Att veta vad man inte vet…

…handlar inte om mysticism. Tvärt om är det en handfast nödvändighet för att lära sig bygga bra gitarrer och att fortsätta utvecklas som byggare. De första åren som gitarrbyggare famlade jag mycket i mörkret. Jag utgick visserligen från vad jag uppfattade som “traditionen”, men ärligt talat, jag förstod mycket lite av vad jag gjorde. Jag provade mig fram, än gick det framåt, än gick det bakåt, men varför hade jag bara vaga begrepp om. Efter några år insåg jag att jag behövde bättre akustisk förståelse av gitarren för att komma någon vart. Jag började leta runt efter information. Detta var innan Internet fick sitt genombrott så sökandet var inte lika enkelt som idag då man googlar fram vad som helst på några sekunder. Till slut fick jag dock kontakt med Dr. Bernard Richardson på University of Cardiff i Wales, en av världens främsta forskare på gitarrens akustik. Han sände mig ett stort antal artiklar och uppsatser  som han hade skrivit i ämnet och hade dessutom vänligheten att komma med några vinkar om hur jag skulle gå vidare. Sagt och gjort. Jag skaffade mig en sinuston-generator, byggde en högtalare och satte på mig hörselskydden (tongeneratorn inte bara låter förskräckligt, ljudet är farligt för hörseln också). Nu skulle jag lära mig om hur gitarren fungerar!

Ganska snart var jag uppfylld av min nya kunskap. Jag hade lärt mig hur några av de grundläggande resonanserna i lock och botten ser ut. Lägg märke till ordet: “uppfylld”. Så kände jag mig, jag var fylld av kunskap, så vad fanns det mer att lära? Det mesta var det bittra svaret, vilket jag snart insåg efter att ha nyktrat till lite. Gitarrer är faktiskt lite mer komplicerade än att några resonansfrekvenser förklarar hur de låter. Bernard Richardson hade avslutat sitt brev till mig med orden: “…It is more about asking the right questions…”.

Sedan dess, och det är nästan tjugo år sedan, har jag hela tiden medvetet arbetat med att försöka få en förståelse för vad de olika delarna i gitarren har för akustiska funktioner och möjligheter. Att veta vad jag vet och kanske också veta vad jag inte vet. I början byggde jag ofta instrument vars syfte inte främst var att låta bra utan mer att bekräfta eller dementera en speciell hypotes för mig. Ibland hade jag rätt i min hypotes och kunde öka min förståelse, ibland hade jag fel, men även då kunde jag ibland med lite grubblande öka min förståelse.

Efter år av experimenterande och analyserande insåg jag till slut (till min förvåning och förskräckelse) att min tilltro till att analysera gitarren med apparater var överdriven. Med hjälp av dessa hade jag visserligen lärt mig om de grundprinciper som gäller, men tongeneratorn, och även frekvensanalysen i datorn som jag börjat med så snart jag fått tag på lämplig programvara, var bägge för grova i sina mätningar för att säga hela sanningen. Jag kunde uppleva förändringar i en gitarr jag höll på att avstämma som jag inte kunde mäta eller se med apparaturen. Det var nu det riktigt spännande lärandet tog sin början för jag insåg att allt det jag visste om gitarrens olika resonanser var som toppen på ett isberg.

Det finns så många myter om gitarren, hur den och dess olika delar fungerar, att det är mycket förvirrande för en nybörjare. Ja, även för den som hållit på ett tag. En byggare säger si, en annan säger så, tidskrifter och annan “lättare” litteratur i ämnet, internet och dess olika diskussionsforum och hemsidor, alla presenterar de information men också  mycket pseudoinformation – information som inte är helt korrekt eller sann. För den som vill lära sig konsten att bygga en bra gitarr är det viktigt att skilja på sann kunskap och myter, fakta och tro, för det är bara när man vet vad man inte vet som man ställer de frågor som leder en vidare. Och i det avseendet skiljer sig inte gitarrbygge från det övriga livet.