Något som jag som gitarrbyggare upplever som riktigt frustrerande, men ibland också inspirerande, är den ständiga nötningen mot gitarren som idé. Gitarren som begrepp, vision och abstrakt föreställning. Jag unnar läsaren att redan nu skaka medlidsamt på huvudet. Nu har Hallgren blivit både galen och pretentiös. Jag bjuder på det… Som om jag inte varit det sedan lång tid, galen och pretentiös. Men tänk efter. Hur är det själv? Och hur är det med verklighetsförankringen?
Såhär menar jag.
Det gitarrbyggaren försöker bygga är ofta inte bara en enkel gitarr av trä, lim och lack, ett ting av material av denna världen med alla dess brister och begränsningar, utan ett instrument med egenskaper som egentligen bara finns i idévärlden. Ja just den gamla platonska idévärlden. Någonting som finns som princip eller idé i våra huvuden, men knappast på riktigt om vi med riktigt menar att vi ska kunna ta och bruka föremålet i fråga. Byggarens vision då han sätter igång med trä och lim är inte realistisk. Den är en dröm, en idé, om det perfekta instrumentet. Det är drömmen om gitarren som ska ha alla de där olika egenskaperna vi stöter på och tjusas av hos bra gitarrer vi möter, men drömgitarren ska ha alla dessa egenskaper samlade i ett enda perfekt och fulländat instrument. Hur realistiskt är det egentligen? Nej, detta vill jag kalla pretentiöst och galet, för många av gitarrens egenskaper är ju så motstridiga. Om byggaren vidtar åtgärder för att främja en viss egenskap i gitarren händer det ofta samtidigt han motverkar en annan önskvärd egenskap. Vissa egenskaper går helt enkelt inte att förena fullständigt i en gitarr. I den verkliga världen, den vi faktiskt lever i, finns det inga perfekta gitarrer. Alla är en kompromiss på ett eller annat sätt men vi byggare lyckas ständigt och jämt att glömma detta enkla och tydliga faktum. Kanske beror detta på att vi är så glatt påhejade av alla gitarrister som söker sitt dröminstrument?
Många gitarrister jag möter har alltså samma skevhet i sig. De jämför sina egna gitarrer med instrument de har inne i huvudet och som knappast existerar på annat sätt än som idé. Även de verkar ha drömmen om att hitta gitarren som lever upp till alla förväntningar, som har klangliga och spelmässiga egenskaper som inte bara är perfekta i sig utan också äntligen befriar gitarristen från de vedermödor det innebär att tämja en gitarr. Om den klang de söker verkligen existerar så tror jag att den kanske också till viss del förutsätter en gitarristisk kapacitet och förmåga av världklass för att komma fram. Pretentiöst? Kanske till och med galet, eller hur? Gitarren är en idé för dem, en föreställning om något som faktiskt inte finns, inte kan finnas, i den materiella världen. Det som de till vardags spelar på är bara bleka kopior av någon diffus föreställning om ett instrument de har i skallen eller som de har läst eller hört om som myt. Inte konstigt man blir frustrerad som byggare och ibland känns det ganska sorgligt.
Men de stunder jag lyckas hålla balansen, att både betrakta idén om det fullkomliga instrumentet och hålla kvar vissheten om det fåfänga i strävan efter det, känner jag ofta inspiration. Det är i spänningen mellan himmel och jord, det fullkomliga och den materiella realiteten som kreativiteten växer.
Leave a Reply