“The true method of knowledge is experiment.”
– William Blake (1757–1827)
William Blake var en brittisk poet, konstnär och visionär – en av romantikens mest egensinniga gestalter. I sin samtid betraktades han som en udda figur, till och med galen, men i eftervärlden har han hyllats som ett unikt geni: en konstnär som överskred gränserna mellan poesi, bildkonst, mystik och filosofi. Hans verk genomsyras av en djup skepsis mot auktoriteter och ett starkt engagemang för den inre upplevelsen, det individuella uttrycket och det levande skapandet. Han kan fortfarande, två hundra år efter sin död, vara inspirerande att läsa.
När Blake skriver att ”den sanna vägen till kunskap är genom experiment” är det inte i en naturvetenskaplig mening han menar det – utan snarare som en filosofisk-poetisk uppgörelse med tanken att kunskap kan vara statisk, objektiv eller färdigformulerad. För Blake är kunskap något levande som uppstår genom erfarenhet, prövning och kreativt mod. Han lyfter fram det personliga görandet, det konstnärliga risktagandet och det intuitiva upptäckandet som den verkliga kunskapens källa.
När vi för dessa tankar in i gitarrbyggets värld, får de oväntat stark resonans.
Gitarrbygge: Mellan handens kunskap och ritningens logik
Att bygga en gitarr kan ses som en perfekt spegel av Blakes kunskapssyn. Även om det finns böcker, ritningar och vetenskapliga modeller som beskriver hur en gitarr bör vara utformad, så återstår det faktiska bygget som en process fylld av osäkerhet, prövning och improvisation. Trä är aldrig exakt likadant och beter sig olika beroende på luftfuktighet. Detaljer som halsvinkel, stränghöjd och akustisk respons kan påverkas av mikroskopiskt subtila skillnader – och först i byggets praktik, genom att prova, justera och våga riskera att misslyckas, växer förståelsen för hur det enskilda instrumentets olika detaljer samverkar.
Här bekräftas Blake: Det är först i experimentet – i verkstadens konkreta arbete – som verklig kunskap uppstår.
Men detta är bara en av flera möjliga vägar att närma sig gitarrbygge.
Teorins väg: Förutsägelse, struktur, kontroll
I motsats till Blakes experimentella hållning står den mer tekniskt-teoretiska. Den utgår från att världen är förståelig, mätbar och styrbar genom rationella modeller. Inom gitarrbygge handlar detta om sådant som kan mätas, beräknas och planeras, det vill säga akustiska beräkningar, materialanalys, och ett systematiskt arbete där varje steg planeras i förväg.
Detta förhållningssätt har sina fördelar: det ger precision, kontroll och förutsägbarhet. Det minimerar risken för fel och gör det möjligt att bygga instrument som håller hög och jämn kvalitet.
Men det har också sina begränsningar. En gitarr är inte bara en produkt av matematik – den är ett möte mellan materia och musik. Och i det mötet kan teorin bara vara en kompass, inte en karta. Det som skiljer ett bra instrument från ett mediokert är att dess olika delar samverkar till en optimerad helhet, dess olika resonanser skapar en synnergieffekt som gör gitarren akustiskt överlägsen dess mediokra broder. Men denna synnergi är mycket svår, för att inte säga omöjlig, att bestämma i förväg, på pappret. Teorin är beroende av praktiken för att ha någon betydelse.
Mot en syntes: Gitarrbygget som dialektisk process
Så hur förhåller vi oss då till dessa två ytterligheter? Antingen följa Blakes experimentella väg, där varje bygge är en resa i det okända? Eller hålla sig till teorins trygghet, där varje beslut vilar på kalkyler och modeller?
Det mest fruktbara svaret kan ligga i en dialektisk syntes: ett sätt att bygga gitarrer där teori och praktik växelverkar. Där teorin ger struktur och riktning – men alltid är öppen för att omprövas i mötet med verkligheten. Där experimentet inte är ett avsteg från planen, utan en integrerad del av lärandet.
I denna process får Blakes anda nytt liv: kunskap uppstår inte en gång för alla, utan byggs upp, raseras, omförhandlas – i händerna, i öronen, i tanken. Det är i denna levande dialog mellan idé och material, mellan vision och verklighet, som hantverket verkligen blommar.
Blake, bygget och det oväntade
Att läsa William Blake i en gitarrverkstad kan tyckas udda – men kanske är det just där hans tankar hör hemma. Blakes ord påminner oss om att misstag inte är hinder för kunskap, utan vägen till den. Vi måste våga. Det är experimentet, själva görandet, som förvandlar den teoretiska förståelsen till ett levande hantverk. I varje hyvelspån som faller till golvet, i varje resonans som växer fram ur träet, lever hans idé om att kunskap är något vi gör, inte något vi har. Att vi måste våga experimentera, också när vi bara kan tro att vi vet.
Och kanske är det just där, i gränslandet mellan teori och praktik, mellan det planerade och det oväntade, som de mest levande gitarrerna – och den djupaste förståelsen – blir till.
Leave a Reply