Under andra halvan av nittonhundratalet var den allmänna trenden bland gitarrbyggare att bygga allt tonstarkare gitarrer. I Segovias fotspår konserterades det i stora konsertsalar och gitarrens ganska blygsamma ljudvolym pressades till det yttersta av gitarristerna. Men vad blev resultatet av denna volymjakt? Hur utvecklades gitarrkonstruktionerna och vad blev den klangliga följden?
Gitarrbyggare är inte dumma i huvudet. I århundraden har vi varit medvetna om att ett lätt lock ger bättre förutsättningar för strängen att åstadkomma en stark ton i instrumentet. Detta hålls som en generell sanning men förutsätter givetvis att andra viktiga kriterier också uppfylls i gitarren. Locket måste vara starkt nog att inte falla ihop under strängtrycket till exempel. Detta kräver stor byggteknisk kunskap om locket i slutändan inte i alla fall ska väga som ett standardlock och många olika typer av ribbsystem har uppfunnits genom åren. Ett annat problem som blir större ju lättare och responsivare locket görs är att undvika att gitarren får så kallade vargtoner, det vill säga att det uppstår så starka resonanser att gitarrens respons blir väldigt ojämn.
Att bygga en framgångsrik gitarr med ett så lätt lock som möjligt är med andra ord svårt. Mycket svårt om man ställer fler krav på instrumentet än att det bara för en kort tid ska låta mycket.
Detaljerna med hållfastheten och ojämnheten i respons är två så uppenbara och självklara problem så att inte bara de flesta gitarrbyggare utan även gitarrister i ganska stor utsträckning är medvetna om dem. Det finns ju också tyvärr en hel del exempel bland gitarrerna som man kan stöta på där dessa problem är tydliga så det är inget konstigt med det även om de flesta gitarrister kanske aldrig bryr sig om att fundera över varför gitarren de spelar är så ojämn i responsen eller att stallet lutar oroväckande framåt.
Ett annat problem som följer med lätta lock är dock inte lika känt, vare sig bland byggare eller gitarrister. Nämligen förskjutningen uppåt av övertonernas frekvenser jämfört med lock vars massa är traditionell. Gitarrens klangkaraktär förändras i och med detta och riskerar att bli ’nasal’ och ’rå’ på ett mycket oskönt sätt. Vissa moderna gitarrkonstruktioner har gått så långt ifråga om lätthet att detta faktiskt blir ett verkligt och tydligt problem och många reagerar negativt på klangen i dessa instrument. Traditionella konstruktioner lider sällan av detta fenomen men gitarrer byggda med så kallad ’lattice-ribbning’ a la Smallman, doubletop-teknik eller andra ultralätta konstruktioner ligger spontant i riskzonen. Att hantera dessa höga övertoner är inte lätt för byggaren om gitarren fortfarande ska ha kvar fördelarna med ett ultralätt lock och följaktligen hör vi många moderna och tonstarka gitarrer med denna klangkaraktär. Men det går! Det som krävs är bara att byggaren inser var begränsningarna ligger och utformar sin gitarr därefter. Att girigt enbart fokusera på maxvolym leder till de problem jag nämnt här, men ett litet steg tillbaka från de allra extremaste dimensioneringarna kan ändå ge förhållandevis tonstarka gitarrer men med mindre problem både vad det gäller hållfasthet och klang.
Den klassiska gitarren har sina begränsningar vad det gäller tonstyrka och personligen är jag övertygad om att det inte går att bygga gitarrer med starkare volym än det redan har gjorts av en del byggare de senaste trettio åren. För att göra det måste man omdefiniera gitarren som instrument. Det kan man väl i och för sig göra, men det för ju i så fall över diskussionen till ett annat plan och blir om något annat än den gitarr vi känner och tycker om.
Leave a Reply