Panormo och projektionen

Igår kväll var jag på konsert i Stenhammarsalen i Göteborg. Nils-Erik Sparf, Chrichan Larsson, Anders Jonhäll och Mats Bergström spelade Schubert och Matiegka. Det var en bra konsert, musikerna var samspelta och på gott humör, men jag är ingen musikrecensent så jag ska inte kommentera konsertens musikaliska innehåll mer än så. Däremot vill jag gärna kommentera min akustiska upplevelse eftersom den gav mig en fundering kring gitarrens plats i ensemblespel. Hela gruppen spelade på “tidstrogna” instrument. Mats Bergström  hade sin Panormo-kopia som Lars Jönsson har byggt. Hela gruppens klang var följaktligen mjukare än den hade varit med nutida instrument, och här gjorde jag en intressant iakttagelse. Mats gitarr stod sig volymmässigt väl gentemot de andra instrumenten. Jag hade väntat mig den vanliga obalansen i ljudvolym mellan flöjt-gitarr, cello-gitarr och violin-gitarr, för att inte tala om när alla fyra spelade tillsammans, men inget av detta upplevde jag. Istället var balansen perfekt, varje instrument spelade på lika villkor, utan att gitarristen behövde spela på max hela tiden eller att de andra fick hålla igen. Förklara fenomenet kan jag inte, men tydligt var det, och jag tror att med nutida instrument hade det inte fungerat lika bra. Så de framsteg vi gjort inom instrumentbygge under de nästan tvåhundra år som gått sedan Schuberts och Panormos tid har kanske haft ett pris?