Antonio de Torres, den gamle spanske gitarrbyggaren (se min artikel) byggde många gitarrer som kom att bli legendariska. La Leona – Julian Arcas gitarr som fick sådan berömmelse att flera olika instrument kommit att tävla om att vara den äkta La Leona, Tarregas tre gitarrer varav den första sedermera hamnade i Maria Louisa Anidos händer, Llobets gitarr som blev tidig inspirationskälla till Hermann Hauser med flera, med flera. En av dessa legender är en gitarr som Torres envist vägrade att sälja under hela sin livstid – den berömda Papier-maché gitarren. Papier-maché är papper som blötläggs i lim och används i olika skulptursammanhang t.ex. men som gitarrmaterial är det knappast användbart. Ändå byggde Torres en gitarr med sarg och botten med det. Vad var syftet kan man fråga sig. Ett experiment är givetvis det självklara och uppenbara svaret, men vad ville han undersöka? Och hur blev resultatet, egentligen? Legenden säger att Torres ville bevisa att locket är det viktigaste i en gitarr, men jag har alltid undrat hur någon kan säga sig veta hur och vad Torres tänkte. Ett neutralare påstående är att Torres ville se vad som hände med tonen om bara locket var akustiskt “levande” i gitarrkroppen. Domingo Prat skriver om denna gitarr att den lät mycket bra, men vi har inte kunnat belägga detta eftersom Torres gitarr länge var ospelbar på grund av sprickor i locket. Inte förrän Bröderna Yagüe i Barcelona restaurerade den i slutet på 1900-talet blev den spelbar igen. Under en festlig ceremoni presenterades den för allmänheten år 2000 och finns till och med inspelad på CD av Stefano Grondona (som jag hoppas återkomma till här).
Idag, 150 år efter att Torres byggde sin gitarr, har jag påbörjat ett liknande experiment. Jag gör det av flera skäl men som alla kan reduceras till detta att undersöka hur stor eller liten betydelse bottenmaterialet i en gitarr har och inte bara lita på “myten om Torres papier-maché gitarr”. Jag bygger bottnen i masonit och jag använder mig av min gamla trotjänare “Experimentgitarren” som har hängt med i mer än tio år och under detta dryga decennie inte bara hunnit med att ha tre olika bottnar tidigare utan också flera olika stall, ribbmönster, alternativa ljudhål mm. Den är en ärrig kämpe i min vetenskaps tjänst… och jag känner den utan och innan. Många har också påpekat för mig att den låter förvånansvärt bra i nuvarande skick. Hur den låter med en botten av den akustiskt döda masoniten återstår att se men viktigt i sammanhanget är att jag redan vet hur den låter med tre andra bottnar. Jag återkommer om ett par veckor med bilder och utvärdering av experimentet.
Leave a Reply