När Julian Bream spelade i Lerum 1993 gjorde han en av sina sista konserter i Sverige. Det var inte bara en åldrande Bream vi fick lyssna på. Han var långt ifrån sitt livs form så att säga, han kändes osäker i sitt spel och missarna var många. I pausen stod jag och pratade med några bekanta som just då studerade på Musikhögskolan i Göteborg. Vi var alla eniga om att konserten haltade sig fram och vi var besvikna. När min vän och mentor B. anslöt till vår lilla grupp och hörde vad vi pratade om utbrast han:”Hörde ni de där takterna i X? Fulländat spel!” Vilket stycket var har jag glömt, men jag glömmer aldrig hur B. genom att fokusera på det som faktiskt var bra inte bara gav oss ungtuppar en läxa utan också förändrade vår känsla av besvikelse till nyfikenhet inför andra delen av konserten. Skulle Bream glänsa till ännu en gång?
Detta att fokusera på det positiva har jag sedan dess försökt att ha som grundinställning då jag av någon anledning ombeds att kritisera andras arbete. Det finns alltid något litet som man ärligen kan tycka om. Det må vara andra gitarrbyggares instrument eller vad som helst där någon med sitt personliga engagemang och arbete skapat något, en konsert eller ett musikstycke till exempel.
Att ge kritik är svårt. Det är lätt att man bara plockar sönder i småbitar, synar med lupp och ratar, för det som synas på nära håll har alltid några synliga defekter. Små eller stora fel, det spelar ingen roll, för vi lockas lätt dit att peta och avge vårt ogillande omdöme. Vi vet ju så väl hur vi själva hade gjort om vi hade varit upphovsmannen, eller hur?…
Jag minns en gång för över tjugo år sedan när jag med skälvande ben och svettiga händer sökte upp Peder Riis, en av landets duktigaste gitarrister och pedagoger. Med mig hade jag min tredje klassiska gitarr och nu skulle Peder ge kritik. Jag bävade, för jag insåg mycket väl att jag inget visste. Det gör man inte efter att ha byggt bara tre gitarrer. Men istället för att krossa mig med negativ kritik genom att peka ut alla fel och defekter på min gitarr spelade han en stund, lade gitarren åt sidan och började istället att föra en diskussion om gitarrer i största allmänhet.
“Gitarren är som en bil” sade han. “En bil måste ha vissa egenskaper för att vara en bil. Den måste ha fyra hjul, en motor och en ratt. Det mesta går att variera på något sätt, men om inte de fyra hjulen, motorn och ratten finns där är bilen något annat än en bil.” Sedan gick han igenom gitarren bit för bit (alltså gitarren som idé) och vi pratade om olika detaljer och egenskaper. Endast sällan tog han min gitarr som utgångspunkt och aldrig i negativa ordalag. Jag förstod så väl ändå var svagheterna fanns hos mitt instrument att de behövde han inte peka ut åt mig. Så lyckades han visa mig både vad som är önskvärt hos en gitarr och var mitt instruments svagheter fanns utan att någon gång ge mig negativ kritik. Det är ett möte jag aldrig glömmer och jag känner mig fortfarande tacksam över de timmarna han skänkte mig. Han hade kunnat krossa mig. Istället åkte jag hem och fortsatte mitt gitarrbyggande med lust och nyfikenhet.
Som sagt, att ge kritik är svårt. Med dessa två exempel jag gett ovan kanske jag inte behöver berätta om alla de gånger jag själv utsatts för mindre insiktsfulla kommentarer där de självutnämnda experterna avfärdat mina gitarrer med hastiga eller svepande omdömen, omdömen de tyckt jag borde ta till mig av för att utvecklas, men som objektivt sett bara varit mycket subjektiva yttringar av diverse härskartekniker. Kritiken har inte varit till för att hjälpa utan för att stjälpa. Den som har kritiserat har mer varit ute efter att visa sig själv på styva linan än att ge mig ett sakligt omdöme. Den som ger kritik måste alltid vara den kritiserades vän, han måste alltid ärligt vilja hjälpa till att lyfta arbetet till en ny nivå. Att slå ovanifrån trycker bara ned!
Leave a Reply