Det sägs ibland att tekniken bara är ett verktyg – att den inte förändrar vad vi hör, bara hur vi hör det. Men jag tror att det är en sanning med modifikation. Under det senaste århundradet har vi inte bara utvecklat nya sätt att spela in musik – jag tror att vi också har börjat lyssna annorlunda. Kanske till och med känna annorlunda inför musikinstrumenten själva.
Jag tänker ofta på detta när jag bygger en ny gitarr i min verkstad. För frågan är idag inte längre bara om den kommer att låta som jag vill, utan hur vill jag att den låter för att passa in i nutidens klangestetik? Och den frågan är inte längre enkel.
Vi lever i en tid där nästan all musik vi konsumerar når oss via inspelningar – och ofta genom system som är optimerade för att förstärka, förbättra, färga och framhäva ljudet, men ibland även under ganska undermåliga former och situationer. En gitarr som spelas in kan låta på många olika sätt beroende på hur mikrofonplaceringen görs, hur den mixas , EQ:as, hur ljudfilen komprimeras eller får sin klang justerad och modifierad. Varje liten nyans kan förstoras och ramas in tills den är något mer – eller något annat – än vad instrumentet egentligen presterar där det är i rummet. Resultatet kan ofta vara magnifikt på sitt sätt. Men också inte sällan något helt annat än hur det skulle låta om det spelades för oss i verkliga livet, i rummet. Många inspelningar har en stor rumsklang pålagd så att instrumentet låter större än vad det är och de olika frekvensområdena är omsorgsfullt balanserade för att behaga just den person/tekniker som medverkat i produktionen. Resultatet kan skilja sig oerhört mycket från inspelning till inspelning. Till och med så mycket att lyssnaren omöjligt kan urskilja att det är samma instrument som spelas. Själv har jag ofta förvånats då jag hört egna gitarrer inspelade och inte kunnat känna igen deras klang.
Jag tror och är rädd för att vi, ofta omedvetet, har börjat lyssna på det inspelade och förstärkta som om det vore det ursprungliga. Vårt öra har vant sig vid den mixade, processade gitarren som referens. Och det påverkar förstås vad vi söker i instrumenten själva. Kunder beskriver ibland vad de vill höra – men vad de beskriver är inte sällan den gitarr de är vana att höra på skiva, snarare än hur en gitarr faktiskt låter, obearbetad, levande i ett rum.
Detta påverkar inte bara musiker. Det påverkar också oss som bygger instrument. För även vi är barn av vår tid. Vi lyssnar med öron som formats av modern teknik – av mikrofoner, högtalare och hörlurar. Och vi formas av vad marknaden efterfrågar.
Men ibland undrar jag om det inte är dags att stanna upp och fråga oss: vad vill vi egentligen höra? Vill vi bygga gitarrer som låter som färdiga inspelningar? Eller vill vi hitta tillbaka till en sorts ursprunglig klang – ett ljud som bär i rummet, som talar till örat direkt utan förstärkning, som lever sitt eget liv, oberoende av process och produktion, den nakna intima klang som på gott och ont är gitarrens ursprung?
En riktigt fin gitarr behöver inte ”hjälp” för att låta vackert. Den har en självklarhet i sin röst, trots sina eventuella brister. Men det kräver också något av lyssnaren – ett tålamod, en närvaro, en acceptans för att en ensam gitarr låter naket om inte rummet i sig ger stor rumsklang. Lyssnaren behöver en vilja att uppleva musiken där den uppstår, inte där den förstoras.
Kanske är det dags att börja lyssna igen. Inte genom mikrofonen. Utan direkt och ärligt, genom örat.
Leave a Reply