Solen står fortfarande lågt och daggen glittrar i gräset. I skogsbrynet hörs fågelsången, trastar och bofinkar, och långt borta hör jag faktiskt göken. Jag har redskapen liggande klara framför mig medan jag iakttar den helt spegelblanka ytan. Det känns nästan synd att bryta stillheten men jag gör ett provdrag, liksom för att känna mig för, testa draget och känslan i handen. En svag strimma syns på ytan där draget just gått men tonar sedan omedelbart ut till spegelyta igen. Jag upprepar rörelsen med armen. Handen styr exakt dit jag vill med ett långt svep och över ytan ser jag den svaga strimman igen. Jag blickar ner genom ytan mot bottnen djupt därnere. Hur djupt är svårt att säga då ögat hela tiden störs av blänket på ytan. Jag övergår till att upprepa den svepande rörelsen i en lång serie drag och mitt sinne sjunker långsamt in i en monotonins harmoni. Jag tänker inte utan gör bara vad min kropp lärt sig under tusentals timmar. Samtidigt så reflekterar jag hela tiden över vad som händer. Använder alla sinnen. Jag har kontroll. Jag är lycklig.
Detta skulle mycket väl kunnat vara beskrivningen av en fisketur en tidig sommarmorgon, men istället handlar det om att franskpolera, denna månghundraåriga ytbehandlingsteknik där man med en polersudd, shellack, alkohol, olja och pimpsten polerar upp en blank lackyta med ett fantastiskt djup. Dock ska jag inte prata så mycket om tekniken i sig denna gång utan tänkte bara helt kort reflektera över vårt behov av att ha en mental tillflyktsort där vi är i harmoni. I harmoni med platsen, med det vi gör och uträttar och i harmoni med oss själva. Franskpoleringen känns ofta så för mig. Jag börjar varje arbetsdag med att polera, av flera skäl. Dels har jag inte hunnit damma ner mina kläder och dels är morgonljuset så som det faller in i min verkstad väl lämpat för polering. Men det finns ett ytterligare skäl. Det är helt enkelt skönt att börja dagen lite lagom meditativt. Det är skönt att utföra ett arbete som visserligen måste göras men att samtidigt kunna njuta av det i morgonens stillhet innan tempot har skruvats upp och tidspressen att hinna med dagsbetinget har hunnit infinna sig. En mental tillflyktsort erbjuder frihet från andra krav än att bara vara här och nu. Där finner man vila men är ändå aktiv. Man finner utrymme för sina tankar och blir inte avbruten. Jag är säker på att andra har sina personliga mentala tillflyktsorter, om det nu är att gå och fiska, promenera till jobbet eller vad det kan vara. Själv har jag bara tio meters gångväg till mitt jobb, och fisketurerna är nästan obefintliga. Jag franskpolerar!
One Response
Håkan Nilsson
Tack för dom orden Per. Gökens rop har förklingat här i Mariehamn, nu såklart då hösten är här, oktober 2022. Stort tack för hjälp med denna sköna konst med franskpolering; jag en nybörjare. Efter en del debacle är jag riktigt på gång med min Kuniharu 75.
/Håkan