La Rubia – Historien om en gitarr, eller om att inte ge upp!

Jag byggde en gång två gitarrer till den eminenta gitarrduon The Gothenburg Combo. Tanken var att det skulle bli två lätt byggda instrument med granlock och med, för ovanlighetens skull på klassiska gitarrer, cypress till sarg och botten. När jag väl byggt dem färdigt märkte jag med en känsla av frustration och irritation att även om den ena gitarren var en fullträff som jag var mycket nöjd med var det inte så med den andra. Den saknade lyster och vitalitet. Så blir det ibland. Det är inte alla gitarrer som kommer till världen med lätthet och självklarhet och att säga varför är inte heller lätt…

Problemet var dock detta att de två ju var tänkta att levereras tillsammans. Hur skulle jag lösa det? Vem i duon skulle vilja ta den sämsta gitarren som sin? Ingen naturligtvis. Vi träffades, provspelade och var överens om att den lyckade gitarren skulle levereras men att jag skulle bygga en ny gitarr istället för den mindre lyckade. Sagt och gjort. Jag gjorde ett nytt försök och denna gång gick det bättre. Nu hade Combo-killarna två likvärdiga instrument och alla var nöjda.

Men kvar i min verkstad hängde länge denna misslyckade gitarr. Ensam och försmådd. Vi sneglade dagligen surt på varandra och åtminstone jag funderade på om det inte skulle gå att ur denna lite fadda gitarrklang putsa fram den lyster man så gärna vill ha i en gitarr. Frågan var bara hur. Då och då plockade jag ner henne från kroken och spelade lite. Så oäven var hon inte, men något skymde så att säga det vackra, stod i vägen för att klangen skulle komma ut, men kanske skulle det gå att lösa upp detta som låg där och hindrade.

Så gick en lång tid, ett halvår eller mer, och jag var plötsligt redo att ta mig an allt det arbete jag visste låg i processen att befria denna fula ankunge. För det första. Gitarren var ju lackerad. Att bearbeta lock och botten för att göra dessa något tunnare innebar med nödvändighet att all lack behövde tas bort på kroppen och detta betydde i sin tur att lackeringen behövde göras om. En franskpolering kan lätt passera tjugo timmar i arbetstid utsträckt över många månader så beslutet var naturligtvis inte lätt att ta. För det andra är det mycket obekvämt att bearbeta balkar och tonribbor på en gitarr som är färdigbyggd. Detta måste ju ske igenom ljudhålet och endast med känseln som ledning. Men bearbetas måste de. Jag sökte en ny balans mellan gitarrens olika delar. Locket behövde göras något mjukare och bottnen måste därför även den göras om så att de två kunde hitta ett bättre samarbete.

När väl lacken var borttagen besträngade jag gitarren igen. Detta för att i realtid kunna ta ställning till om de justeringar jag utförde förändrade gitarren åt det håll jag ville föra henne. Någon eller några gånger i veckan gjorde jag små bearbetningar, justerade här och där, och med tiden började något nytt att växa fram. Den gitarr jag ursprungligen hade byggt åt Gothenburg Combo var vid det här laget försvunnen. Nu efter månader av arbete började istället något annat att blomma och jag blev alltmer förtjust och nöjd. Till sist var det faktiskt dags att utföra en försiktig finputs av gitarrens ytor för att sedan slutligen påbörja den långa resan med franskpoleringen igen.

Ur en halvdan gitarr hade nu fötts fram en gitarr som gjorde mig både glad och entusiastisk så jag kontaktade Per-Olov Kindgren. Peo hade sedan en tid en av mina gitarrer på prov men var inte riktigt nöjd med den. Nu ville jag erbjuda honom denna gran/cypress-gitarr istället för att se om den kunde ge honom det han saknade i den första. Som jag minns mötet var där en ganska omedelbar anknytning, ett ”wow”, och La Rubia (Den blonda, som jag med tiden kommit att kalla henne) hade äntligen fått ett nytt hem.

Under flera år var La Rubia mycket flitigt använd av Peo tills hon en dag såldes. Peo beskriver själv i kommentaren till nedanstående Vimeo-video: A tribute to my (Per Hallgren, luthier) guitar “La Rubia”, #202, made in 2011. She is called “La Rubia” because she has sides and back in Spanish cypress wood. I sold her in 2015 because I got an offer I couldn’t say no to and I also received a new, very good! guitar from Per Hallgren at the same time. In April 2019 I had a chance to buy her back from the owner for a reasonable price. I am very happy to have her back again and I will keep her this time! I played her and got inspired to compose this piece. I think I am influenced by my recent arrangement of Astor Piazzolla’s “Oblivion” (vimeo.com/perolovkindgren/oblivion) in this piece. It is not a tango but it has some Argentinian “vibes”.

Vad är då sensmoralen av denna historia? Kan det vara att man inte alltför lättvindigt ska ge upp, oavsett om det handlar om en vision eller en kär gammal vän? Tja, jag vet inte. Det måste ju inte vara någon mening med allt man berättar… men lyssna på videon nedan. Stycket heter ”La Rubia”  och är skrivet av Peo som hyllning till den gitarr som kom till världen under så svåra vedermödor och som han under en tid var skild ifrån men nu alltså är återförenad med.