Självbedrägerier

Få saker i livet är så svåra att genomskåda som självbedrägerier. Det ligger i sakens natur att det är på det viset och jag funderar ofta på detta då jag bygger mina gitarrer. Hur ska man kunna hitta en balans mellan att tro på det man gör och att kritiskt skärskåda det så att man ser det som är istället för det man vill se? Redan att försöka leva på att bygga gitarrer förutsätter en stor portion självbedrägeri i sig. Det borde ju inte gå egentligen så som det moderna samhället är beskaffat… Nåväl, Att utvärdera ens gärning på ett sant och konstruktivt vis utan självbedrägerier har sina komplikationer.

Det kan naturligtvis vara en god hjälp att låta andra bedöma ens arbete, men även det har faktiskt  sina fallgropar. Det är få personer som verkligen har förmåga att vara ärliga och samtidigt besitter gitarristisk och gitarrbyggarmässig kunskap nog att tränga ner på djupet i gitarrerna. Som byggare får man därför lära sig att ta andras kritik och omdömen med en stor nypa salt. Inte bara är det sällsynt med riktigt ärlig kritik, folk är ju i allmänhet rädda för att såra och sockrar därför det som sägs. Det är också vanligt att man kan få helt motsatta omdömen om samma gitarr av olika personer. Nej, som gitarrbyggare måste man lära sig att utvärdera sina gitarrer själva. Hur går man då till väga för att inte lura sig själv?

För det första tror jag att man behöver ha ett system att falla tillbaka på. Med det menar jag att man behöver förstå att strukturera upp gitarrens olika egenskaper så att de lättare blir synliga. Det räcker inte med att plinka lite grand och konstatera att ”tja, det blev väl ok”. Nej, gitarren har många olika urskiljbara egenskaper som är möjliga att med lite träning bedöma från gång till gång. De fyra grundpelarna attack, sustain, dynamik och klangfärger är bara några av alla de egenskaper man behöver bedöma. Till dessa fyra kommer (utan inbördes rangordning) volym, värme och klarhet, jämnhet, separation, egalitet mellan strängarna, renhet i stämningen, medringning av strängarna, styvhet kontra mjukhet, benägenhet till strängrassel med mera.

Om man nu upprättat ett bedömningssystem är man visserligen på god väg, men det är egentligen inte här i själva bedömningen svårigheten med självbedrägerier ligger. Nej, istället handlar det om hur man ska kunna koppla de olika egenskaperna till gitarrens konstruktion. Det är här kärnan i problemet är. Jag har ingen bra lösning på detta mer än det jag så ofta återkommer till. Man kan inte bara hastigt mångla ut gitarr efter gitarr utan man måste ge sig tid att verkligen uppleva instrumentet, spela det och lära känna det för att kunna bedöma det. Om man inte bedömer det kan man inte lära att bli bättre. Att vara självransakande i detta läge är inte helt lätt för det är mycket arbete investerad i en gitarr. Dessutom är frestelsen stor att se sina egna ”lysande idéer” förverkligade. Det är lätt att feltolka enskilda konstruktionsdetaljer när självbedrägeriet sätter in. Men som sagt, vad annat kan man göra, mer än att försöka hitta den där balansen mellan att tro på det man gör och att kritiskt skärskåda det? Det är en god början i alla fall och ingen har ju lovat att det ska vara enkelt.