Vargen kommer!

De flesta gitarrer har en och annan ton på greppbrädan som låter och känns lite annorlunda än resten av tonerna. Till vardags kallar vi dem lite slarvigt för “vargtoner”. Det “ropas på vargen” så fort som en ton låter lite konstigt. Begreppet och namnet “vargton” är egentligen inte så passande för gitarren och hur den beter sig, och det är inte så konstigt när man tänker på att benämningen vargton har sitt ursprung i stråkinstrument-världen.  Stråkinstrument är ju, trots att de också är stränginstrument, mycket olika gitarren i funktionen. Den stora skillnaden ligger i att stråken matar violinen, cellon m.fl med nästan konstant energi medan gitarren ju bara har den lilla energi som fingret ger vid anslaget. Benämningen “vargton” kommer av den underliga ton som stråkinstrumentet kan ge upphov till vid vissa resonansfenomen. Det handlar om att frekvensen för en mycket stark resonans ligger nära frekvensen för en ton och när man spelar denna ton ger strängenergin extra stark respons i instrumentet som i sin tur svarar med att drenera energin från strängen, en cykel som upprepas om och om igen. Eftersom man konstant tillför vibrationsenergi med stråken uppstår alltså en ton som stiger och avtar i styrka om det vill sig illa. Särskilt cellon är benägen till detta.

Men gitarrer ylar aldrig. Ändå talar vi ofta om en vargton då en resonans ger upphov till en ton som är starkare än de övriga tonerna på greppbrädan. Akustiskt sett rör det sig om samma fenomen som hos stråkinstrumenten, det vill säga en stark resonans i omedelbar närhet till en ton,  men på gitarren blir tonen  i stället stark och kort. Strängenergin sätter den starka resonansen i vibration och eftersom frekvenserna på ton och resonans ligger nära varandra försvinner energin snabbt ut i instrumentet. Om det är riktigt illa är tonen så kort att den nästan känns död. 

Inte sällan kallas även döda toner för vargtoner men dessa har rakt omvänd orsak så det är mer passande att kalla dem just för “döda toner”. Vargtonen är stark och kort för att en stark resonans snor åt sig strängenergin under kort tid, den döda tonen är död för att gitarren är extra ovillig att vibrera på just denna frekvens. Den döda tonen beror alltså på en “anti-resonans”, vargtonen på en resonans.

Vad kan man då göra åt dessa problem om man skulle uppfatta dem som störande? Gitarrister kan läsa mitt blogginlägg  “Om att stämma gitarren rätt” som ger vissa praktiska råd. Om man inte har stor erfarenhet av att bygga gitarrer ska man dock vara försiktig med justeringar av instrumentet. Att stämma resonanser är svårt. Förövrigt är det enligt min mening bara ens egna instrument man har “rätt” att stämma om. Lämna andra byggares gitarrer till deras upphovsmän. De har samma rätt till sina verk som en konstnär till sina konstverk och få skulle väl ta sig rätten att bättra på en målning som någon annan gjort?

De gitarrbyggare som vill lära sig avstämning av resonanser bör börja med att teoretiskt sätta sig in i grundläggande akustik och hur gitarren fungerar akustiskt, hur den vibrerar, hur gitarrens olika delar “samtalar” med varandra och påverkar helheten. Men teori är inte nog. Det är svårt att ge konkreta råd för hur man praktiskt går till väga eftersom varje gitarr är unik, men generellt gäller att det är oerhört lätt att förstöra ett i övrigt bra instrument genom att i okunskap bearbeta det ovarsamt och felaktigt. Å andra sidan måste man ju skaffa sig erfarenhet genom praktiskt arbete så man måste våga anta utmaningen. Rent praktiskt kan detta arbete ofta innebära att man sänker eller höjer frekvensen på den starka resonansen så att avståndet till den problematiska tonen ökar, men det kan i andra fall innebära att man förändrar en annan resonans som ligger och påverkar den resonans som stör den problematiska tonen. Försiktighet, eftertänksamhet och analys är således tre bra honnörsord i sammanhanget. Det är inte helt uppenbart vad det är som är ursprunget till problemet och sanningen ligger ofta fördold i en kedja av samband mellan olika resonanser. Genom att arbeta långsamt och med stor koncentration på hur utfallet blir kan man med tiden bygga upp en erfarenhet och färdighet med vars hjälp man kan komma till rätta med månget bångstyrigt instrument. Det gäller att lägga pussel, både för varje enskilt instrument och i största allmänhet. Med tiden lär man sig att se vissa samband, vad som är vad, resonans eller anti-resonans, resonanser som samverkar eller motverkar varandra och så vidare. Detta är en spännande jakt som ibland kan sträcka sig över månader av arbete, analys och arbete igen innan man som byggare får ta ställning till om instrumentet har nått sin fulla potential eller ej. Eftersom arbetet innebär att man hyvlar, sicklar eller slipar bort trä på locket, på bottnen eller deras balkar och tonribbor så finns det en gräns för hur länge detta arbete kan fortgå. Instrumentet får ju absolut inte förlora sin hållfasthet så att det inte längre kan motstå strängarnas belastning men ofta kan instrumentets tonkvalitet bli lidande långt innan strukturella problem uppstår. Så länge som det finns trä finns det hopp men någonstans under arbetets gång kommer man att tvingas stanna upp innan det är för sent. Den erfarne gitarrbyggaren känner sina gränser och vet när det är dags att sätta stopp. Hen lär sig också med tiden att redan i konstruktionsfasen hantera de värsta problemen. Detta är en del av den förvärvade skickligheten. Å andra sidan behöver nybörjaren tyvärr överträda gränserna för att lära sig se var de är.  Men belöningen för all möda kommer om man bara orkar hålla ut. Det som först ter sig som en omöjlig uppgift, att hålla vargarna borta, blir med tiden lite lättare i takt med att förståelsen ökar. Helt säker kan man dock aldrig vara. Då och då hörs ändå ropet “Vargen kommer!”. Då tvingas gitarrbyggaren rycka ut med sina verktyg och tämja vilddjuret som annars hotar att förstöra ett annars gott arbete.