Sedan lång tid tillbaka har uppfinnare och tekniska kreatörer försökt skydda sin ”intellektuella egendom” genom att patentsöka sina idéer och konstruktioner, oavsett om det har rört sig om enskilda personer eller företag. Inom tillverkningsindustrin är det en självklarhet att ta patent på de ideer och tekniska lösningar man genom utvecklingsarbete kommer fram till. Genom att patentskydda den tekniska lösningen i en produkt skaffar man sig konkurrensfördelar gentemot andra liknande produkter, förutsatt att det är en bra idé och produkt vill säga. Men att ta patent är en komplicerad och ett dyrbart förfarande. Är det rimligt, eller ens praktiskt möjligt, att som gitarrbyggare ta patent på sina idéer?
Låt mig börja med att titta på de ekonomiska aspekterna. På Patent- och registreringsverkets hemsida (www.prv.se) finns ett antal räkneexempel på olika kostnader som är förenat med patentskydd. De beräknade kostnaderna för ett patent i Sverige över en period av elva år är 100.000 kr eller mer. Ett patentskydd under elva år för Sverige och sammanlagt tio europeiska länder beräknas till 1.000.000 kr! Låt mig lakoniskt konstatera att jag känner inga gitarrbyggare som har den ekonomin att de skulle ha råd, eller ens intresse, att lägga så stora pengar på något som inte omedelbart ställer mat på bordet. För så är det ju, har man patentskyddat något måste man också vara beredd att bevaka patentintrång och detta är också förenat med kostnader. När Jose Ramirez i början av 1980-talet tog patent på sin De Camera-konstruktion gjorde han det i egenskap av en världsledande gitarrfabrik. Hans företag producerade hundratals konsertgitarrer om året utöver alla de tusentals gitarrer som outsourcat till olika fabriker byggdes i lägre prisklasser. Jose Ramirez var visserligen en enskild person men det var som ägare av ett stort och framgångsrikt företag med många många miljoner i omsättning som patentskydd var en rimlighet. Jag antar att även t.ex. Taylor-guitars sitter på en del patent i egenskap av stor fabrik. I de sammanhangen är gitarrpatent lika meningsfulla och rimliga som inom all annan tillverkningsindustri.
År 2001 hade jag kontakt med en amerikansk gitarrbyggare, Randy Reynolds, för att diskutera byggtekniker kring doubletop-gitarrer. Randy var generös med råd. Han beskrev hur man använder Nomex som mellanlager och vilka limtekniker man behöver bemästra för att få det att fungera som det är tänkt. På den tiden bestod lock-konstruktionen, så som den brukades av de ursprungliga upphovsmännen Dammann och Wagner, av tre lager trä plus Nomex. Randy hade fått hjälp av Wagner för att börja bygga doubletop-gitarrer, och nu hjälpte han mig. Efter lite experimenterande fick jag fram en byggteknik som även om den inte var revolutionerande ändå var ett betydande framsteg. Med en speciell frästeknik kunde jag reducera materialåtgången och konstruktionstiden. Jag returnerade min teknik till Randy som tack för hjälpen. Några år senare skrev han en artikel i American Luthery om denna byggteknik och så kom den att spridas över världen. Wagner ringde mig för att tacka för en god idé. Skulle jag ha tagit patent på min idé istället för att dela med mig? I princip skulle jag ha kunnat göra mig till den enda i världen som hade laglig rätt att använda den teknik som nu kommit att användas av majoriteten av alla de som bygger doubletop-gitarrer världen över. Mina argument för att avstå patentskydd var inte enbart av ekonomisk art. Inte heller bekvämlighetsskäl. Jag tror helt enkelt inte att det är speciellt meningsfullt att ta patent på olika tekniker inom gitarrbygge. Även om lockkonstruktioner, ribbsystem, halsinfästningar, intonationssystem med mera är med och påverkar det slutliga resultatet är det ändå till syvende och sist den enskilde gitarrbyggarens skicklighet (ja, till viss del även i en industribaserad produktion) som avgör kvaliteten på det klingande slutresultatet. Att ta patent på en lockkonstruktion eller ett ribbsystem är i mina ögon inte bara slöseri med pengar, det är också ett nästan larvigt sätt att göra sig märkvärdig och inför potentiella gitarrköpare göra anspråk på kvalitet som inte nödvändigtvis behöver finnas i instrumentet. Det är gitarrbyggarens skicklighet att hantera materialen och kalibreringen av det specifika byggsystemet som är avgörande, inte byggsystemet i sig. Det handlar om att kunna justera varje enskild gitarr så att den är akustiskt och spelmässigt optimal, inte om att ett ”patenterat ribbsystem” ger överlägset resultat per automatik. Uttrycket ”patenterat ribbsystem” är för övrigt ungefär lika intetsägande om kvalitet som tandkrämsproducenternas vanliga slogan ” kliniskt testad”.
Så för att besvara den fråga jag inledningsvis ställer. Är det rimligt, eller ens praktiskt möjligt, att som gitarrbyggare ta patent på sina ideer? Ja, för gitarrindustrin kan självklart vissa metoder eller system vara meningsfulla att patentskydda gentemot konkurrerande industri, men för den enskilda hantverkaren, på det sätt som han eller hon arbetar och konkurrerar med andra hantverkare, är det enligt min åsikt varken rimligt eller meningsfullt utan endast ett ganska billigt, om än dyrbart, marknadsföringstrick att hävda patentskydd. Men som alltid, det är upp till var och en att välja sin marknadsföringsstrategi och det sätt man profilerar sig. Mitt sätt är att låta instrumenten tala för sig själva, på gott och ont.
Leave a Reply