Ibland när jag åker iväg någonstans, även om det bara är för att handla lite mat, tänker jag på hur lite vi vet om hur våra liv gestaltar sig i framtiden. Bortom varje vägkrök eller hörn kan något avgörande inträffa som för alltid förändrar livet för oss. Bortom kröken kan jag möta en lastbil på fel sida av vägen, eller jag kan möta den som är min blivande livskamrat och fru. Det senare har dock redan hänt mig och var en minst lika omtumlande händelse som om det varit en lastbil jag mött, även om jag överlevde kollisionen… Eller ta det ögonblick då jag som tågluffande nittonåring på jakt efter billigt hotellrum i Granada av en ren slump vek av från den stora avenyn Calle Reyes Católicos in på en liten tvärgata åt höger, Cuesta de Gomerez, där jag och min reskamrat hittade ett litet hotell. Det visade sig att många olika gitarrbyggare höll till på denna gata. José Lopez Bellido, Manuel Díaz, Antonio Duran, Antonio Ariza och en ung byggare jag inte känner namnet på. Kanske var det fler. Jag och min gitarrspelande kamrat befann oss plötsligen i paradiset. Vi gick runt, från byggare till byggare, och provspelade. Jag minns hettan på dagen och lättnaden framåt kvällen då svalkan kom med svalornas skrik i luften. Jag associerar sedan dess svalor med dessa dagar. Verkstäderna var mörka och trånga. När man kom in från värmen ute på gatan kändes det svalt därinne även om det förmodligen inte var en grad under trettio. Trädoften från spånet på golvet och de noggrant staplade materialhögarna, alla verktygen, limpannorna, instrumenten som hängde ofärdiga längs väggarna, allt var förtrollande, som i en tidsbubbla. Jag visste inte då att jag återvände till Sverige för att bli gitarrbyggare själv för det tog nästan tio år av allmänt velande runt på olika jobb och pluggande utan mål innan jag kom på spåret igen, men efter att ha byggt mindre än ett halvt instrument var jag fast. Jag visste redan vad jag ville göra i mitt liv. Vad hade hänt om jag svängt av åt vänster från Calle Reyes Católicos?
Leave a Reply