Klangfärger
Gitarren må vara ett tonsvagt instrument jämfört med de flesta andra men den har en egenskap som i mitt tycke gör den särskilt intressant, nämligen möjligheten att skapa många olika klangfärger. Med hjälp av olika anslagsteknik, anslagsvinkel och var på strängen man slår an kan en stor mängd olika klanger skapas. Gitarren är på sitt sätt en liten orkester i sig. Varierad klang ihop med levande dynamik och tempi skapar djup i musiken.
Jag brukar säga att en bra gitarrklang skapas av tre olika ”tonproducenter” som samverkar, nämligen gitarrbyggaren, strängfabrikanten samt gitarristen. Resultatet av dessa tres ansträngningar, alltså gitarren, strängen och anslaget, måste dock matchas med varandra på ett bra sätt. Det räcker med att en av de tre är fel i kombination med de andra två för att resultatet ska bli otillfredställande. Det behöver inte vara så att någon av de tre är undermålig i sig. Det är kombinationen det hänger på. Fel sträng (men av god kvalitet) på en bra gitarr sänker både gitarren och gitarristen och samma kan uttryckas omvänt. Vad som uppfattas som bra är självklart upp till var och en att avgöra. Att argumentera om god smak är svårt och oftast inte politiskt korrekt. Faktum är dock att jag tycker att stor klangärgsrikedom är en egenskap, en kvalitet. En resurs helt enkelt. Endera finns den i instrumentet i tillräcklig mängd, eller så finns den inte. Men hur stor klangfärgsrikedom vill man ha? Om detta kan man argumentera, men man bör vara medveten om att ju fler klangfärger, ju känsligare instrument, desto mer krävande är det att få till ett bra anslag på gitarren. Var gitarrist bör därför pröva sig fram för att utifrån egen erfarenhet kunna bedöma hur stor klangfärgsrikedom som är passande. Ur min synvinkel, det vill säga den ambitiöse gitarrbyggarens, tycker jag dock att precis som en bra gitarr ska ha stor dynamik, lång sustain och bra attack bör den ha stor klangfärgsrikedom. Dessa fyra är grundpelarna i en bra gitarr!
Hur får man då till en stor klangfärgsrikedom i instrumentet? Enligt min erfarenhet hänger det ihop med att gitarren har en god attack. Inte så att attacken i sig ger möjlighet till många klangfärger utan snarare att den känslighet som krävs för en bra attack också ofta ger klangfärgsrikedom. Nyckelordet är således känslighet; gitarren måste kunna svara bra på olika anslag. Men inte bara känslighet krävs. Gitarren behöver vara övertonsrik. Det är ju endast då paletten med färger blir bred. Jag har tidigare beskrivit hur stor massa i stall och lock är negativt för en bra attack i gitarren. Det samma gäller för övertonsrikedom. Genom att använda material som är lätta och har låg dämpning skapar gitarrbyggaren goda förutsättningar för en rikedom av övertoner. Med hjälp av lockets profilering och dess ribbsystem kan övertonerna styras till den typ av klang byggaren eftersträvar. Självklart är övriga delar av gitarren medverkande i klangproduktionen men locket spelar en central och överordnad roll i hur gitarrens övertonsspektrum ser ut, hur klangkaraktären är med andra ord.
Att bygga en gitarr med dessa fyra grundpelare väl utvecklade samtidigt är en balansakt som kräver både omdöme och erfarenhet. Olika parametrar måste vägas mot varandra och girighet efter en viss egenskap straffar sig ofta med sämre resultat när det gäller någon annan egenskap. Gitarrbyggandets konst är att lyhört kompromissa!
Leave a Reply