Såhär ser experimentet ut. Jag vill ta reda på vad som händer med en känd gitarrklang, dvs ett instrument som jag redan vet hur det låter i en viss utformning, om jag ersätter dess botten med en botten av masonit. Denna botten ska i möjligaste mån ha de egenskaper som jag i övrigt brukar ge mina bottnar vad det gäller styvhet och vikt. Avsikten är att studera hur masonitens egenskaper i form av inre dämpning och ledningsförmåga av ljudvibrationer eventuellt påverkar klangen i gitarren. Styvhet och massa är så påverkbara utifrån vilka dimensioner man låter bottnen ha att man kan ge många olika material liknande egenskaper. Jag har försökt simulera t.ex en jakarandabotten och dess styvhet längs fiberriktningen relativt tvärs genom att använda ett antal längsgående granribbor. Jag har tidigare märkt att gitarrer låter ganska lika så länge som dessa egenskaper hålls något sånär konstanta. De fina nyansskillnader som blir kan man sedan härleda till den inre dämpningen i de olika materialen, men skillnaderna är subtila om bara gitarrerna är rätt byggda. Jag har många gånger låtit gästande gitarrister genomgå en blindtest där de fått spela gitarrer utan att veta vad de spelar på (genom att de blundar) och alltid, varenda gång, har jag konstaterat att de haft svårt att skilja på gitarrer med bottnen i jakaranda, lönn eller cypress. Gitarrerna har givetvis varit av samma modell i övrigt och med samma typ av lock. Jag vet att detta är att svära i kyrkan att säga att bottenmaterialet spelar en mindre roll (i synnerhet i stålsträngskretsar), men jag kan inte annat utifrån vad jag erfarit så många gånger. De gitarrister som har gjort mina blindtester är inga blåbär precis, och jag har hört själv med egna öron. Så låt oss se vad ett akustiskt dött material kan prestera i en bra gitarr då det fått rätt styvhet och massa. Kommer gitarren att dö?
Leave a Reply