Under några dagars semester förra veckan läste jag återigen “The Flamenco Guitar” av David George. Denna lilla bok som skrevs redan på 1960-talet innan flamencon hade börjat spridas lite mer internationellt är en liten poetisk juvel som jag återkommer till med jämna mellanrum för att få inspiration och lust. På bara ett drygt hundratal sidor beskriver David George flamencogitarrens själ och hjärta bland annat genom att ge ord åt och samtala med två av flamencons stora ikoner: Manuel Reyes, gitarrbyggaren och Diego del Gastor, gitarristen. För mig som gitarrbyggare är det kapitlen om Reyes och gitarrbygge som är särskilt intressanta även om givetvis Diego del Gastor också är en intressant karaktär. Med tiden har jag kommit att läsa texten om Reyes på ett helt annat sätt än då jag läste den första gången, för här utrycks inget om gitarrbygge i klartext. Istället är det poetiska omskrivningar och romantiska föreställningar som används för att beskriva gitarrbyggarens yrke och Reyes inställning till hantverket. Utan min nuvarande erfarenhet av det som beskrivs gick en hel del mig förbi, då för tjugo år sedan, men nu kan jag se att Reyes bjuder på åtskilliga sanningar och till och med några byggtekniska hemligheter. Detta fascinerar mig. Så har jag då kanske ändå lärt mig något om gitarrbygge på dessa tjugo år, även om jag har svårt att med ord uttrycka vad. För även om texten verkligen är uttryckt på ett mycket romantiserat sätt så finns här faktiskt några uttalanden som stärker mig i mitt eget sökande och filosoferande, men det gäller att läsa mellan raderna. Det är nästan som med den kinesiska orakelboken I Ching som genom sina vaga poetiskt generaliserade uttryck får läsaren att associera fram sin egen inre sanning. Det är inte orden i sig som förmedlar kunskapen utan tomrummet mellan dem. Det den här boken uttrycker är alltså mer hjärta än hjärna, själva känslan snarare än logiken, det som gitarrbyggarhandledningar så sällan lyckas förmedla eftersom de koncentrerar sig på det konkreta. Reyes ger intryck av att ha en mycket nära och personlig relation till sina instrument. Han betraktar dem som individer. Inte som levande givetvis, men som ting som ändå har en personlighet utöver vardagstingens. De lever sitt eget liv när de väl en gång fått se dagens ljus. Reyes talar om att “dar la luz” åt sina gitarrer. Jag blir också mycket inspirerad av hur gitarrbyggaryrket av Reyes ges djup och bredd utöver snickrandet i sig. Som när han lockas att tala om sin Mästare Marcelo Barbero vars undervisning Reyes fick under ett intensivt möte i Madrid 1956:
“What is the finest guitar that you have ever seen?”
“A guitar made by Marcelo.”
“You do not name one of your guitars?”
“I could not do that and answer the question. Barbero’s guitar is the finest that I have ever seen. That is why I gave you his name.”
“Not a Santos or an Esteso?”
“No. Marcelo Barbero.”
“You thought highly of Barbero?”
“Yes. He was my idol.”
“What made Barbero so great?”
“Marcelo had the ability to intuit the qualities of wood. He could feel wood. He understood what it could do. He was intimate with wood. He often talked about this.”
“What other qualities must a great guitarrero possess?”
“Morality. Integrity. He must indulge in vanity. Realism. Humility. He must see things as they are, not as he wants them to be. Clear vision. Imagination.”
“Barbero had all this?”
“In my opinion, yes, and more. Barbero had tactile skill, a very subtle sense of touch, a special kind of dexterity which is not given to everyone.”
“Must a guitarrero also have a good ear?”
“He must have the ability to abstract and to prophesy sound. But also he must have deep feeling, a certain capacity for pain, the deep spiritual pain that is usually associated with the cante hondo. I suppose you could call itduende.”
“Are there any special secrets in guitar construction?”
“All knowledge is secret, and hidden until it is possessed. There are no secrets that are not shared by otherguitarreros. Each one teaches the other: father, uncle, son. I would like a son to teach if it pleases God”
Manuel picked up a finished tapa and ran his hands lightly over the wood.
“No,” he said, “there are no hidden secrets. There is nothing to steal. The greatness of the guitarrero lies in his feeling and touch. It is, in a way, like the great guitarrista, who must have the hands and the heart.”
Mer än fyrtio år senare berättar Reyes om mötet med Barbero i en youtube-video (Se nedan). I video nr 2 nedanför berättar han om sin början som gitarrbyggare. Denna historia finns också återberättad i David George’s bok.
“The Flamenco Guitar” av David George har tryckts i många upplagor och kan fortfarande beställas från t.ex The Bold Strummer eller Amazon.
ISBN 978-0-933224-10-0
Leave a Reply