En fråga som jag får då och då är ”Hur lång tid tar det att bygga en gitarr?”. Det är en mycket motiverad fråga, särskilt som min kö är så lång och folk får vänta lång tid på mina gitarrer. Jag vet dock ofta inte riktigt hur jag ska bemöta den. Självklart finns det inte bara ett svar och det är inte alltid det finns tid för ett så långt och uttömmande svar som frågan egentligen behöver. Jag ska här försöka belysa olika aspekter på denna fråga.
Att det är olika byggtid för en lågprisgitarr i en fabrik och en handbyggd gitarr är uppenbart, men varför tar olika gitarrbyggare så olika lång tid på sig för att bygga en gitarr? En riktigt snabb och effektiv byggare kan kanske med god planering och väl utarbetat arbetsflöde bygga runt trettio gitarrer om året. Det finns till och med exempel på byggare som själva producerar femtio gitarrer per år. Den snabbaste byggaren jag känner till är Lennart Persson i Lugnås. Han bygger hundratals gitarrer alldeles själv eller ihop med sin fru. En anmärkningsvärd prestation i sig självt (och då syftar jag naturligtvis inte på att han bygger ihop med sin fru…). Andra byggare, däribland jag själv, bygger inte fler än tio om året. Kanske ännu färre. Hur kan det komma sig? Och vad skiljer oss åt? Är jag bara en ostrukturerad lat stackare som inte förmår bättre?
Men först, vad är egentligen skillnaden på ”fabriksbyggda” och ”handbyggda” gitarrer om nu en enda person kan bygga så många gitarrer alldeles själv? Begreppet ”handbyggd” är nog inte så bra på att beskriva vad det handlar om för vad betyder det egentligen om man synar orden på nära håll? Det finns ju ingen gitarr som inte till stor del byggs med hjälp av händer och manuellt arbete, och de gitarrbyggare som ”handbygger” sina gitarrer använder vanligen till viss del maskiner i sitt arbete. Den stora skillnaden ligger, som jag ser det, i förhållningssättet och produktionstakten. Hur mycket fokus varje enskild detalj får, KAN FÅ, i byggprocessen. Tid måste till för att man ska kunna göra sitt bästa och då syftar jag inte enbart på utförandet moment för moment. Fabriker försöker skära ner på tiden så mycket som möjligt; tid är pengar. Deras process är alltid ställd i relation till tidseffektiviteten. Den enskilde gitarrbyggaren kan givetvis i princip ha vilken inriktning som helst men sanningen är att det är svårt att konkurrera med fabriker. Därför fokuserar den ensamme gitarrbyggaren oftast mer på kvalitet än kvantitet; det är så hen har störst möjlighet att överleva i dessa dagar av industriell effektivitet och mekanisering. Kvalitet och flexibilitet är vad ”handbyggaren” har att konkurrera med. Dessutom tror jag att den målsättningen är mer lockande och intressant för en person med passion för gitarrer och trähantverk. En industriell process kan naturligtvis vara intressant i sig men kanske inte det som lockar någon att bli just gitarrbyggare.
Den enskilde byggare som har en så stor produktion att det handlar om ett femtiotal gitarrer om året eller mer får nog dock betraktas vara i gränslandet mellan industriell tillverkning och det vi med vårt slappa ordbruk kallar handbygge. Gränserna är dock mycket flytande. Det finns många detaljer och arbetsmoment i byggandet av en gitarr som ett industriellt förhållningssätt hanterar lika bra eller till och med bättre än vad den enskilde byggaren som verkligen arbetar för hand gör, men dessa är alla av mer grundläggande karaktär. En datorstyrd fräs kan till exempel spotta ut gitarrhalsar med en takt och precision som är omöjlig att utföra för hand, men det gitarrbyggaren förlorar i form av längre produktionstid har hen möjlighet att kompensera för genom att slutprodukten, det färdiga instrumentet, håller (förhoppningsvis) en högre musikalisk/akustisk kvalitet och kan därigenom betinga ett högre värde på marknaden. Det är instrumentets ”inre kvalitet”, dess funktion som konstnärligt verktyg, som musikinstrument, inte bara som ting i sig, som är, eller åtminstone kan vara, den stora skillnaden. För detta krävs dock som sagt tid. Eller egentligen, tid, kunskap, skicklighet och rätt attityd. Att bygga en mästargitarr är krävande, så kanske är det relevant att föra samma diskussion angående den skillnad som finns mellan olika enskilda byggare vad det gäller produktionstakten. En långsam produktion behöver givetvis inte per automatik innebära att slutresultatet är bättre. Det måste ju bero på byggarens skicklighet i första hand, men vänder man på det så kan det ju knappast innebära en större sannolikhet för högre kvalitet om byggaren har en stor och snabb produktion. Återigen, tidsfaktorn verkar så att möjlighet till detaljfokus ökar sannolikheten för att slutresultatet ska bli bra förutsatt att skickligheten och erfarenheten finns hos byggaren i fråga.
Om jag funderar över mitt eget byggande så ger även det olika svar på hur lång tid det tar att bygga en gitarr. Det beror helt och hållet på vad man fokuserar på. Ska jag räkna antalet timmar, hur lång tid det är mellan att jag påbörjar gitarren tills den är klar för leverans, eller helt enkelt hur många gitarrer jag klarar av att bygga per år? Naturligtvis beskriver inget av de tre perspektiven hela bilden.
Jag har faktiskt aldrig brytt mig om att räkna de timmar som går åt då jag bygger. Den företagsekonomiskt sinnade skakar säkert på huvudet åt detta. Men inte bara är det så att denna typ av hantverk som gitarrbygge är verkar leva i ett parallellt ekonomiskt universum med egna prismekanismer utan det skulle också vara alltför komplicerat att hålla ordning på vilken tid som ägnas ett visst instrument och vilken tid som ägnas ett annat. Det är inte tiden som är det väsentliga utan slutresultatet. Dessutom är det ju alltid så att jag har så mycket på gång parallellt i verkstaden. Inte bara bygger jag oftast ihop två gitarrer samtidigt och parallellt, jag har olika generationer av instrument igång samtidigt, oftast åtminstone fyra, ibland fler. En generation som jag bygger ihop, en andra som hänger på tork i väntan på att greppbrädan ska torka efter limningen, en tredje som jag har byggt klart, besträngat och spelar för att lära känna och avstämma, en fjärde som lackeras och slutjusteras för leverans. Ofta kan jag även räkna in en femte generation som bara hänger och mognar. Denna mognad får gärna ta flera månader eftersom nybesträngade gitarrer inte klingar till sin fulla potential och kunden således inte kan få ett riktigt rättvist intryck av instrumentet innan allt har satt sig och mognat lite.
Men varför vänta så länge på att greppbrädan torkar? Jo, att som så många gör rikta upp den alldeles nylimmade greppbrädan tycker jag är idiotiskt eftersom ebenholts är så oroligt i fuktrörelsen. Även om limmet i sig är torrt kan en vattensvälld greppbräda ge halsen en bakåtböj medan samma bräda en eller ett par månader senare kan vara perfekt i sin längsgående böjning. Bearbetar man den nylimmade greppbrädan blir det slutliga resultatet mindre förutsägbart. Utöver själva ihopbyggandet av gitarrerna har jag perioder då jag bara förbereder och förfabricerar delar, t.ex halsar, greppbrädor, rosettmosaik, kantlister och stall. Att räkna timmar för enskilda instrument i en så sammansatt och ihopflätad process känns alltså inte viktigt. Men inte ens att räkna årsproduktion är helt okomplicerat. Endast sett över en längre period av många år kan jag räkna fram en genomsnittlig siffra per år, vad jag nu ska med den till…
Poängen med allt detta är att tiden aldrig tillåts vara den begränsande faktorn. Det är istället utförandet av de olika momenten som sätter ramarna och dessa ser olika ut varje gång. I fokus ligger varje enskilt instrument och att göra det absolut bästa av varje enskilt moment.
Själva avstämningsperioden då gitarren är besträngad i trävitt tillstånd kan till exempel variera i längd. Det tar olika lång tid för olika instrument att komma igång, att vakna till liv, att bli så stabila att jag kan bedöma hur resonanserna är stämda och hur gitarrernas respons och karaktärer är. Det är främst lockets trästruktur men även dess konstruktion och dimensionering som är av betydelse här, även om alla övriga delar naturligtvis också har sin del i det hela. Att ge sig på en alldeles nybesträngad gitarr och börja justera den är ganska dumt eftersom så mycket förändras av sig självt under den första månaden. Trät tänjs, pressas och stressas av strängbelastningen men även av vibrationer. Det är alltså betydelsefullt för instrumentets mognad att det spelas. Jag låter nästan alltid denna period vara så länge att efterkommande generation hinner bli besträngade innan jag till slut avslutar avstämningsfasen, strängar av, finputsar samt påbörjar lackeringen. På detta sätt har jag alltid gitarrer som inte hunnit bli lackerade att spela på. Men det är inte det som är det väsentliga. I fokus för denna period av arbete ligger att varje gitarr ska upplevas, bedömas och bearbetas utifrån dess egna kvaliteter och förutsättningar. Sådant tar tid i anspråk; det måste få ta tid och kan inte pressas fram. Att ha en stor produktion med detta sätt att arbeta är en omöjlighet. Det finns en gräns för hur mycket en enda person kan omfatta, både i medvetandet och i tiden.
Mina gitarrer franskpoleras. Detta är en lackeringsmetod som tar lång tid att utföra bra. Den är inte så oändligt tidskrävande som ryktet säger men däremot är den dåligt anpassad till massproduktion. Jag antar att det är därför som det nästan uteslutande är ”handbyggare” som använder sig av denna metod. Problemet är att det är svårt att ha exakt samma tidsschema för varje instrument. Trä har olika struktur och yta. Det har olika storlek och form på porerna och det är bl.a detta som sätter ramarna individuellt för varje gitarr. Målet med franskpoleringen är att skapa en lagom tunn shellackfilm över trät, olika tjock på olika delar. Tunn på locket, lite tjockare på sarg och bottnen, tjockast på halsen. Man vill dessutom att den ska vara slät, jämn och av den blankhetsgrad som byggaren valt för utseendets skull. Svårigheten med detta är att shellacken sjunker mycket från att den lagts på tills det att den efter en period på många månader är stabil. Kanske upp till ett halvår eller till och med ett helt år om man ska vara petnoga. Poleringen måste därför ske i många etapper med lång väntan emellan. Ju längre man väntar desto bättre har poleringen möjlighet att bli, något som de med stor produktion naturligtvis har svårt att hantera eftersom de hanterar stora volymer av instrument.
Utöver dessa två moment, avstämningen och franskpoleringen, finns det otaliga exempel på arbetsmetoder eller annat där jag valt bort tidsfaktorn till förmån för något annat där avsikten är att förbättra kvaliteten i instrumentet eller rent av bara kvaliteten på arbetet. Ibland unnar jag mig lyxen att använda handverktyg istället för bullrande maskiner helt enkelt för att jag tycker om det. Att skära urtaget för inläggningsådern i lock och botten är ett exempel på detta. Att snida halsen med skärande verktyg är ett annat. Att använda varmlim är ett exempel på när jag låter byggprocessen bli mer komplicerad för att kunna höja kvaliteten. Varmlimmet har egenskaper som i vissa applikationer överträffar alla moderna lim, men det är lite mer besvärligt att tillreda än att bara prutta ut färdigt lim ur en flaska med påföljden att byggflödet ibland kan bli lidande. Att ha ett så stort trälager att allt material har lagrats åtminstone tio år eller mer är ett annat exempel på en omväg jag gör bara för att få tillgång till bättre kvalitet. I de dimensioner jag normalt köper mitt trä är det torrt och möjligt att använda efter ganska kort tid. För att ta ett exempel. Ett lockämne i gran är bara fyra millimeter tjockt då det levereras från trähandlaren. Om det så hade varit alldeles färskt från trädet så hinner det torka ner till rätt fuktkvot inom loppet av några månader, men ett färskt granlock är mycket otillfredställande rent akustiskt. Trät har inte hunnit mogna till den klang som uppstår när kådämnen och hartser fått hårdna genom år av lagring. Det är som med vin. Det går att framställa ett drickbart vin på några månader men om det ska få hög kvalitet och komplexitet krävs det år av lagring under rätt förhållanden. Sådant kan man inte forcera. Det finns inga genvägar.
Så för att summera. Gitarrer kan byggas på många olika sätt, med olika metoder och fokus, för olika prisnivåer och nischer på gitarrmarknaden. Varje gitarr och dess byggare har rätt att bedömas utifrån de förutsättningar under vilka gitarren byggdes, men tidsfaktorn verkar alltid, jämt och på alla sätt, så att hög produktionstakt minskar möjligheterna till fullständig och djup kontroll av arbetsprocessen. Detta gäller oavsett om instrumenten framställs i en industriell process eller av en enskild gitarrbyggare som utför allt arbete själv. Tiden kan vara både en vän och en fiende, men inte båda samtidigt. Som gitarrbyggare bör man göra klart för sig hur man ser på detta faktum.