Nyligen gjorde jag ett stort inköp av trä. Det var mycket trä, bland annat 300 cederhalsar, 200 greppbrädor av ebenholts och 300 stallämnen av indisk jakaranda. Tanken med att köpa så mycket trä var att komplettera mitt lager så att jag ska ha trä för resten av livet. Träsituationen i världen blir ju bara värre och värre. Som många vet finns det stor risk för att överexploteringen av världens skogar leder till utrotning av arter och en del av de träslag som traditionellt används inom gitarrbygge är hotade. Nu kan man tycka att jag ju knappast förbättrar situationen genom att ansluta mig till exploateringen och det är ju rätt på sätt och vis, men som jag ser det är gitarrbyggarnas del i problematiken ytterst liten. Vi är självklart delaktiga men problemet har komplicerade och mångfacetterade orsaker utanför gitarrbyggandet som jag inte ens ska försöka beröra här och nu. Kanske i ett senare blogginlägg.
Nåväl. Att göra denna investering i trä var kanske inte så extremt kostsam som den blivit om det gällt sarg- och bottenmaterial eftersom stall-, hals- och greppbrädesämnen inte är så dyra men mängden trä gjorde att det blev en rejäl slant ändå; mer än värdet på min fyra år gamla bil. Att tänka tanken och fundera över hur mycket trä som behövs var dock lite speciell. Hur ska man kunna veta hur länge man lever? Och kommer jag att vilja bygga gitarrer så länge som jag lever? Jag blev fundersam där jag stod vid den stora högen av träämnen.
Ytligt sett är det lätt att räkna ut hur många gitarrer jag rimligtvis kan hinna med att bygga under återstoden av mitt liv. Räkna med en årsproduktion på femton gitarrer om jag jobbar heltid (och skruvar upp produktionstakten lite). Betänk att jag sannolikt behöver arbeta heltid till 70 (eftersom en gitarrbyggarpension är låg liksom hans tidigare inkomst). Räkna med halvtidsarbete mellan 70 och 80 och kvartstidsarbete mellan 80 och 90. Efter 90 har jag lovat mig själv att bara arbeta då jag har lust…Sammanräknat blir detta således 18 x 15 + 10 x 7,5 + 10 x 3,75 = 382,5 gitarrer. Den halva gitarren får jag väl färdigställa efter fyllda nittio… Nyinköpet tillsammans med mitt gamla trälager ger mig god marginal till dessa siffror. Men att kalkylera livet med exakt matematik är så klart fåfängt och naivt. Det enda vi kan vara säkra på här i livet är att ingenting är säkert och att framtiden alltid är oviss.
Det finns mycket som kan hända som ställer allt på ända. Kan jag t.ex vara säker på att gitarrmarknaden efterfrågar gitarrer med dessa träslag som jag nu har hamstrat upp. Det kan mycket väl tänkas att det blir politiskt inkorrekt att använda vissa träslag för att de är utrotningshotade. Se på hur det gått med elfenben som inte bara är hårt reglerat enligt CITES-konventionen utan också självklart väljs bort som material av de flesta personer för att de har en medvetenhet om problematiken med tjuvjakt på elefanter, trots att det finns gammalt elfenben att tillgå. Om tjugo år kanske nya träslag är det som gäller i branschen. Då sitter jag där med ett stort trälager som är obrukbart!
Eller kan jag lita på att min hälsa står mig bi och låter mig fortsätta arbeta med dessa hälsofarliga träslag? De är både allergiframkallande och cancerogena. Efter bara tjugo år på heltid som gitarrbyggare känner jag redan av vissa effekter av trät jag arbetar med. Att snida en hals resulterar i ett par dygns plågsam klåda efteråt. Kan jag lita på att min kropp håller tjugo, trettio år till?
Nej, ingenting är säkert här i livet, men att fegt avvakta, vänta och se, är ju inget alternativ heller. Hantverk på hög nivå, liksom livet i sig, förutsätter risktagande. Risktagande i arbetet och risktagande ekonomiskt. Det är inte lätt, men det är det ingen som har sagt att det skulle vara heller då jag en gång gav mig in på detta med att bygga gitarrer. Man måste våga satsa.
När jag till sist börjar langa upp trät på verkstadens krypvind för långförvaring slås jag av tanken på att jag kanske aldrig förmår plocka ner träbitarna själv då det är dags om trettio år. Nåväl, den dagen den sorgen…
Leave a Reply