I torsdags var jag utan elektricitet. Under nästan en halv dag var jag tvungen att försöka arbeta så som det gjordes förr, för hand och utan belysning. Att inte ha tillgång till maskiner störde mig inte så mycket. Det mesta jag gör är ändå av handarbetstyp. Värre var det att inte kunna tända lampor. Trots att jag har stora “atelier-fönster” led jag av att inte kunna se ordentligt. Och mina tankar gick till gamla tider, forna tiders instrumentbyggare och hantverkare i allmänhet. Hur bar de sig åt? Att arbeta efter mörkrets inbrott måste varit svårt, om inte omöjligt, men jag tycker att de även under dagtid måste ha haft stora problem att se detaljer. Hur bar de sig åt?
Det första jag gjorde var att flytta nära fönstret. Jag har många arbetsplatser och bänkar över hela verkstaden men utan elbelysning var det inte tal om att utföra arbete någon annanstans än i omedelbar närhet till ett fönster. Efter någon timmas ängsligt pillande med just ingenting började jag ändå att arbeta lite mer strukturerat och undan för undan blev jag mer bekväm med den ovana belysningen. Jag arbetade med tre olika moment; jag formade balkar på ett lock, skar fanérremsor för rosetter samt franskpolerade. I alla tre fallen lade jag märke till hur det uppstod ett skifte i fokus. Mitt medvetande blev så att säga bredare. När synen inte längre var helt att lita på blev plötsligt känseln i händerna viktigare. Jag kände formen på balkarna tydligare och mer medvetet. Jag kände hur fanérkniven skar rätt och jag kände hur polersudden hade rätt drag vid poleringen. Även hörseln flyttade fram sina positioner. Jag använde visserligen synen till att leda poleringen så att polersudden inte slant över kanten på gitarren och vissa ytor var rätt belysta från fönstret, men på t.ex sargen var vissa delar i skugga och eftersom jag inte kunde se alkoholspåret på ytan var det mer hörseln som ledde mig i hur fuktig eller torr polersudden var. Jag hörde när sudden blev för torr så att mer alkohol och shellack behövdes och jag kände när mer olja var nödvändig. Jag till och med hörde ett dammkorn som satt sig fast i lacken.
Var det alltså så de gamla bar sig åt? De använde alla sinnen. Kan det kanske till och med vara så att deras skicklighet kom av detta faktum och att vår skicklighet idag utgår mer från synen? Och kan detta i så fall antyda skillnad i slutresultat? Det är nog att dra resonemanget för långt, men att låta alla sinnen vara med i arbetsprocessen, det borde vara lika viktigt idag som förr i tiden innan elektriciteten lyste upp våra verkstäder.
Leave a Reply