Detta är en något utökad text ursprungligen publicerad på min blogg. Eftersom jag själv alltid tyckt att det saknats samlade instruktioner om lim har jag här försökt att få ner en del av de erfarenheter jag gjort genom åren. Artikeln kan givetvis läsas av vem som helst men jag antar att den i sin limtekniska fokusering främst är intressant för de som själva bygger instrument.
När jag i mitten på 1980-talet började bygga instrument var det svårt att hitta information om ens de enklaste ting inom hantverket. Jag minns att jag läste några böcker om fiolbygge för att bredda mina allmänna kunskaper om bland annat lim som jag tyckte behandlades alltför lite i några av de kortfattade gitarrbyggarböcker jag hade. Vilket var det bästa limmet och varför? Jag hade på känn att vanligt vitt trälim (PVAc-lim) från t.ex byggvaruhandeln inte var optimalt. Det behövs ju varken någon större intelligens eller lång erfarenhet för att förstå att ett lim, alltså det vanliga vita, som när det torkat är elastiskt och segt och dessutom redan vid måttligt hög temperatur blir som tuggummi inte är optimalt att använda. En gitarr, luta eller fiol är ju inte bara konstant utsatt för en hög statisk belastning, dess delar ska ju dessutom fungera tillsammans i en vibrerande helhet med så lite energiförluster som möjligt.
Så om vitlim inte är bra, hur är det då med andra i handeln och industrin vanliga lim? Alifatiskt lim (modifierat PVAc-lim som torkar hårt, t.ex Titebond), epoxy, superlim, polyuretanlim, karbamidlim, resorcinollim, kontaktlim, Karlssons klister. Har de en möjlig plats inom instrumentbygget? Ja, det finns visserligen specialfall där de fyra första nämnda limmerna är lämpliga, men detta rör sig om just specialfall. Som ”baslim” för det allmänna ihopfogandet av instrumentens olika trädelar har de olika brister som gör dem mindre lämpliga att använda. Jag återkommer till detta lite senare.
I fiolbyggarlitteraturen hittade jag dock stöd för de sedan många tusen år tillbaka använda hud- och benlimmernas lämplighet. Detta är alltså animaliska proteinlim tillverkade av gelatinämnen i djurhudar och ben som kokas fram och torkas för att sedan inför limningen blötas upp i en lämplig mängd vatten och sedan värmas till flytande konsistens. Man har hittat rester av dessa lim t.ex i gamla egyptiska gravar och de har varit de gällande inom allt trähantverk ända tills nyligen, relativt sett. Fiolbyggare är den yrkeskategori som mest generellt hållit fast vid hud- och benlim. Inom gitarrindustrin har man sedan många decennier övergått till olika PVAc-lim av bekvämlighetsskäl. Hur olika enskilda gitarrbyggare väljer att göra varierar och det finns tyvärr inte en så enhällig uppslutning kring hud- och benlim som bland fiolbyggarna. Varför är då hud- eller benlim lämpliga till musikinstrument? Att de använts traditionellt behöver ju inte innebära mer än att inget annat funnits att tillgå. Så är det förvisso, men det finns dock några solklara argument och jag tänkte helt kort diskutera dem här och nu. För enkelhetens skull kommer jag att benämna dem ”varmlim”, och det är också så vi instrumentbyggare vanligen kallar dem till vardags. Det finns visserligen skillnader mellan varmt hudlim och varmt benlim, och det finns dessutom olika styrkegrader av lim (mätt i s.k. Bloom-gram) men detta ligger bortom det jag idag vill prata om. Varmlim således.
1. Varmlim torkar hårt och ger en fog som inte kryper under belastning. Om inte vatten finns närvarande förblir varmlim hårt även vid ganska höga temperaturer. Vitlim är mer eller mindre segt redan vid rumstemperatur. Alifatiskt lim är visserligen ganska hårt då det torkat men värme får det att mjukna. Även epoxy mjuknar av värme.
2. Varmlimmets beskaffenhet gör det möjligt och i vissa fall lämpligt att utföra sammanfogningar där man gnider de två delarna mot varandra med lim emellan tills limmet kallnar och nyper. Överflödigt lim pressas därigenom ut och resultatet blir en oslagbart tät fog som inte går att åstadkomma med något annat lim. Denna teknik används med fördel vid limning av till exempel tonribbor.
3. Nytt varmlim fäster och förenar sig med gammalt varmlim. Om till exempel ett varmlimmat stall har lossnat är det inga problem att limma tillbaka det utan att träytorna är fullständigt rena från lim. Jämfört med i princip alla andra limmer är detta en enorm fördel eftersom det alltså räcker med att se till att limfogen är tät, dvs att de två ytorna möts ordentligt. Med moderna lim skulle man tvingas skrapa både locket och stallet helt rena från gammalt lim för att kunna limma på nytt. Trä går således förlorat och de ursprungliga delarna blir ”naggade i kanten”. Musikinstrument byggda med varmlim är således lättare att reparera. En spricka limmad med varmlim (eller fisklim, se nedan) kan limmas om vid behov utan större problem med rengöring av gammalt lim. Andra limmer måste rensas bort helt vilket vidgar sprickan i sig.
4. Varmlim krymper mycket vid torkningen och drar de hopfogade delarna samman med stor kraft. Detta är en egenskap som är oerhört nyttig bland annat då man limmar sprickor. Träytorna dras samman av limmet under torkningsprocessen. Inget av de moderna limmerna har denna egenskap. Man kan även använda denna egenskap hos limmet på ett kreativt sätt då man välver locket med tonribborna. Vid reparation av sprickor är det oslagbart.
5. En varmlimsfog går att öppna, endera med hjälp av fukt och värme eller rätt typ av ”våld”, olika tekniker beroende på sammanhang som jag inte går in på närmare här. Även många moderna lim går att öppna med hjälp av värme och eventuellt fukt, men i dessa fall lider den öppnade fogen av det jag beskriver under punkt 2.
6. Varmlim är som sagt i princip gelatin och ofarligt vid normal användning. Nu är det ju inte meningen att man ska äta lim men vore det inte för eventuella konserverande tillsatser i varmlimmet som ska avhålla mikroorganismer från att ge sig på gelatinet så skulle man alltså kunna äta varmlim. Vitlim och alifatiska limmer är visserligen också mycket harmlösa vid normal användning men detta kan man verkligen inte säga om epoxy, superlim eller polyuretanlim. Epoxy är mycket starkt allergiframkallande, superlim är cyanoakrylat som avger giftiga ångor vid torkningen och polyuretanlim innehåller farliga isocyanater som skadar nervsystemet och är allergiframkallande. Inget att bruka utan ordentliga skyddsåtgärder således.
7. Varmlim är billigt och har obegränsad hållbarhet. Man köper varmlim i form av torrt granulat eller som små ”pärlor” som blötläggs en stund innan man värmer till ca 60 grader för att ge limmet flytande form. I torr form har granulatet eller pärlorna i praktiken obegränsad hållbarhet. Alla de moderna limmerna har däremot begränsad hållbarhet. Lim som inte förbrukats blir efter en tid oanvändbart och måste slängas. Observera att det är ganska farliga kemikalier i vissa fall.
Vilka nackdelar har då varmlim? Mycket få. De som inte fått in rutinen att bruka varmlim i sitt instrumentbyggande klagar på att det är bökigt att bereda limmet och jag kan förstå gitarrindustrins argument att gå över till PVAc-lim. Varmlim måste blötläggas och värmas innan man kan använda det och det kräver lite planering vid de tillfällen då man inte har limmet färdigt i limpannan. Själva limningsförfarandet kräver en viss flyhänthet eftersom det kallnar (och därigenom stelnar) mycket fort när man strukit ut det på arbetsstycket. Varmlim är inte lika fogfyllande som många av de andra lim. Detta innebär att man inte kan slarva med passformen mellan delarna som ska limmas, men detta är väl egentligen en bra sak om man tänker efter. Inga av dessa ”nackdelar” är dock svåra att få kontroll över. Instrumentbygge innehåller så många andra svårigheter som vida överstiger bruket av varmlim.Utöver de traditionella varmlimmen finns några andra animaliska proteinlim som fungerar som bra komplement till varmlim i applikationer där det är svårt att hinna med att hålla limmet varmt och flytande på grund av omständigheterna. Varmlim kan nämligen modifieras genom tillsats av anti-gelämnen så att det är flytande även i rumstemperatur. Titebond Liquid Hide Glue är ett välkänt exempel på detta. Ett sådant lim är dock svagare än varmlim och jag föredrar personligen att använda varmlim i alla fall där sådant är möjligt utifrån fogens beskaffenhet och omständigheterna runt omkring. Ett annat animaliskt proteinbaserat lim är fisklim. Tack vare fiskproteinernas sammansättning är limmet flytande redan vid rumstemperatur och det har alltså inga antigel-tillsatser som försvagar proteinkedjorna. Sedan några år har jag uteslutande använt fisklim där jag tidigare använde flytande hudlim. En svaghet med fisklimmet som trots allt bör pekas ut är att det är mer fuktkänsligt än de övriga limmerna. Var gränsen går är svårt att säga exakt, men jag skulle aldrig använda fisklim till något som ska brukas i tropiskt klimat.
Fisklim har nämligen liknande egenskaper som varmlimmet i att det drar ihop sig vid torkning.
Bilden här till vänster visar fyra olika träbitar. De är tagna från samma stycke trä (röd ceder) och har samma dimensioner. Jag har dragit en sträng lim på vardera trästycke och sedan låtit limmet torka fullständigt. Framifrån och bakåt: Titebond Original, Titebond Liquid Hide Glue, Lee Valley Fish Glue samt varmt hudlim. Lägg märke till med vilken kraft de båda sista får trät att böjas.
Finns det då några användningsområden för de moderna limmen inom gitarrbygge? Ja, faktiskt, men i mitt tycke är de få. Generellt skulle jag vilja påstå att varmlimmets svagheter är vid limning där fogens täthet inte kan garanteras fullständigt. Därav följer några typer av limningar som utförs bättre med epoxy, polyuretanlim eller alifatiskt PVAc-lim typ Titebond Original eller till och med Superlim. Exempel på sådana är i mitt tycke limning av kolfiberstavar i halsar, laminering av sarger, bottnar eller lock, utfyllnad i bandskårorna då man knackar i bandstavar i greppbrädan. Limning av kantlister är också ett moment där man i mitt tycke faktiskt med fördel kan använda Titebond. Under alla mina år har jag bara sett ett fåtal kantlister som gått upp i limningen men dessa har alla varit varmlimmade. Min tolkning är just att det är svårt att garantera en total täthet i fogen mellan list och gitarrkropp trots noggrann inpassning och att detta med tiden leder till att limmet brister. Titebond med dess större elasticitet och fogfyllande egenskaper skulle således vara mer lämpligt i just detta fall. Men i övrigt? För mig är det varmlim och dess kallflytande syskon som gäller. Allt annat är kompromisser.
Eftersom varmlim stelnar fort då det svalnar har man ett ganska kort tidsfönster att jobba inom. För att förlänga tiden något bör man se till att hålla arbetslokalen väl uppvärmd. Utöver detta bör man förvärma arbetsstyckena. Större ytor såsom halsar/greppbrädor, huvud/huvudfanér etc. kan lämpligen värmas med ett måttligt uppvärmt strykjärn. Mindre detaljer såsom tonribbor, balkar och stall kan värmas med hårtork eller varmluftspistol (inställd på låg temperatur). Mängden lim man stryker på bör anpassas efter situationen. Stora ytor, t.ex greppbrädor, måste värmas ordentligt men bör inte få annat än ett tunt limskikt eftersom man inte kan räkna med att pressa ut några större mängder lim då arbetsstyckena sammanförts. Mindre stycken, t.ex tonribbor, kan få ett flödigt lager lim som sedan pressas ut genom att man gnider ribban mot locket under press. Vid limning av större/längre fogar kan man eftervärma trät och därigenom återsmälta det lim som hunnit stelna under limproceduren. Detta är en teknik som kan användas vid limning av t.ex lutlock mot skopan eller gitarrbottnen mot sargen.
Överflödigt utpressat varmlim är alltid lätt att avlägsna. Vänta bara några minuter tills limmet blivit segt. Med en flat spetsad trästicka är det sedan lätt att skrapa bort limsträngen. Vänta ytterligare någon minut om limmet fortfarande kletar. Eventuellt kvarvarande lim kan tvättas bort med pensel och varmt vatten från limpannan. Jag upplever det som lättare att göra rent efter varmlim än alla andra typer av lim och detta är inte en egenskap att glömma bort vid jämförelse limsorterna emellan.
Var noga med temperaturen när det gäller värmningen av varmlim. Värms limmet till över ca 65 grader bryts proteinkedjorna snabbt ner. Även varmhållning försämrar limmets styrka men hålls temperaturen måttlig och under kontroll sker denna nedbrytning långsammare. Upprepad uppvärmning försvagar limmet. Vid kritiska limningar såsom stall-limning, limning av mittfog i lock o.dyl. bör nytt lim användas. Undvik att återvärma limmet mer än ett par tre gånger i övrigt så undviks svagt lim.
Trä oxiderar. För att en limfog ska bli optimalt stark måste inte bara träytorna vara väl inpassade mot varandra så att fogen är tät, trät måste också vara nyligen bearbetat och fräscht i ytan. Lim binder nämligen till trät med kovalent elektronbindning, det vill säga, elektroner delas av trät och limmet. Om träytan är oxiderad binder limmet sämre. I de fall där trädelarna är tillverkade långt innan de skall limmas bör man bearbeta limytorna med ett fint slippapper strax innan limning. Det räcker med att det allra yttersta av trät blir uppfräschat för att avlägsna de oxiderade molekylerna. Den gamla tekniken att rista skåror i träytorna bygger på en missuppfattning om vad som sker vid limning. Fogen ska vara tät, ju tätare fog desto bättre.
Jag har nämnt en del av de moderna lim som kan användas i instrumentbygge. Ja, egentligen syftar jag endast på gitarrbygge eftersom både violinfamiljens och lutfamiljens instrument enligt mitt tycke bör byggas med varmlim. Jag ska här bara kort ge några kommentarer kring dessa moderna lim.
Alifatiskt lim, typ Titebond Original. Det här är ett bra lim och troligen det vanligaste limmet överlag inom gitarrbygget inom industri och bland enskilda hantverkare. I början av min karriär använde jag Titebond genomgående i hela bygget men sedan mitten av 1990-talet har jag undan för undan bytt ut det i applikation efter applikation på grund av de argument jag framför ovan. Titebond är bra, men varmlim oftast lite bättre då man lärt sig att använda det. Det som i praktiken avgör vilket av dessa två, Titebond eller varmlim, jag använder hänger på fogens beskaffenhet. Min utgångspunkt är att en bra utförd varmlimsfog är bäst, men om omständigheterna är sådana att detta inte är möjligt överväger jag om jag ska använda fisklim eller Titebond istället. Vid reparationsarbeten är det varmlim eller fisklim som gäller i de flesta fall (om inte särskilda omständigheter föreligger) medan jag t.ex vid fogning av gitarrbottnar med inlägg i fogen föredrar Titebond på grund av dess större fogfyllande egenskaper. Sunt förnuft bör få råda, inte lim-talibanism.
Epoxy. Epoxy är farligt! Den kräver arbetshandskar av rätt sort som skydd. Vid större limytor, bör andningsskydd användas också. Epoxy är extremt allergiframkallande. Dess molekyler är dessutom mycket små och tar sig snabbt igenom vissa tunnare handskar så kolla upp att rätt skyddsmaterial används. Använd “proffs-epoxy” framtaget för trä och båtindustri, t.ex WEST-system. Detta lim härdar glashårt och det finns väl utarbetade rutiner för olika applikationer, olika fyllnadsmaterial etc. Jag ratar fullständigt dagligvaruhandels-lim såsom “Super-epoxy” och liknande. Super-epoxy verkar aldrig härda till hårdare konsistens än att det känns segt och böjbart. Främsta användningsområdet (enda som jag ser det) är för limning av laminerade sarger och bottnar samt kolfiberförstärkning i halsar och ribbsystem. Använd sprit för rengöring av verktyg och trä men aldrig för epoxy som kommit på huden. Lösningsmedlet med epoxyn förs in i huden och ökar exponeringen mångfaldigt. Använd kallt vatten och tvål för att tvätta hud. Detta är viktigare än man tror!!! Har allergi uppstått går det inte att skruva tillbaka tiden.
Polyuretan-lim. Använd skyddshandskar och andningsskydd. Det användningsområde jag ser för detta lim är limning av laminerade bottnar (ej sarger), limning av Nomex i doubletop-lock, och kolfiberförstärkning av ribbor (då kolfibern inbäddas inne mellan flera trälager) och av halsar. Eventuellt för andra laminat-konstruktioner där man vill undvika vattenbaserade limmer. Stryk ut limmet mycket tunt och jämnt med hjälp av skumgummi-roller. Använd gärna vakuumpressning där så är möjligt, men i vissa fall räcker inte vakuum till för att ge tillräckligt tryck. Limmet skummar så presstrycket måste vara starkt nog för att undvika att skummet separerar fogen. Skummad fog är svag.
Superlim. Undvik att andas in ångorna, och undvik att bli fastlimmad själv. En gång kom jag sent till dagishämtningen av min son eftersom jag lyckats limma fast mig själv vid arbetsbänken! Superlim är fantastiskt bekvämt att använda runt om i verkstaden vid snabbtillverkning av olika jiggar och hjälpmedel. I övrigt använder jag det till utfyllning i bandskårorna vid bandning samt fyllning av eventuella glipor vid kantlister och dekorationsådror. Även limning av greppbrädessprickor utförs bra med en blandning av ebenholtsdamm och tunt superlim. Använd aceton för rengöring.
Denna genomgång är varken heltäckande eller särskilt detaljerad, men förhoppningsvis kan den motivera en och annan aspirerande gitarrbyggare att våga prova på varmlimmet. Det är inte så bökigt som man tror innan man provat och när rutinerna väl sitter där är det svårt att förstå varför man väntat så länge med att använda det. Varmlimmet är en av gitarrbyggarens bästa vänner!