Självstudier

All början är svår och det gällde sannerligen en ung fattig gitarrbyggaraspirant i det sena 1980-talets Sverige. Det fanns inte så mycken hjälp att få. Det var hårt arbete, ”trial and error” och ihärdighet som fick ersätta icke-existerande lärare, kunskap och erfarenhet. Jag fick helt enkelt vara min egen lärare och elev. När jag blickar tillbaka på hur det blivit, livet, ler jag visserligen åt min naivitet åt att över huvud taget försöka, men jag gläds samtidigt åt att jag orkade och inte gav upp. Att bygga gitarrer är ett trevligt yrke. Men det är också ett hårt arbete som har en tendens att förtära om man inte aktar sig. Det är de som brinner som blir utbrända.

Jag kan kanske nu äntligen, efter över tjugo år av heltidsarbetande som gitarrbyggare, säga att jag börjar ana vad det riktigt svåra i yrket handlar om. Denna aning är dock svår att klä i ord för det handlar inte så mycket om konkreta ting såsom trä, verktyg och instrument som jag trodde. Kunskapen om dessa ting är liksom en självklar grundförutsättning och inte så omöjligt svår att skaffa sig för den som verkligen försöker. Den stora utmaningen ligger bortom detta. För att lära yrket på djupet innebär i första hand att skola sig själv. Inte bara så att man blir kunnig utan också uppnår skicklighet. Inte bara så att man har skicklighet utan också uppnår förmåga och omdöme att använda den på rätt sätt.

Det händer rätt ofta numera att jag får förfrågan om att lära ut gitarrbygge. Jag blir kontaktad av folk som vill börja bygga gitarr och gå en kurs, eller de kanske till och med redan gått en utbildning och vill nu praktisera hos mig. Jag brukar i princip alltid svara nej. Jag håller inga kurser. Vad kan jag lära ut under en kort kurs som inte redan står i en bok, tillgängligt för alla och envar som orkar leta lite? Det finns ju gott om gitarrbyggarböcker och internet vimlar av både gitarrbyggarforum och bloggar. Informationen flödar numera fritt till skillnad då jag började bygga. Men sällan anar jag det allra innersta i gitarrbyggandet i denna information. Den är alltför svår att förmedla i ord.

Ska jag kunna lära ut vad yrket handlar om innebär det år av arbetande tillsammans sida vid sida och en sådan uppgift är jag inte villig att ta på mig. Förresten är jag osäker på om jag kan lära någon detta över huvud taget. Jag skulle kunna visa en elev hur ett gitarrlock känns då det har rätt styvhet, men kan jag lära ut hur man känner? Jag skulle kunna visa hur polérsudden ska ha rätt ”drag” för att franskpoleringen ska fungera som bäst, men kan jag lära ut hur man är så fokuserad att man känner skillnad? Att lära sig att lyssna, hur gör man det? Inte bara genom att någon säger åt en att lyssna. Man måste utveckla lyssnandet och kännandet själv, lära konsten att fokusera på det väsentliga, det som gör skillnad. Förståelsen av ton kommer inte lätt, kopplingen mellan de ytligt konkreta detaljerna och de lika nödvändiga men djupt dolda sambanden är sällan uppenbar. För att uppnå skicklighet krävs helt enkelt inte bara att man övar utan också reflekterar, och på det sättet skiljer sig inte gitarrbyggaryrket från någon annan avancerad aktivitet i livet. Det där med tiotusentimmars-regeln ni vet. Jag läste någonstans att det var vanligt att en byggares instrument inte började bli återkommande bra förrän efter åtminstone hundra byggda gitarrer. Jag tror inte att det har stämt på mig. Jag har krävt det dubbla…

Mycket av denna övning och självskolning handlar således om att lära sig hålla reda på mycket information, många och djupa lager av information. Problemet är bara att denna information oftast är så svår att få grepp om. Den låter sig inte presenteras i form av siffror i en tabell eller mätvärden från en dator utan är bara luddiga sinnesintryck, upplevelser av hur materialet, verktyget eller instrumentet känns i handen, låter i örat eller glimmar i ögat. Det är här det svåra ligger, att knyta ihop medveten och konkret kunskap med subtila sinnesintryck och intuitiv förståelse. Kopplingen mellan egenskaper i instrumentet och detaljer i gitarrkonstruktionen är som sagt inte alltid uppenbar, än mindre är det uppenbart att man vågar dra rätt slutsatser. Det är mänskligt att vilja tro att ens egna idéer är med och styr tonen i de gitarrer man bygger, men kan man någonsin vara säker på att så är fallet? Man tvingas lära ödmjukhet och ärlighet för att kunna utvecklas.

En annan färdighet som måste läras är rätt attityd till arbetet. När är det gott nog? Detta gäller inte bara hantverket i sig. Det svåraste är att ta ställning till när den besträngade och klingande gitarren är färdig. När finns det fortfarande mer att krama ur lådan? Rätt attityd innebär att våga klättra längst upp i trädet, att våga arbeta vidare med gitarren, utan garantier för att lyckas. Den fege ramlar aldrig ner och slår sig men får heller aldrig se utsikten från toppen.

Så om avancerat gitarrbygge handlar om att skola sig själv, skärpa sina sinnen och öva sin intuition och karaktär, hur vet man när man nått fram? När har man nått fram till kunskap, skicklighet och färdighet? Svaret är som jag ser det att det vet man aldrig och det finns alltid mer att lära, fler färdigheter att förbättra. Man får helt enkelt bestämma sig för när det är dags att sätta ner foten och våga lita till sin egen kunskap. Ingen annan kommer att komma med examensbevis om du är din egen lärare och elev i samma person. Låt heller ingen annan pracka ner på dig när du väl vet att du lärt din läxa. Är du riktigt ärlig mot dig själv vet du när du är flygfärdig, och när du väl flyger ska du behålla din egen vingföring. Lär känna dig själv och flyg dit du har lust. Med Lewis Carrol’s ord: ”If you don’t know where you are going, any road will take you there…”. Det viktiga är bara att man inte ger upp och att man lär sig att tro på sin egen skicklighet när man väl funnit den.