Intervju med familjen Fleta

Följande intervju är gjord av min vän Javier Hernández Pérez vid ett besök i Fletas verkstad 1994. Javier, som ursprungligen kommer från Kuba, är själv en duktig gitarrbyggare med verkstad i Stockholm.  I Havanna arbetade han som reparatör och ansvarig för musikinstrumenten på la Escuela Nacional del Arte parallellt med att han byggde gitarrer ihop med Enrique Castillo. Javier tillhör det fåtal människor som har en begåvning för vad de än ger sig in på. För närvarande arbetar han också som data-programmerare.

Familjen Fleta behöver knappast någon närmare presentation. Få byggare lär vara så legendariska som Ignacio Fleta (1897-1977), hans två söner Gabriel och Francisco samt numera också Gabriels son Gabriel. Sedan 1930-talet har familjen byggt instrument av hög klass. I början var det instrument ur stråk-familjen , men sedan Ignacio 1955 hört Andrés Segovia spela ägnade han sig mera uteslutande åt att bygga gitarrer. Segovia spelade en tid på en Fleta-gitarr, men framför allt är det John Williams som har fört fram Fletas instrument i rampljuset. Många, många andra gitarrister av rang har också konserterat på Fleta. Följdaktligen är efterfrågan på Fletas instrument så stor att man får bereda sig på att vänta många år vid beställning av en gitarr.

Intervju med familjen Fleta

av Javier Hernández Pérez

Familjen Fleta har varit, och är, utan tvivel en av de mest framträdande i gitarrens historia under detta århundrade och det finns föga att tillägga när det gäller att berömma deras insats. Det har alltid slagit mig hur blygsamt genierna uttrycker sig:

”Vad är väl hårdare än sten ? Vad är väl mjukare än vatten ?

Och ändå genomborras stenen av vattnet”. ( Ovidius )

Vilken person som än har förmånen att lära känna familjens medlemmar blir varse att de inte utgör något

undantag från regeln.

Javier Hernández Pérez : – Varifrån härstammar familjens yrke ?

Gabriel Fleta ( far ) : – Ja, som när det gäller det mesta så finns det alltid någon som var ”den förste” ! Min far kommer från ett litet samhälle i Aragonien. Där hade hans far, eller min farfar, ett snickeri och på den tiden gjorde en snickare lite av varje, ja, allt från ett bord till en likkista.

J.H P : – Det lärde er förstås att arbeta med trä från grunden ?

Fleta ( far ) : – Javisst !  Från mycket tidig ålder.

J.H.P : – Och när det gäller musiken … Fick han några speciella impulser ?

Fleta (far ) : – Jodå, de ägde också kaféet i samhället och där var det alltid musik på gång. Folklig musik förstås… gitarrer, sex- och tolvsträngade och allt möjligt. Min far berättade för mig att när han var sju eller åtta år fick han sin första gitarr och började intensivt att spela folkmusik.

J.H.P :- Hur kom han in på gitarrbyggandet ?

Fleta (far) :- Då han var fjorton år gav han sig iväg till Barcelona och när han väl var där slog han och några av hans bröder sig samman med en fransk gitarrbyggare som då fanns i staden och som inte var så känd. På så sätt lärde sig min far de första grunderna i hantverket. Han studerade fiol och cello också…ja, det var så det började.

J.H.P : – När började Ni och er bror Fransisco ?

Fleta : – Jo minsann, vi började när vi var fjorton vi också. Ja, i själva verket lekte vi båda sen barnsben med hyvelspånen här i verkstaden. Jag kommer så väl i håg det, nästan som en kliché… min far som står här och arbetar medan vi småttingar sitter på golvet och tar några träbitar för att snickra en bil, en gitarr eller en lastbil, ja, vad som helst, men det var alltid av trä. Alla fars barnbarn, dvs min son och brorsöner har alla lekt på samma sätt här i verkstaden (skratt ). Mina brorsöner kom aldrig att intressera sig för det här, min son däremot, ja du studerade ju gitarr också…

Gabriel Fleta (son) : – Ja, det gjorde jag.

J.H.P : – Kommer ni ihåg någonting speciellt som kan visa på hur svårt ni kunde ha det under vissa perioder ?

Fleta (far) : – Ja, under åren efter inbördeskriget fanns det svårigheter av alla de slag… man kunde inte bygga något, för det fanns inget trä och följaktligen var man tvungen att ägna sig åt reparationer. Jag kommer i håg att en gång, när jag fortfarande var barn, så kom ett teatersällskap där körmedlemmarna skulle låtsas spela fiol och de behövde tagel till stråkarna till låtsasfiolerna. Det fanns ett skriande behov av det allra nödvändigaste vid den här tiden,  så för oss var det ju ett gyllene tillfälle. Pesetan var i botten och ingen hade ett dugg. Det var bara de som hade lyckats behålla en gnutta guld som kunde leva något så när drägligt medan de andra levde i djupaste elände. Då tog min far sig en funderare på saken och sa sen : – ” Om nu fiolerna är av papp, ja så är de av papp !Låt oss nu sätta igång och laga stråkarna ”.  Sedan kom teatersällskapet och hämtade dem och sade åt min far att han kunde komma förbi teatern och ta betalt. Och jag vet att min far till slut bankade på det där sällskapet med paraplyet för de ville inte betala ( skratt ). Den där dagen kom han tillbaka alldeles rasande. Det var rena katastrofen , men sådant får dig att rätt värdera saker och ting när allt går dig väl i händer. Jag kommer också i håg att under de första kontakterna med Segovia så visade min far honom en gitarr som inte var gjord av de vanliga träslagen utan ett konstigt träslag fullt av kvistar. Jag tror att det kom från Nya Guinea,
ja det var varken jakaranda eller något som ens liknade det. Alltså när Segovia var i Barcelona en period visade min far den här gitarren för honom.Han tyckte mycket om den men så sade han :”- Ja, men kan ni inte ta och bygga en gitarr i lite bättre material ? ” Under de där hemska åren var det omöjligt att lyckas komma över bra trämaterial men till slut efter ett par, tre år lyckades vi att genom en finsnickare få tag i några jakarandastycken som hade tillhört hans farfar och som han hittade när han höll på att flytta verkstaden. Av en händelse erbjöd han oss att köpa dem – det var verkligen gammalt trä. Vi tog ut det sista vi hade på några sparkonton och på så sätt kunde min far bygga sin första gitarr som Segovia spelade på. Den där finsnickarens farfar hade använt trästyckena som underlag och de var så indränkta i lack att man knappt såg träet och naturligtvis var det torrt och sprack lätt, ja, det var då ett elände. Vi gjorde tre eller fyra gitarrer med det materialet men alla sprack så småningom. Det var någon gång på femtiotalet.

J.H.P : – Numera har er bror dragit sig tillbaka, eller hur ?

Fleta (far) : – Ja. Min bror hade alltid problem med att han var allergisk mot trä. Hela sitt liv har han lidit av astma vilket har varit ett stort problem för honom. I själva verket har han förlorat hälsan på kuppen. Han specialiserade sig framför allt på lackeringen och vissa delar av byggandet som inte krävde så mycket direktkontakt med trädammet.

J.H.P : – När började Ni att nå goda resultat med ert arbete ?

Fleta (far) : – Tja, det vet jag inte bestämt, snarare är det väl så att om man börjar med något helt nytt som man inte gjort tidigare, så ser man ju lättare framstegen i arbetet. Så var det inte, för samtidigt som jag växte upp och fick allt längre byxor så växte jag succesivt in i arbetet som något högst naturligt utan att lägga märke till det, som att andas ungefär, man bara gör det. Det var aldrig några hårda ord, allt var mycket harmoniskt och det var till och med så att vi under en viktig period arbetade helt i lag, arbetet flöt ur en hand i en annan, t ex min far gjorde något och sedan tog min bror eller jag över och fortsatte arbetet. Vi var som en hydra fast med många händer. Vi behövde aldrig några diskussioner för att fördela arbetet utan allt flöt och man fick intrycket att det inte kunde vara på något annat vis.

J.H.P : – Det är alltså väldigt få gitarrer som har byggts av en och samme person i den här verkstaden ?

Fleta (far) : – Ja, jag tror inte det är någon bortsett från någon gång då någon av oss varit sjuk, men i övrigt inte.

Fleta (son) : – Man arbetar också  tillsammans och tar del av alla instrumentets faser, om inte skulle man få tråkigt till slut. Det är otänkbart att man skulle specialisera sig på någon detalj som i en fabrik. Om du inte lyckas få ett grepp om helheten så får du heller ingen glädje av arbetet.

Fleta (far) : – Då skulle du snart ha bytt jobb, (skratt ).

J.H.P. : – Ni, Gabriel har två söner, eller hur ?

Fleta (far) : – Nej, jag har bara en, Gabriel, som jag. Min bror har tre barn men ingen av dem har intresserat sig för musik.

J.H.P. : – Inte började du väl också när du var fjorton ?

Fleta (son) : – Nej,jag började senare för jag var tvungen att jämka samman arbetet med skolarbetet, men under sommaren var jag alltid här.

Fleta (far) : – Ja, din första gitarr byggde du under sommarlovet när du var tretton och den hade du också när du studerade gitarr.

J.H.P : – Har du den kvar än ?

Fleta (son) : – Ja,naturligtvis…

J.H.P : – Studerade Ni också musik ?

Fleta (far) : – Ja,jag studerade fiol vid konservatoriet i sju år.

J.H.P : – Fiol…

Fleta (far) : – Ja,på den tiden höll vi mycket på med stråkinstrument. De är ju ursprunget till vårt arbete. Min far började med dessa instrument, fioler och violonceller. Han byggde också en serie äldre instrument som viola da gamba, lutor… ja i stort sett hela familjen.

J.H.P : – Hur kom det sig att ni gick över från stråkinstrument
till gitarrer ?

Fleta (far) : – Ja, jag tror eller är snarare säker på att det var i och med kontakten med Segovia därför att tidigare var det inte så stort utrymme för gitarren här i Barcelona. Ända sedan min far började bygga instrument byggde han också gitarrer, men mer som ett experiment, inte som en daglig syssla. Han byggde en då och en annan efter kanske tre år. Dessutom var gitarrerna snarare byggda efter modeller av Torres, García…

J.H.P : – Vilket var det vanliga vid den tiden, eller hur ?

Fleta (far) : – Ja, en lite mindre resonanslåda, väldigt fin kvalitet, men naturligtvis utan den intensitet som man succesivt har kommit att kräva med tiden. Steg för steg började gitarren att flytta fram gränserna. Segovia började att turnera runt om i Spanien, ja han blev som en detonator och vi blev allt mer anlitade genom hans framgångar, så till den grad att trots att vi hade beställningar på fioler och violonceller så fick vi lägga dem åt sidan för att ge oss i kast med gitarrerna, ja det var rena giftet. Och allt växte för var dag och till slut kom man till det stadiet att man varken ville eller kunde dra sig ur.

J.H.P : –  Det är underligt det här men när jag hör era gitarrer så får jag alltid associationer till klangen hos stråkinstrument, i synnerhet cellon.

Fleta (far) : – Ja, ursprunget finns ju där, t om konstruktionen på våra gitarrer är baserad på fiolens konstruktion. Vi använder oss inte av den traditionella gitarrbyggarskolan, där man sammanfogar instrumentet på fri hand med halsen och fixerar sargen, utan vi använder en inre form likadan som man använder till fioler, och så sargen…Ni förstår precis vad jag menar, inte sant ? I halsklossen, som på en fiol, gör man en spontningsinfästning för att fixera halsen… precis som om det vore en cello. Det är den underliggande påverkan eller felande länk som finns där när man går från ett instrument till
ett annat. T om när det gäller klangen verkar ibland gitarren påminna om cellons eller violans värme.

J.H.P : – Har ni någon annan inspirationskälla ?

Fleta (far) : – Ja, både min far och vi (av en slump, för det är inget som man kan tvingas till ) tycker mycket om den mänskliga rösten som jag anser vara det mest perfekta instrumentet. Den är alla andra instruments mått, tror jag, och allt det här hjälper dig att bilda dig en uppfattning om klang, den får dig lite att känna vad det är du vill uppnå. Vad skulle du vilja att ett instrument kunde uttrycka ? På så sätt, ja rent empiriskt skapar du dig en abstrakt bild av vad du skulle vilja ha, du vet inte riktigt hur, men du upplever det som något nödvändigt och på ett eller annat sätt når du alltid målet… på avstånd, ibland som en karikatyr och sen säger du : – Ja, det här är nog det jag tycker bäst om ! Och det avspeglar sig i
klangen hos ett instrument.

J.H.P. : – Har den här uppfattningen om klangen ändrat sig något under årens lopp ?

Fleta (far) : – Javisst, det är möjligt eller snarare det finns en utgångspunkt och idealet är alltid inriktat på fulländning, utan att man för den skull varken bränner alla skepp eller förstör det som redan är gjort.

Fleta (son) : – Det är som med arternas uppkomst, små mutationer för att ge plats åt andra…

Fleta (far) : – Ja, utan att förlora ursprunget. Ni kan säkerligen märka att en gitarr av idag inte är likadan som de från förr men det finns en viss grad av släktskap och givetvis säger du, det är ju samma familj ! Idealet har inte gått förlorat, vad som har hänt är att instrumentet har utvecklats genom en iver att finna nya vägar. T ex så tror jag uppriktigt att man avsevärt har förbättrat klarheten i det höga registret och detta pga att smaken också har utvecklats, men naturligtvis utan att någonsin ge avkall på mellanregistret och basarna som utgör grunden för allt instumentbygge inom musiken.

J.H.P. : – Som Ni sa till mig vid ett visst tillfälle så finns det instrument där det höga registret framträder starkt men på bekostnad av de lägre… Dålig uppfostran i ordets egentliga mening.

Fleta (far) : – Ja, och ibland är det en följd av dålig uppfostran av hörseln, genom att framhäva melodistämman så försummar man de låga registren. Det är som om vi i en symfoniorkester skulle förakta allt från cello och neråt. När du har ett instrument i vilket du med god vilja försöker att skapa den här balansen om då hörseln är inställd på att bara höra de höga tonerna, så finns det folk som skulle tycka att där saknas ju det höga registret när i själva verket helheten finns där. Det är kanske lite pretentiöst att säga så, men om man inte har ett ideal så kommer man ingen vart.

J.H.P : – Vad anser ni om den förändring av klangen som gitarren genomgått ?

Fleta (far) : – Jag tror att nödvändigheten också skapar instrumentet. Jag kommer i håg att  under de första åren när jag ännu var mycket ung var intresset för gitarr som jag tidigare sade, något som var mycket lite utbrett. Folk samlades som till en gudstjänst ofta i ett litet dunkelt upplyst rum och det fanns de som grät… På den tiden ville man ju ha en gitarr som var mjuk och svag i klangen, en gitarr som var väldigt intim och romantisk. Allt detta har givetvis genomgått en utveckling… Gitarren har tagit steget in i konsertsalarna,  repertoiren blir större och därför är det logiskt att instrumentet har utvecklat sig i samma riktning.

J.H.P : – Är det något positivt ?

Fleta (far) Ja, men jag tror att instrumentet alltid måste vara musikens tjänare. Idealet vore naturligtvis ett allsidigt instrument som passade utmärkt för såväl den romantiska, klassiska repertoiren som för avantgardet, om det vore möjligt. Men det är aldrig nödvändigt att ge avkall på kvaliteten, det som vi inom oss själva anser vara kvalitet.

J.H.P : – Ja, omgivningen dikterar alltid villkoren…

Fleta (far) : – Ja, men jag vill säga att det finns något, jag vet inte om jag kan förklara det… men som säger dig att så är det, att det där är vackert, inte bra för det skulle vara absurt, utan det är något som väcker dina känslor, ger dig ett budskap och det finns ingen anledning att inte ta vara på det.

J.H.P : – Jag vet att ni arbetar mycket pga den stora mängden beställningar ni har. Finns det under dessa omständigheter utrymme att pröva nya idéer ?

Fleta (far) : – Vet ni hur det egentligen ligger till med den saken ? Jo, allt vårt  myckna arbete är egentligen ”lite arbete ” därför att vår produktion är ytterst liten. Vi har aldrig haft som mål att utvidga, vi har aldrig anställt flera i vår produktion och vi har aldrig övergett vår metod. Ni ska veta att vi har beställningar för åratal framåt men idealet är att glömma detta och leva för dagen. Jag tror att en person som måste överlämna ett färdigt arbete nästa dag känner mer stress än vi under tjugo år. Man får göra tiden till något icke påtagligt, då räcker den till det mesta, att experimentera, att prata bort en stund…

J.H.P : – Ja, det gäller att kunna uppskatta även andra saker och ting.

Fleta (far) : –  Ja, och dessutom i ett visst ögonblick kunna slå sig lös och säga : ”Okey, det här är nog bra i sig men det finns också annat som det är mödan värt att ta del av här i livet.” Det finns konst, det finns annan musik än bara gitarr…(skratt), det finns mycket annat här i världen som verkligen är värt lite uppmärksamhet. Jag tror att allt detta sammantaget är det som får dig att bli bäst i något.

J.H.P : – Tror ni att gitarren snart har nått sin högsta kapacitet eller är den tvärtom fortfarande stadd i utveckling ?

Fleta (far) : – Nåväl, det tror jag ligger i händerna på kompositörer, gitarrister och gitarrbyggarna själva. Den kommer att gå så långt som vi själva vill att den ska gå. Vi kan inte sätta en gräns eller någonsin ange att vi har kommit till en slutpunkt, i så fall är det lika bra att sluta, avsluta kapitlet och ägna sig åt något annat.

J.H.P : – Det finns dock instrument som t ex fiolen för att nämna något, som inte har förändrats särskilt mycket…

Fleta (far) : – Med fiolen är det ju så att den var perfekt redan vid födelsen…(skratt). Det var något helt otroligt, den insåg sitt värde från och med den första dagen. Gitarren däremot har fört ett liv lite mer på vinst och förlust och fortfarande finns det ibland de som tittar på den som under förstoringsglas, något som aldrig händer pianister eller violinister.

J.H.P : – Det finns som sagt två framträdande tendenser när det gäller gitarrbygge : Den ”vetenskapliga” och den ”intuitiva”…

Fleta (far) : – Jag tror att det viktigaste är resultatet. Givetvis så är det något som driver oss på ett eller annat sätt, vilket inte innebär att man ser ner på personer som omger sig med allt vad teknik heter. Det är möjligt att detta motiverar dem och banar vägen för dem, men som sagt det viktigast är slutresultatet. Det är som med vitlökssoppa  –  den är god om man tycker om den (skratt).

J.H.P : – Vilken riktning bekänner Ni er till ?

Fleta (far) : – Framför allt den intuitiva men det här med ”vetenskaplig” kan vara ganska relativt. Att använda ett nytt verktyg kan vara vetenskapligt om man inte har använt det tidigare och från det till datorer… ja det är hela skalan.

J.H.P : – Är du av samma uppfattning, Gabriel ?

Fleta (son) : – Javisst.

J.H.P : – Nästan alltid när man talar om det här yrket så kommer de berömda hemligheterna på tal. Vad finns det för sanning i det ?

Fleta (far) : – Ja, kanske finns det alltid något som man inte kan fånga men som ändå har ett stort inflytande på en. Men den enda hemlighet som jag sätter värde på är hängivenheten, själva arbetet och kraven på en själv, man är alltid den strängaste domaren när det gäller en själv. Du förlåter dig inte något fel, du lämnar inte någon detalj därhän hur liten den än må vara även om den skulle kosta dig en hel del extra arbete. Det är i all enkelhet just detta…nej, jag tror inte att det finns någon hemlighet eller trollformel. Naturligtvis måste det finnas stringens i arbetet, en strävan efter det perfekta, disciplin…men någon hemlighet, nej!

J.H.P : – Föredrar ni något speciellt träslag ?

Fleta (far) : – Vi har alltid använt indisk jakaranda därför att den är säkrare och motståndskraftigare mot förändringar i luftfuktighet. Den från Rio är mycket iögonenfallande, mycket vacker men den är inte så motståndskraftig mot häftiga förändringar i luftfuktighet och den spricker lätt. Därför har vi till viss del gett avkall på skönheten när det gäller träslaget till förmån för funktionsdugligheten och när det gäller klangen så får man precis samma resultat. När det gäller locket använde vi på traditionellt vis gran tills vi började att experimentera med ceder och kom att välja den och i dag föredrar vi att använda det träslaget. Nu har vi två instrument, ett i gran och ett i ceder och jag är i färd med att lägga sista handen vid dem för att till slut bli övertygad. Personligen tror jag att det finns mer sensibilitet i cedern redan från början, klangfärgen är en annan. Jag tror också att hela skalan av flageoletter är överlägsen.

Fleta (son) : – Jag anser också att klangfärgen är mycket rikare redan från början…

Fleta (far) : –  Ja, och att spela in instrumentet går fortare än med gran, mer direkt och dessutom kan man modulera klangfärgen mycket lättare. Vi har också följt upp gitarrer under årens lopp och om de har varit välbyggda och i goda händer så är de i perfekt skick och den där myten som man hör i bland att cedern skulle förlora i kraft med tiden till skillnad från granen, det har vi inte funnit några som helst belägg för. Naturligtvis kan man inte bearbeta dem på samma sätt pga deras olika densitet utan man får variera tjockleken och placeringen av ribborna. Vi låter oss förstås alltid styras av våra kriterier och använder träslagen utan åtskillnad. Vi värderar inte det ena högre än det andra, utan snarare : det här verkar lite bättre. Vi har också lätt att lagra trä under många år pga att vår produktion är så pass liten. Vi arbetar med trä som i genomsnitt har torkat i tjugo år och därigenom är ju känsligheten i detta trä avsevärd.

J.H.P : – Vilken avgörande betydelse har materialet för instrumenten ?

Fleta (far) : – För en nybörjare kan ett bra material betyda mer än om han har ett instrument av sämre kvalitet. Men om man vänder på steken så finns det alltid större möjligheter att korrigera brister i trämaterialet om man har en god teknik. Idealet är ju att låta dessa goda ting gå hand i hand – bra material och bra teknik.

Fleta (son) : – Det fanns framstående gitarrbyggare som trots usla material lyckades göra bra instrument under perioder då det inte gick att få tag i trä av någon kvalitet att tala om.

Fleta (far) : – Ja, just precis ! Jag har sett Torresgitarrer med lock där man ser att den stackarn inte har kunnat hitta något bättre, förskräckliga träfibrer, skarvar i vissa bitar…men å andra sidan fanns hans särmärke där som lyste igenom…kraften av andens seger över materien.

J.H.P. : – Tror Ni att det är av yttersta vikt att man i det här yrket behärskar finsnickeriet till fullo ?

Fleta (far) : – Om en person inte är kapabel att tillverka en gitarrhals med hjälp av vinkelmått och hyvel, att göra något vinkelrätt, att behärska träet, se fibrernas riktning, känna graden av torrhet bara genom att röra vid träet, även om möjligheten finns att senare kunna mäta fuktigheten i en apparat…allt detta är grunden för att utan ansträngning kunna arbeta med materialet i framtiden. Jag minns att det första som min far gav mig i uppgift att göra var att släthyvla ett trästycke, att få till fullständigt exakta vinklar, att med handsåg kunna kapa helt vinkelrätt, kort sagt att behärska tekniken med alla verktyg. När det gäller detta var han rigorös, om inte kunde han bli rasande och det gällde att alltid ha verktygen vässade och välskötta. Detta är alltid grunden när det gäller att lyckas med ett hantverk.

J.H.P. : – Om man jämför gitarren med andra instrument så har den en begränsad livslängd. Måste vi acceptera det eller finns det någon lösning på problemet ?

Fleta (far) : –  Naturligtvis kan inte en gitarr leva lika länge som en fiol, den är av naturen vek medan fiolen är ett valv som kan stå emot enorma krafter och den är också mindre. Gitarrlocket har en så gott som plan yta och strängarna drar oavbrutet i det. Det finns allstå en hel del faktorer som gör att den inte kan hålla lika länge som en fiol.

J.H.P : – Fallet med pianot är också lustigt. Trots att det är ett mycket robust instrument till skillnad från gitarren så har det också en begränsad livslängd så den här typen av problem är gitarren inte ensam om..

Fleta (far) : – Ja, det är ju en verkligt brutal kraft som pianot måste stå emot, men med musikinstrument är det som med det mesta . Med ett minimum av försiktighet och genom att undvika omild behandling och se till att inte utsätta dem för häftiga temperaturväxlingar eller mycket torra miljöer, så kan de hålla i många år. Jag skulle inte vilja fastställa livslängden på en gitarr (skratt). Vi har reparerat egna instrument som vi byggt för många år sedan och för inte så länge sedan hade vi ett från 1936 som hade bevarat sina egenskaper uromordentligt. Förmodligen hade gitarren haft turen att ha blivit
väl behandlad.

J.H.P. : – Gabriel… har man fortfarande samma nyfikenhet och känsla för arbetet efter så många år?

Fleta (far) : – Ja, det är underligt, de går inte förlorade. Det ögonblick då du förlorar känslan förlorar du också illusionen. Det är väldigt tråkigt att arbeta med något som inte intresserar dig. Det vet ju ni också, att även om det verkar vara samma arbete för jämnan så ger varje instrument som du börjar med ny motivation. Den måste du ha från det ögonblick du bland en hög av trä till lock börjar att leta efter det som tilltalar dig när du rör vid det, hör hur det låter när du knackar på det med fingrarna. Hela denna  förberedelse utgör en del av instrumentet, det börjar redan då att klinga. Varje nytt tillfälle är ett äventyr och du skrider alltid till verket med tanken att den här gitarren skall bli den bästa (skratt).

Fleta (son) : – Och så får du ända från första början vara med om hur instrumentet växer fram…

Fleta (far) : –  Det här jobbet har också fördelen att du kan följa rytmen i den sinnestämning du befinner dig i, t ex medan du spelar gitarr kan du inte vänta med att spela nästa takt tills du råkar få lust att spela den, nej den är du allt tvungen att spela (skratt). Annat är det med det här arbetet, instrumentet växer så sakta fram, du kan lyfta blicken från arbetet, ta några steg och betrakta det på avstånd, på nära håll och tänka ” det här gillar jag inte”, lämna det åt sidan och sedan ta i tu med det igen. Det är en arbetsform ”på avbetalning” så att säga.

J.H.P : – Har ni några andra intressen förutom arbetet ?

Fleta (far) : – Här har vi min son som är passionerad samlare av klockor och en hårdhänt urmakare. Som liten plockade han i sär dem och satte sedan i hop dem och hör och häpna så fungerade de faktiskt. Därhemma målar min fru. Min bror gjorde guld- och silverarbeten. Som du ser är det ju inte så stor skillnad på det ena eller det  andra. Alla är de uttrycksmedel.

Intervju publicerad i ” Les Cahiers de la guitarre ”
Översättning från spanskan : Hans  Bergendorf