Affärsidé ”Gitarrbyggare”
tisdag 4 december 2012
”Att av exklusivt och dyrbart material från utrotningshotade trädslag, med arbetsintensiva metoder bygga akustiskt sett svårkontrollerade och snickerimässigt omöjliga musikinstrument för en krävande kundkategori som sällan eller aldrig har pengar.”
Det låter inte så lovande som idé, eller hur? Det tyckte inte heller den person på Arbetsförmedlingen som var min handledare då jag i slutet av 1980-talet bad om hjälp att hitta utbildningar och kurser som skulle kunna hjälpa mig i det jag ville göra. Jag ville bli gitarrbyggare. ”Det går inte!”, sade handledaren resolut och vägrade fullständigt att hjälpa mig. Jag fick gå hem utan något stöd från samhället. Jag bad inte om pengar eller bidrag, jag ville bara få hjälp att hitta utbildningar. Någon utbildning någonstans. Detta hände sig i en tid innan internet, innan vi fick möjligheten att på några sekunder googla fram all världens information, så det var inte så lätt att hitta utbildningar för en gitarrbyggar-wannabe. Att gå till Arbetsförmedlingen med deras stora databaser och mängder med utbildningskataloger var alltså det naturliga tillvägagångsättet för att hitta en utbildning, men den hjälpen vägrade alltså denne tjänsteman på Arbetsförmedlingen att ge mig. Nu i efterhand är jag ganska glad åt att det gick som det gick, men denna inblick i min framtid kan ju knappast arbetsförmedlaren haft. Han var bara trångsynt och kanske en smula lat. I alla fall, jag är glad att det gick som det gick.
Med detta menar jag inte att jag är glad åt att jag då inte hittade fram till Carl Malmstens gitarrbyggarutbildning under Georg Bolin som hade startat några år före mitt besök på Arbetsförmedlingen och som borde funnits väl synlig i någon av alla deras utbildningskataloger. Inte heller att jag är glad åt att jag startade mitt instrumentbygge utan djupare, eller ens ytliga, kunskaper i yrket. Kunskaper är alltid ett lätt bagage att bära på en resa. Vad jag tänker på är istället tidsperspektivet som blev mig givet. Jag fick ta ut min egen kompassriktning på resan och låta saker ta den tid de behövde. Istället för att ha en ”utbildad” syn på hur och vad jag skulle göra letade jag mig fram på mina egna snirkliga stigar och följaktligen har jag också gjort mina egna unika erfarenheter och dragit lärdomar ur mina självstudier som är alldeles mina egna.
Det finns för- och nackdelar med allt. Att ha en gitarrbyggarutbildning i ryggen kan givetvis vara en värdefull genväg, under förutsättning att kunskaperna man fått med sig är korrekta och ”up to date”, men det finns också en risk med detta i och med att man skolas in i ett visst sätt att tänka. Gitarrbygge är ett hantverk med många konkreta och handfasta tekniker att lära. Det är också något där uppövad handaskicklighet är betydelsefullt. Detta är något man med fördel kan börja att lära sig i en skola och därigenom få en skjuts framåt. Men gitarrbygge är också ett yrke där djupare insikter om gitarrens akustik inte går att läsa sig till helt och hållet och där byggarens ”mentala bild” av instrumentet är helt individuell och måste få vara baserad på egna dragna slutsatser och erfarenheter. Erfarenheter gör man över tid. Ju längre tid desto bättre och tid är en bristvara på alla utbildningar. Kursen har en visst utmätt tid, sedan är man på egen hand lik förbannat. Kanske inte på ruta ett men ändå med en lång lång väg framför sig innan man samlat på sig de erfarenheter som borde utgöra grunden i varje yrkesmans kunskapskapital då han påbörjar sin yrkesverksamhet.
Tyvärr finns det en fara i den ”auktorisation” som en gitarrbyggarutbildning ger. Vi har alla en tendens till att tänka i banor som att en examen ger ett bevis om yrkesskicklighet, eller åtminstone grundläggande kunskaper i yrket, men ett sådant tänkande är ju bara användbart på strikt teoretiska områden, om ens då. Yrkesskicklighet förutsätter alltid erfarenhet och ingen skola i världen hinner ge den erfarenhet som krävs. En yrkesexamen ger inte med nödvändighet tillgång till att få arbeta inom ett yrke. Den möjligheten måste man förtjäna genom uppvisad duglighet. Det är här jag vill knyta ihop resonemanget med att jag är glad åt att jag inte fick hjälp till utbildning. Med en två eller treårig utbildning i ryggen antar jag att det är fara värt att man lämnar skolan med en fast beslutsamhet och kanske till och med tro på att omgående bli yrkesverksam gitarrbyggare. Varför skulle man annars kostat på sig de åren på en utbildning? Och efter åren på skolan är man van att arbeta i bra lokaler, med goda verktyg och dyra maskiner. Detta vill man självklart fortsätta med då man ska arbeta på egen hand. Bra verktyg och maskiner är ju en självklarhet, eller hur? Bra material likaså. Men det kostar pengar att köpa allt detta som är nödvändigt. Mycket pengar. Risken är stor att man sätter sig i skuld för att kunna skaffa så mycket som möjligt av det som står på önskelistan över ”nödvändigt”. Likaså kostar det pengar att betala av de studielån man bär med sig sedan studierna på skolan. Den ekonomiska utgångspunkten är således ganska ogynnsam för att redan från början fullskaligt starta i det yrke som jag, visserligen lite överdrivet men ändå sant, beskrev i inledningen av detta blogginlägg. Min väg som den kom att bli, delvis på grund av latheten hos en arbetsförmedlare, var så mycket lättare. Jag hade all tid i världen att utvecklas eftersom jag inte hade några som helst föreställningar om vare sig tidsperspektiv eller ens att jag skulle lyckas över huvud taget. Verktyg, maskiner, trälager, verkstadslokaler, och viktigaste av allt, erfarenhet har kommit med tiden. Till min stora förvåning har även kunderna kommit. Verksamheten har alltså expanderat precis i den takt som blev naturligt. Jag hade aldrig klarat av att driva det hela som en ”affärsidé”!
Nu menar jag inte att baktala de gitarrbyggarutbildningar som finns. Carl Malmstens Gitarrbyggarutbildning är ju visserligen nerlagd sedan några år men t.ex Musikinstrument Akademien i Upplands Väsby är i full gång och har många elever har jag hört och utomlands finns det ganska många gitarrbyggarskolor att välja bland. Det är inte utbildningarna i sig som är problemet utan gitarrbyggaryrket som affärside ihop med den ekonomiska verkligheten som den ser ut. Jag känner visserligen flera yrkesaktiva byggare som börjat med att utbilda sig, men jag är övertygad om att deras framgång inte är tack vare utbildningen de har utan faktiskt att de är mycket duktiga och driftiga som gitarrbyggare och människor. De hade lyckats i vilket fall som helst. De är av rätta virket helt enkelt. Jag känner dock lika många yrkesaktiva som liksom jag är självlärda så oavsett vilken väg man väljer handlar det nog mest om att hitta en väg genom livet som fungerar, och kanske det är den viktigaste insikten man kan ha om gitarrbygge att som affärsidé är det helt värdelöst! Se det som det är! Bygg gitarrer på den nivå som känns bekväm och fungerar men glöm inte att livet är det som sker medan man är upptagen av att planera sin gitarrbyggarkarriär, för att travestera John Lennon. ”Life is what happens while you are busy making other plans”.
Så till sist, ger jag alltså denne arbetsförmedlare rätt? Ja, kanske, om man nu ska betrakta gitarrbygge enbart som lönande affärsidé, men är inte livet och den personliga friheten att vara kreativ och förverkliga sig på det sätt som var och en finner för gott viktigare? Bör man inte till och med på en arbetsförmedling kunna lyfta blicken lite när en ung människa ber om råd? Jag bad inte om pengar eller bidrag. Jag bad om några utbildningsprospekt, adresser och telefonnummer. Nej, det var inskränkt och skit det han gjorde! Men jag fick min upprättelse när jag några år senare fick en praktikant från Lerums Gymnasiums hantverksprogram. Så kan det gå! En liten upprättelse är också en upprättelse…
Leave a Reply