdelar än socker ibland kan få patienten att uppleva medicinska förändringar i sin kropp. I en mycket vidare bemärkelse är det nästan som om denna placebo även verkar på gitarrbyggare och gitarrister då vi ska bedöma gitarrer. Om patienten, gitarrbyggaren eller gitarristen förväntar sig ett visst resultat kan detta ofta upplevas utan att det finns någon annan anledning till detta utom just kopplingen mellan förväntan och placebo. Jag har ofta stött på detta i min egen verksamhet där gitarristers förväntningar fått dem att höra något som inte fanns eller på grund av förväntningarna feltolkades grovt. Det kan handla om föreställningar om till exempel trä eller vissa konstruktionsdetaljer. Och jag själv har naturligtvis hur många gånger som helst tyckt mig höra att en ny idé som jag provat i en gitarr gett önskat resultat när det I själva verket var en kombination av andra parametrar som råkade vara lyckosam. Vi fungerar alla på detta sätt. Vi är lättmanipulerade av dem som eventuellt vill styra oss, men kanske framför allt av oss själva. Det vi vill tro ligger nära till hands att läsa in då vi försöker förstå information som är mångfacetterad och svårtolkad.
Ett mycket ambitiöst projekt som med önskvärd tydlighet pekar på hur våra förväntningar påverkar det vi hör och upplever hos gitarrer är Leonardo-projektet, http://www.leonardo-guitar-research.com/home . Syftet med detta projekt var att studera, demonstrera och kommunicera möjligheten att använda icke-tropiska träslag vid byggandet av gitarrer. Ett stort antal gitarrer byggdes där de tropiska traditionella träslagen ersattes med olika träslag från tempererade breddgrader. Dessa jämfördes sedan med gitarrer byggda med traditionella tropiska träslag. Vid blindtester blev utslaget för vilka instrument gitarrister respektive åhörare föredrog 50-50% mellan de två grupperna av gitarrer. Vid tester av samma instrument men där dessa var synliga blev utslaget 25-75% till de tropiska träslagens ”fördel”. Vi hör och känner vad vi förväntar oss…
Ett annat exempel handlar om en gitarrbyggare som jag för diskretionens skull inte nämner vid namn. Hen är sedan många år aktiv i diskussionsgrupper på internet och gör reklam för sin alldeles speciella metod att ”finstämma gitarrer” (dvs inte stämma strängarna på gitarren utan stämma av instrumentets akustiska funktion). Hens metod går ut på att massera tonribborna med ultrafint slippapper, så fint att gitarrister använder samma fina slipgradering för att polera sina naglar. Detta ter sig i mina ögon som ett närmast “homeopatiskt synsätt”. För att förändra en gitarrs akustiska egenskaper krävs ju att man förändrar dess fysiska egenskaper på något sätt. Att förändra tonribbornas egenskaper, dvs. höjd, bredd och utsträckning, med ett så fingraderat slippapper skulle handla om många, många timmars arbete av gnidande så jag tvivlar starkt på att den beskrivna metoden (med hens egna ord) att ”med några drag med pappret på rätt ställe” kan få något verkligt resultat. Det skulle naturligtvis vara mycket lättare att utföra arbetet med ett grövre papper med större avverkning och därigenom verkligen förändra tonribbornas styvhet och funktion. Ändå hävdar byggaren envist att masserandet av tonribborna kan förändra och justera klangen i instrumenten. Man hör vad man vill tro…
För rättvisans skull kanske jag också bör ta ett exempel från något av alla mina egna misstag och tankesnubblingar. Nej, låt mig istället uttrycka mig såhär. Jag har under snart tre decennier experimenterat med gitarrens olika beståndsdelar och konstruktionsdetaljer för att lära mig förstå hur gitarren verkligen fungerar. Under ett antal år gick jag noggrannt igenom del för del av gitarren och försökte utröna respektive dels funktion och betydelse i tonproduktion och spelkänsla. Ofta gick dessa experiment ut på att bygga flera instrument där jag överdrev den “vanliga” dimensioneringen åt olika håll. Jag kunde till exempel göra stallet lättare och tyngre än normalt, bottnen mjukare och styvare, nederklossen större och mindre, sargen styvare och mindre styv osv. Vid varje utvärdering av experimenten tyckte jag mig höra förbättringar och försämringar utifrån min utgångspunkt. Följaktligen valde jag att följa spåret med det positiva utslaget. Vad det tog mig lång tid att förstå är att gitarren alltid är mer komplicerad än att en enskild detalj kan bidraga med så stor “framgång” att den är möjlig att se som avgörande. Det handlar alltid om helheten. Hur alla delar fungerar ihop är mycket viktigare än att gitarren har några få detaljer som ska “dra hela lasset”. Detta är något att tänka på när nya designflugor dyker upp. Soundports, förhöjda halser, doubletop-teknik, hemliga patenterade ribbsystem m.fl.; alla dessa tekniker fungerar bara bra om de fungerar ihop med helheten, och den kan sannerligen variera i kvalitet.
Gitarrer är verkliga fysiska ting och som sådana påverkas de av faktiska förändringar i konstruktionen. Ingenting annat än det som verkligen ändrar på de fysiska förutsättningarna och parametrarna i gitarren förändrar dess klang eller spelkänsla på riktigt. Detta är fakta och borde vara omöjligt att bestrida, men ändå tycks vi ha svårt att skilja fakta från tro eller myt om vi bara tror tillräckligt på det vi förväntar oss. Med ett kritiskt tänkande som är väl förankrat i verklig fysik och akustik minskar förhoppningsvis tendensen för tanken att slinta och övergå i tro, men detta är lättare sagt än gjort. Så mycket i gitarrens funktion ligger bortom vad som är enkelt att entydigt förklara och här ligger naturligtvis kärnan i problematiken. När något är oerhört komplicerat att förstå är vi ofta och lätt benägna att fylla i tomrummen i analysen med vårt eget önsketänkande. För gitarrister tycker jag inte att problemet är särskilt stort. Att uppleva en gitarr är ju precis just detta; att få uppleva. Det vore ju tråkigt om denna fröjd i att upptäcka och smaka på världens alla fina instrument hela tiden skulle behöva förklaras i rationella termer. Det är ju själva vitsen med att spela gitarr att man får beröras, förföras och älska musiken och instrumentet. För gitarrbyggare är däremot problematiken lite mer komplicerad. För hur ska man som byggare kunna utvecklas och förvärva kunskap om man inte skiljer på fakta och tro?
Jag har genom åren stött på många hemsnickrade teorier och villfarelser om gitarrbygge, mina egna inte att förglömma, och jag vet att det är lätt att låta tanken nöja sig med en enkel och lättköpt förklaring till varför gitarrer beter sig som de gör. Men att lära sig bygga gitarr genom ett planlöst “trial and error” snarare än ett riktigt genomtänkt och på akustisk kunskap baserat byggande tar egentligen mycket längre tid eftersom man inte har något säkert ramverk att hänga upp sina erfarenheter på. Gitarren, liksom världen i övrigt, är komplicerad och har man inte möjlighet att bygga sitt vetande på rimligt säkert förankrad kunskap utan nöjer sig med “alternativa fakta”, fakta som är fabricerade för att passa in i den världsbild man vill skapa, så bygger man gitarren på måfå och kunskapen kan aldrig expandera på riktigt.
Vad kan man då göra för att inte hamna i en situation där tro ersätter vetande? Som alltid är det just sökandet efter riktig kunskap som kan hjälpa, att man åtminstone så gott det går ser till att sortera bort det som vid närmare granskning inte går att hålla som trovärdigt. Ett kritiskt förhållningssätt och en allmän skepticism är det skydd vi har mot trons villfarelser, i den lilla lilla världen som en gitarrverkstad utgör såväl som i den stora världen där storföretag, presidenter och påvar gärna vill styra och diktera villkoren för oss andra. I del 2 av “Tro och vetande” kommer jag att gå in i gitarrverkstaden och visa hur det är möjligt att förankra sitt arbete i faktiskt vetande.
Leave a Reply