Ja, så heter en diskussionstråd på ett av de svenska gitarrforumen. Det är en intressant frågeställning även om diskussionen på forumet inte kommer så långt innan den havererar. Egentligen kan man besvara frågan, så som den är ställd, med ett enkelt rungande nej! Det blir inte automatiskt bättre bara för att man försöker förbättra…Jag har dock funderat vidare på saken. Design som försöker utveckla gitarren och komma vidare med de svagheter gitarrkonstruktionen har är intressant och fascinerande, men som sagt, det är inte säkert att det leder till bättre musikinstrument. Som alltid beror detta på gitarrens komplexitet.
En diskussion som denna bör börja med en analys av vad som kan eller borde förbättras. En lista på fyra huvudområden blir strax tydlig. Ljudvolym, spelbarhet, intonering samt hållbarhet.
Ljudvolym. Alla oförstärkta gitarrer har förhållandevis låg ljudvolym jämfört med de flesta andra musikinstrument. Vilka är gränserna för vad en gitarr kan fås att prestera volymmässigt? Och vilka kompromisser är vi villiga att göra med gitarrens klang bara för att maxa volymen? Inte bara finns det en fysikalisk gräns för hur mycket av strängarnas oerhört begränsade energiinnehåll som går att omvandla till hörbart ljud, redan långt innan denna gräns är uppnådd har gitarrens klangkaraktär börjat förändras på så vis att de höga övertonerna blir mer framträdande. Gitarrens klang blir vass och metallisk. En skicklig gitarrbyggare kan lära sig att hantera detta till en viss del, men volymstarka gitarrer riskerar alltid att ha en förändrad klang relativt den traditionella klang vi vant oss att ha som referens.
Spelbarhet. Som en vän till mig, tillika en av Sveriges främsta på klassisk gitarr, sa ganska nyligen: ”Det är svårt att spela gitarr! Allt som går att göra för att underlätta spelet är välkommet”. Vad går att göra? Svaret är bättre åtkomst över hela greppbrädan. Detta är enkelt att uttrycka i ord men mer komplicerat utföra i praktiken. Anledningen är att oavsett om man rent praktiskt åstadkommer denna förbättrade åtkomst genom en cutaway, förhöjd greppbräda eller båda förändras geometrin i instrumentet och denna förändring förändrar klangen i instrumentet. En cutaway minskar luftvolymen i gitarrkroppen med en höjning av luftresonansernas frekvenser som följd. En förhöjd greppbräda förändrar strängarnas vinkel till locket och därigenom hur strängarnas vibrationsrörelse påverkar stallet.
Intonering. Att få en gitarr att stämma är komplicerat och felkällorna är många. Många har också försökt lösa problemen, men hur framgångsrika har de varit? Vad är den begränsande faktorn? Strängarna är den begränsade faktorn, i alla fall så länge som vi talar om ”nylonsträngade” gitarrer. Ett intoneringssystem kan aldrig bli bättre än den svagaste länken!
Hållbarhet. Ett ting som är byggt av så tunt trä som en gitarr är mycket benäget att spricka, skadas eller deformeras på olika sätt. Finns det möjligheter att konstruera gitarrer som är mer robusta utan att tappa klang? Det beror på. Gitarrer kan byggas på många olika vis. Det finns både tunga och lätta konstruktioner som kan klassas som traditionella i klangen. De har visserligen lite olika klangkaraktär och spelkänsla men inte mer olika än att de flesta människor kan godta dem som något traditionellt. Det säger sig självt att av dessa två generaliserade typer är den tyngre gitarren enklare att förändra åt det hållbara hållet än den lättare medan det i praktiken är den lättare typen som är i störst behov av förstärkningar. Genom t.ex olika typer av lamineringstekniker kan man förstärka vissa delar av gitarren och därigenom göra dessa mindre benägna att spricka eller deformeras. Detta måste dock ske med stor försiktighet och lyhördhet om inte klangen ska förändras på ett negativt sätt.
Så förutom intoneringsproblematiken kräver samtliga förbättringsområden att gitarrbyggaren äger stor skicklighet att hantera de materialmässiga och akustiska problemen som de eventuella förbättringarna innebär. Det är inte bara att göra en konstruktion på pappret och sedan tro att problemet är löst i praktiken. Det man vinner i ena änden tas lätt ifrån en i den andra med försämrad klang som följd. ”Framåtskridande design” är inte automatiskt bättre. Den leder bara till framsteg om gitarrbyggaren har tillräcklig kunskap, erfarenhet och skicklighet för att flytta fram positionerna utan att tappa det som tidigare uppnåtts i gitarrens evolutionsprocess. Gitarren är i första hand ett redskap att göra musik på. Om inte instrumentets klang kan få gitarristen att vilja göra musik är det hela förfelat, oavsett hur robust, volymstark eller lättspelad gitarren är.
Leave a Reply