Det finns stunder då man som gitarrbyggare tvivlar på sina sinnen, man “vet” redan vad man “vet” och har svårt att uppleva instrumentet utan fördomar. Då jag besträngade experimentgitarren var en sådan stund. Gitarren som borde vara död var definitivt inte död! Den är fortfarande en bra gitarr, trots att bottnen är gjord av masonit! Det var en skakande upplevelse att se gitarren i all sin fulhet och sedan höra hur den låter. Ännu mer skakande var det för min instrumentbyggarsjäl att fundera över faktumet att gitarren faktiskt fortfarande låter riktigt skapligt trots alla vedertagna teorier och myter (?) som begränsar byggandet tlll bara en handfull träslag som möjliga att använda. Allra mest skakad var träälskaren i mig. Masonit är så fult!…men sedan så insåg jag att trä-älskaren och instrumentbyggaren i mig, och alla andra byggare och trä-älskare, har anledning att fira! Inte för att framtidens gitarrer kommer att byggas i masonit. Tvärtom, men floran av tänkbara träslag för bottnen och sarg ökar drastiskt om man vågar tänka utanför de få träslag som kommit att bli traditionella, och har jag kunnat bygga en bra gitarr med masonit bör bottnar av otraditionella men bra träslag kunna ge ännu bättre resultat om man bara förstår att använda dem rätt.
Att beskriva ljud och klang är svårt men jag ska försöka beskriva denna gitarr ändå. Det är en tonstark cederklang med bra attack och sustain. Den är ganska varm men har också klarhet i tonen. Första strängen är bra om än en smula vass, men detta vill jag snarare tillskriva lockets nuvarande konstruktion som inte på några vis är optimal. Så var gitarren även innan bottenbytet. Tonen förändrades något vid bytet, men bara subtilt, och det hade den gjort på ena eller andra sättet oavsett vilket material som använts till bottnen. Detta vågar jag säga med säkerhet. Frågan är bara vad som orsakar vad i karaktären.
På lördagskvällen presenterade jag masonit-gitarren inför publik under en konsert med Leif-Åke Wiklund hos Gitarr i Väst. Jag beskrev i korthet syftet med experimentet och Leif-Åke spelade sedan extranumret på gitarren. Vi fick således möjlighet att jämföra klangen, karaktären och tonstyrkan med hans ordinarie gitarr som jag byggde för en fem-sex år sedan. Att i detalj försöka beskriva skillnaderna är omöjligt och jag tycker att Leif-Åkes gitarr lät bäst generellt (och hoppas att andra tyckte likadant!!!), men samtidigt var många som själva provspelade masonit-gitarren efteråt överraskade över att det lät “så vanligt”.
Så avslutningsvis, vad kan Torres kartong-gitarr säga oss? Eller min masonit-gitarr?
Jag tror att jag vill ansluta mig till vad myten om Torres papier maché gitarr påstår, nämligen att locket och dess egenskaper är det viktigaste i en bra gitarr och att bottnen är av mindre betydelse. Men jag tror också att det är viktigt att poängtera att “mindre betydelse” inte innebär betydelselös. Att inte använda bra trä till sarg och botten är att begränsa instrumentets möjligheter, men vad är bra trä? Jo, trä med egenskaper som passar för att böjas till sarger, som har lämplig styvhet och densitet, trä som går bra att limma och som är rimligt stabilt vid olika väderlekar och klimat och sist men inte minst, trä som har en estetisk skönhet värdig en fin gitarr. För masonit är fult, riktigt fult!
Leave a Reply