Deadlines…

Tänk er en ödslig strand. Riddaren (Max von Sydow) har just stigit i land och ser över sin packning när en blek man klädd i svart närmar sig.

“Vem är du?” frågar riddaren.

“Jag är död’n” svarar främlingen.

“Kommer du för att hämta mig?”

“Jag har redan länge gått vid din sida”.

“Det vet jag”.

“Är du beredd?”

“Min kropp är beredd. Inte jag själv”.

Döden närmar sig.

“Vänta ett ögonblick!” säger riddaren.

“Så säger ni alla…men jag lämnar inga uppskov…” svarar Döden.

“Du spelar ju schack, inte sant?” säger riddaren som söker en väg ut ur situationen.

Ja, ni har sett den förut, i Ingemar Bergmans original “Det sjunde inseglet”eller i moderna plagiat eller satirer. Scenen är central i våra liv, inte bara för igenkännandet utan också för att den verkligen har något att säga oss.

Telefonen ringer.

“Är den klar?”

“Snart är den klar. Låt mig bara slutföra poleringen och justeringen av stränghöjden…”

“Så säger ni alla…”

Ja, så säger vi alla. Men vad är det vi värjer oss mot? En deadline kan vara pressande i sin utstakade tid. Vi har svårt att hinna leverera i tid helt enkelt, men ofta är det något annat som är problemet.

Jag har grubblat länge över detta med deadlines.

Värjer vi oss mot dem, vill vi ha dem, eller rent av behöver vi dem?

Varje gång jag bygger en gitarr slåss jag med denna frågeställning. Är det jag släpper vidare, det jag levererar, färdigt att lämnas? Eller borde jag fortsätta med instrumentet i fråga? Och i så fall, är det någonsin möjligt att bli klar?

Det finns alltid något att förbättra. Bättre finish, bättre klang, bättre “set up”.

Men tänk er ett Universum utan deadlines.

Telefonen ringer.

“Är den klar?”

“Snart är den klar, …kanske. Låt mig bara slutföra poleringen och justeringen av stränghöjden, sedan får vi se om något mer behöver göras…”

Den gitarren blir aldrig levererad…

Varje ögonblick är en deadline, även i övriga livet.

“…spelar jag dig matt friar du mig…” säger riddaren men vinner han någonsin respit? Blir han någonsin färdig?

Egentligen?