Ibland när jag läser om hur gitarrister, journalister, eller hualigen allra värst, självutnämnda gitarrfilosofer på internets olika gitarrforum, utan egen byggerfarenhet, uttalar sig om gitarrer eller gitarrbygge slås jag av hur liten skillnad det stundom kan vara mellan allt detta gitarrsnack som förs idag och gamla tiders magiska eller religiösa tänkande. Inte sällan förklaras varför en gitarr bör byggas på ett visst sätt med motiveringar som är så vaga eller är så grovt generaliserande att de inte har mycket med verkligheten att göra. För visst vet vi idag egentligen inte så mycket mer om hur en gitarr ska byggas än vad kloka gubbar och gummor förr visste om hur man botar sjukdom hos folk och fä? Det handlar om manipulering av än det ena eller andra och på ett sätt som inte alltid bygger på insikt om verklig orsak och verkan. Förr sades att en spik inslagen i ett träd botar värk, läsande av böner kunde ändra framtiden trodde man. Magi rätt och slätt. Idag yttrar sig det magiska tänkandet i det sätt som enskilda detaljer tillmäts övergripande betydelse för helheten utan att det finns en rimlighet i förhållandena mellan just orsak och verkan. Det moderna ordet för magi blir således placebo när någon hör saker som tillskrivs en viss konstruktionsdetalj men som vid kritisk granskning borde tillskrivas något annat. Vi hör gärna det vi vill eller det vi lurats att tro. Som exempel kan nämnas hur olika träslag hissas till fantastiska höjder som tonskapare. Rio Jakaranda i sarg och botten tros ge en överlägsen klang (oavsett kvaliteten på den enskilda träbiten), andra hävdar att granen måste ha vuxit på alpernas norrsluttning eller att trät måste ha ett visst antal årsringar per centimeter för att duga. Förståsigpåare har förklarat för mig att min gitarr skulle låta bättre om bara trät hade sett ut just så som på vederbörandes idealgitarr. Lockets ribbsystem är en annan detalj som många tillskriver överordnad betydelse, ofta synbarligen utan närmare eftertanke på eller insikt om vad ribbornas funktion egentligen är. De riktigt insatta talar om hur viktigt det är att stämma gitarrens olika delar till vissa frekvenser. De knackar, lyssnar och ger sin dom. Jag har läst om att man bör följa det gyllene snittet i gitarrkroppens proportioner för att skapa harmoni i klangen och någon djuping hävdade till och med att instrumentet måste avstämmas till människokroppens olika chakran för att ge rätt resonans. Listan skulle kunna göras längre, kanske hur lång som helst, men jag vill inte raljera mer än nödvändigt. Gemensamt för alla dessa trossystem, hokus pokus och i vissa fall till och med trams är, som jag ser det, att det ofta inte är satt i relation till de andra mer grundläggande och basala förhållandena i gitarrbygget eller till helheten. Felet som görs behöver inte så mycket vara vad som sägs utan i vilket sammanhang det förs fram och vilken koppling det ges till helheten. Jag förvånas över hur oftast lösryckta detaljer eller delmoment i byggandet naivt lyfts fram som något undergörande medel och ”the Holy Grail” utan att grunden verkar behöva finnas där.
Men jag säger eder, om inte vissa grundkvaliteter finns i en gitarr är allt det andra utan egentlig betydelse. Med Peder Riis ord: ”Gitarren är som en bil. Den måste ha en motor, fyra hjul och en ratt för att kallas bil”. Så vad krävs då egentligen, i grund och botten, för byggandet av en bra gitarr?
Med åren har jag kommit att få en allt enklare syn på detta. En hyfsat bra gitarr är faktiskt inte så svår eller så komplicerad att bygga som många tror. Och det var först när jag började fokusera på det som verkligen går att VETA som jag äntligen började få återkommande bra byggresultat. Kunskapen om dessa grundläggande ting är en förutsättning för bra resultat och det som skapar fundamentet i ett bra instrument går att lära sig. Det går till och med att upprepa gång på gång i byggandet och är så dominerande i hur gitarren upplevs att alla övriga faktorer kommer i andra hand. Finns denna grundkvalitet kan man börja leta efter andra kvaliteter, saknas den är allt annat ganska ointressant. Den lägsta kvalitetsnivån kan alltså hållas hög med hjälp av några enkla principer. Detta handlar inte om magi utan endast om vanligt sunt förnuft konsekvent använt på varje instrument och utan kompromisser.
Så vad är det då som utgör grunden i gitarrbygget? Det handlar om bara några få punkter. Två stycken för att vara exakt.
1. Placera banden rätt och intonera gitarren med rätt stränghöjd.
2. Se gitarren som en studsmatta! Få studsmattan rätt och gitarren känns rätt! Detta är inte lika självklart som föregående punkt men egentligen ganska lätt att förstå om man tänker efter. När handen knäpper på en sträng skickas en våg av vibrationsenergi från strängen in i instrumentet. Gitarrlocket och övriga delar deformeras av vågen och svarar med en motrörelse, precis som studsmattan gör då vi hoppar i den. Styvheten och elasticiteten i gitarren/studsmattan måste vara rätt för den som hoppar, oavsett om det är en sträng eller människa. Vilka träslag som ingår, hur ribbsystemet ser ut, vilka frekvenser resonanserna har osv. är av underordnad betydelse i relation till den ”rätta” styvheten. Att få styvheten rätt är elementärt.
Ganska grundläggande och självklart, eller hur? Ser man bara till att kontrollera grunden har man kommit ett långt steg framåt i sitt gitarrbyggande. Resten, allt finlir med olika träslag, ribbsystem, resonansfrekvenser är grädde på moset. Det kan man ägna resten av livet åt till att försöka lära sig att hantera för det är komplicerade saker om man ska göra det seriöst med medvetet användande av kunskap, inte bara bokstavstroget efter ett förenklande trossystem som liknar religion mer än sunt tänkande.
Mer om detta i nästa blogginlägg.
Leave a Reply