Klassiska gitarrer har liksom flamenco-gitarrer och de flesta andra akustiska gitarrer ett löst stallben i stallet med vilket man kan göra justeringar av stränghöjden. Detta är bra så klart och det förenklar handhavandet av gitarren rejält för gitarristen jämfört med de enkla knytstall som tidigare gitarrer, liksom lutor, var utrustade med. Men detta ben räcker inte ensamt till för att bestämma stränghöjden för alla olika situationer och gitarristers smakriktningar. Läs vidare så ska jag förklara varför och vilka komplikationer detta för med sig för gitarrbyggaren.
Allra först två elementära fakta. 1. Stränghöjden mäts som avståndet mellan toppen på 12e band och undersidan av strängen. 2. Eftersom 12e band befinner sig halvvägs mellan sadel och stall gäller att en förändring i stränghöjd vid 12e band motsvaras av dubbla förändringen vid stallet. Vill man t.ex. höja en sträng 1 mm vid 12e band motsvaras detta av en höjning av stallbenet med 2 mm. Nu vidare till resonemanget kring stränghöjd.
Som jag skrev i inledningen krävs det mer än ett justerbart stallben för att ge en gitarr ”rätt” stränghöjd, dvs. optimerad stränghöjd. För att åstadkomma detta gäller att följande detaljer ska samverka optimalt: 1. Halsens vinkel relativt lockets tänkta plan, dvs sargens plan mot locket. 2. Lockets välvning (hur mycket locket höjer sig över sargplanet). 3. Locket styvhet (hur mycket locket reser sig respektive hur mycket stallet vrids framåt av strängdraget). 4. Greppbrädans tjocklek. 5. Greppbrädans längsgående böjning (relief). 6. Halsens resning på grund av strängdraget. 7. Stränghöjden över lock vid stallet.
Om man genom något slags statistisk uppskattning undersöker mellan vilka spann den önskade stränghöjden varierar för olika gitarrister kommer man fram till att ett genomsnittligt värde är ca 3,0-4,3. En riktigt låg stränghöjd kan kanske sägas vara ca 2,6-3,5 och en hög ca 3,2-5,0 . Detta gäller för normala klassiska gitarrer och gitarrister som spelar med klassisk gitarrteknik. Om vi nu tittar på de två extremvärdena av stränghöjder så inser vi att om vi på en och samma gitarr skulle justera in två stallben som skulle ge dessa två ytterligheter i stränghöjd skulle stallbenen behöva skilja sig 1,2 mm vid 1:a sträng och 3,0 mm vid 6:e sträng. Detta kan tyckas vara små mått men måttdifferenserna för basarna och i synnerhet 6e sträng är problematiska. Det finns flera viktiga byggtekniska parametrar som påverkas av om stallbenet tillåts vara för högt eller för lågt. Det är alltså inte självklart att alla gitarrer passar att spelas med alla typer av stränghöjd. Det är inte ens säkert att det på ett rimligt sätt går att justera strängarna så att det passar alla typer av preferenser.
Som jag ser det är det två olika mått som är utgångspunkten för allt gitarrbygge. De kan variera från instrument till instrument, men för varje specifik gitarr är det dessa två mått som allt tar en början i, nämligen strängens höjd över locket vid stallet samt strängens längd, dvs mensuren. Varför dessa två mått? Jo, de definierar många av de andra parametrarna som ingår i en gitarr. Tillsammans med valet av trä och strängar sätter de ramarna kring den möjliga klangen. De är som sagt utgångspunkten. Strängens material och dimension tillsammans med mensuren och stallhöjden över locket definierar den kraft med vilken strängarna påverkar locket. Det valda trät ger förutsättningarna för att bygga den struktur som ska motstå strängarnas kraft. Man tar så att säga en sträng och bygger en gitarr runt den.
Den kraft som stallet utövar på locket är nämligen proportionell mot strängens höjd vid brytpunkten på stallbenet, dvs. hur hög stränghöjden över locket är vid stallet. Hög stränghöjd över locket utövar alltså mycket större kraft på locket än en låg. En låg stallhöjd behöver matchas med ett mjukare lock och vice versa. Sänker man stränghöjden under den höjd som gitarren är byggd för ger den lägre kraften en tystare gitarr. Höjer man stränghöjden över den höjd som gitarren är byggd för riskerar man att utsätta locket för en för stor kraft med deformation som följd. Även klangen påverkas oftast negativt.
Eftersom bassträngar svänger med en större amplitud, en större rörelse, behöver dessa ha en högre höjd över greppbrädan än diskanterna. Man ser därför ofta gitarrer där stallbenet är utformat så att det är mycket högre på bassidan än diskantsidan. En sådan setup utsätter locket/gitarren för bra mycket mer vibrationsenergi från basarna än från diskanterna med risk för en obalans i klangbilden. En mycket bättre lösning är om gitarrbyggaren är lite mer ambitiös och lägger arbete på att utforma greppbrädan så att den faller av på bassidan. Greppbrädan hyvlas så att den är ca 1 mm tunnare på bassidan vid 6e sträng än vid 1a sträng vid 12e band. Detta är ett krävande arbete att utföra bra men rätt utfört resulterar det i att stallbenet har i stort sett samma höjd över locket för alla strängarna med en mycket mer balanserad gitarr som följd.
Ett annat skäl till att hyvla greppbrädan på detta sätt är att strängarnas brytvinkel över stallbenet blir mer lika. Ett stallben som skiljer sig 2 mm mellan 1a och 6e sträng (för att ge basen högre stränghöjd) ger radikalt olika brytvinklar för de två strängarna och strängarna ger därmed olika tryck ner mot benet. Höjer man för mycket blir vinkeln så kraftig att det uppstår risk för strängbrott och för stor vridkraft på stallet. Tvingas man sänka stallbenet alltför mycket för att justera stränghöjden finns risken för det motsatta, dvs. att brytvinkeln blir för liten och att trycket över stallbenet blir för liten.
Greppbrädans rakhet/böjning, dvs. relief, är en annan detalj som påverkar gitarrens stränghöjd och spelbarhet. Elgitarrer kan ofta justeras till en extremt låg stränghöjd med rätt utförd relief och denna ser i princip ut så som strängarnas vibrationsmönster påbjuder. Med hjälp av dragstången och små justeringar av bandstavarnas höjd skapas en lagom framåtböj av hals och greppbräda. Hur stor denna bör vara varierar naturligtvis från gitarrist till gitarrist. På klassiska gitarrer är dock utförandet av reliefen bra mycket mer komplicerad att utföra. Få klassiska gitarrer har dragstång. Reliefen måste därför utformas i själva greppbrädan genom en uppskattning av halsens böjning vid besträngning och kanske även med hjälp mikrojusteringar av bandstavarna. Det senare utförs lämpligen genom bandfilning med strängarna fullt uppstämda så att halsen/greppbrädan är belastad och har den böj som strängarna faktiskt ger.
Förutom den krävande hyvlingen av greppbrädan som jag beskriver ovan, där den görs tunnare på bassidan behöver man ofta även ta hänsyn till hur locket vibrerar för att kunna utföra reliefen på ett optimalt sätt. På gitarrer med mycket responsivt lock kan man tvingas göra justeringar för reliefen åtminstone så att instrumentets lägsta luftresonans och lockets grundresonans tas med i beräkningen. Locket kan ha så stor rörelse vid dessa toner att strängen påverkas till större, eller annorlunda, amplitud med strängrassel som följd om man inte tar hänsyn till detta.
Av allt jag skrivit ovan torde framgå att en klassisk gitarrs stränghöjd är ett såpass komplicerat kapitel att man behöver vara särskilt uppmärksam på denna detalj då man köper en gitarr. Det är inte självklart att gitarren går att justera optimalt för just den stränghöjd man själv föredrar. Skulle det visa sig vara problem med detta är det faktiskt bättre att söka reda på en annan gitarr än att med drastiska och ofta dyrbara metoder pådyvla gitarren den stränghöjd man vill ha. Det finns gott om gitarrer i världen så det är bättre att låta varje gitarr vara justerad så som den ursprungligen är tänkt att vara.