En gång för länge sedan när jag ännu inte hunnit få ordning på de teoretiska och praktiska sammanhangen i gitarrbygget fick jag en beställning av en person som tycktes se gitarrers vikt som en av de allra viktigaste egenskaperna i ett bra instrument. Vi inledde en långvarig och intressant men stundom förvirrad brevdiskussion om det kommande instrumentet. Detta var före internets genombrott så varje vända tog ett antal dagar, vilket faktiskt kan ha sina poänger när man diskuterar komplicerade ting och behöver betänketid. Långsamhet lämnar mer utrymme för att tänka efter före så att säga. I fokus i vår diskussion låg som sagt vikten på gitarren; den skulle vara så låg som möjligt ansåg min kund. Jag varken såg vitsen med detta eller höll med, men min ståndpunkt var å andra sidan inte den motsatta. Dessutom var min kunds viktönskemål ganska orealistiska sett utifrån vad trät i en gitarr faktiskt väger men jag hade inte erfarenhet och pondus att bemöta detta med bra argument och på ett bra sätt. Jag har tagit intryck av denna händelse i mitt liv. Kanske inte så mycket för de argument som jag mötte och försökte bemöta utan mer för att jag tvingades gräva så djupt i mitt kunnande att jag upptäckte att det inte var särskilt djupt. Tyvärr upptäckte även min kund detta och det hela slutade i en för oss båda frustrerande avbeställning. Vår diskussion upphörde också i och med det, men under de nästan tjugo år som gått sedan dess har jag fortsatt på egen hand att studera frågan. Vilken roll spelar egentligen vikten i en gitarr?
I vardagligt tal bland gitarrister hör jag det ofta talas om tunga och lätta gitarrer. En person gillar tunga gitarrer, en annan gillar lätta. Det sägs ofta i mer generaliserande ordalag än vad den som uttalar det verkar inse, för ingen som funderat lite mer på saken kan väl tro att det inte spelar någon roll var på instrumentet denna vikt är fördelad? Låt mig som övertydligt exempel konstatera att en av den klassiska gitarrvärldens tyngsta gitarrer, den av australiensaren Greg Smallman, också har ett av de allra lättaste locken! En sådan gitarr benämns alltid som tung i sammanhanget, men eftersom locket är den allra viktigaste komponenten i en gitarr kanske man hellre borde kalla den lätt? Detta kan dock dra iväg till att bli ordklyveri om man inte aktar sig och reder ut begreppen så låt oss ta det från början och starta diskussionen med ett gitarrbyggar-akustiskt axiom: Varje del i en gitarr samverkar med de övriga för att skapa en för varje instrument unik klang.
Ovanstående mening är ett generellt uttalande. Det gäller för alla gitarrer i alla sammanhang. Men vad betyder det i praktiken, sett ur gitarrbyggarens men även gitarristens synvinkel? För att komma vidare i diskussionen och få med så många läsare som möjligt känner jag att jag måste ta en kort teoretisk genomgång, en ”Gitarrakustik Ultralight”, så uthärda närmast följande rader. Det ska bli kort, absurt kort om man betänker ämnets komplicerade natur.
Det som skapar ljud i en gitarr är dess olika resonanser. En resonans uppstår vid de frekvenser där den vibrerande kroppen (alltså i generell betydelse) naturligt får en maximal svängningsamplitud. En ökad styvhet i den vibrerande kroppen höjer resonansfrekvensen, en ökad massa (dvs. vikt) sänker den. Ökad styvhet och/eller ökad massa sänker dessutom vibrationsvilligheten hos en kropp, det blir trögare för energin att sätta kroppen i rörelse. Alla delar i gitarren har således olika resonanser där de alltså vibrerar mer och eftersom delarna sitter ihop i en gitarr påverkar dessa svängningar de övriga. Vibrationsenergin läcker ut, sprider sig från den enskilda delen till de övriga. En ökad eller minskad massa i olika delar av gitarren är alltså en betydelsefull faktor i hur vibrationsenergin fördelas ut i instrumentet och eftersom locket och bottnen har egenskaper som lättare omvandlar vibrationerna till hörbart ljud än halsen och sargen spelar det stor roll för klangen vilka vägar denna vibrationsenergi tar.
Hängde ni med? Men nu lämnar vi det teoretiska. Låt oss istället föreställa oss verkliga gitarrer och hur de låter och känns. Hur mycket väger en gitarr för att t.ex kvala in i den lätta kategorin? Jag stöder mig inte på någon statistisk beräkning utan mer på en insikt om hur en vanlig modern nylonsträngad gitarr av genomsnittlig storlek får en naturlig vikt utifrån de dimensioner man vanligen använder med de vanliga materialen. Detta kan låta som ett mycket vagt uttalande men vad jag menar är att för att bygga en gitarr lättare än denna ”medelvikt” måste man inta en minutiös viktmedvetenhet och sparsamhet i alla detaljer, stora som små. Detta är ingen lätt uppgift. Vad mera är, det bör inte vara ett självändamål, för med lättheten i konstruktionen följer också ett antal problem som byggaren måste lösa. Likaså anser jag att man inte av lojhet och ignorans bör låta sina gitarrer bli alltför tunga utan att ha ett syfte med det. Även tunga konstruktioner har ett antal problem som måste lösas. Låt mig skissa ett förslag till tre viktkategorier. Lätta gitarrer: upp till1450 gram. Medeltunga gitarrer 1450-1750 gram. Tunga gitarrer 1750 gram och uppåt. Den stora skillnaden i vikt mellan olika instrument ligger dock i andra delar än locket. Den nedre gränsen för vad ett extremt lätt lock utan balkar och ribbor kan väga ligger på ca 75 gram medan ett mycket tungt men kanske fortfarande någorlunda fungerande närmar sig 175 gram, alltså en differens på bara ca 100 gram. Med ribbor och balkar tillkommer ca 20-60 gram beroende på system och material. Det är alltså i sarg, botten och hals med greppbräda de stora viktvariationerna är att finna.
Om vi då tittar närmare på de olika instrumenttyperna, varför inte börja med den typ jag nämnde ovan; den extremt tunga Smallman-gitarren. Den kan få stå som modell för den tunga extremen. En sådan gitarr väger nära dubbelt så mycket som en ”lätt” gitarr. Jag har själv aldrig vägt någon men jag har sett siffror på runt 2,5 kg. Locket är däremot extremt lätt tack vare en speciell byggteknik med ett rutmönstrat ribbsystem (på engelska ”lattice-bracing”) av balsa-trä och kolfiber som gör det möjligt att låta själva locket vara extremt tunt. Locket är monterat på en ram av plywood och sargen är tung och stabil. Bottnen är tillverkad av epoxylaminerade träfaner och mycket tjock, uppåt en cm. Locket har således en stor vibrationsvillighet medan resten av kroppen är i det närmaste akustiskt avdödad.
Vad händer då när man slår an en ton på en sådan gitarr och hur låter det? Den som har hört John Williams på någon konsert eller inspelning efter ca mitten av 1980-talet vet. Det är en klang som trots sin varma bas har mycket nästan metalliska övertoner. Relativt traditionellt byggda gitarrer är det en stark volym. Attacken är snabb och snärtig, nästan banjoaktig om jag ska vara uppriktig med vad jag själv tycker, men det är givetvis en smaksak. Om man lite grovt skulle analysera energivägarna i en sådan gitarr skulle de se ut ungefär som följer: Fingret slår an en ton och en vågrörelse breder ut sig i strängen. Den har en grundton och ett antal övertoner. Uppe vid sadeln reflekteras en stor del av vågrörelsen på grund av halsens tyngd och styvhet. Locket har däremot en stor vibrationsvillighet tack vare sin låga vikt. Vågrörelsen/vibrationerna i strängen går genom stallet och breder ut sig i locket. Tack vare sin låga vikt har de höga frekvenserna i strängen, dvs de högre övertonerna, lättare att överföras till locket än om det varit tungt. Vid sargen reflekteras en stor del av energin tillbaka in i locket eftersom sargen är styv och tung. Tyngden i kroppen gör också att locket har en ”fast” ram att svänga utifrån. Analogin med ett trumskinn och trumram ligger nära till hands. Eller en högtalarlåda med ett högtalarmembran. Nåväl, lockets vibrationer sätter luften i lådan i rörelse för även luftvolymen har ju ett antal resonanser, dvs en grundton och ett antal övertoner. Men eftersom bottnen är så oerhört styv och tung överförs minimalt med vibrationsenergi från luften till den. Bottnen reflekterar enbart energin. Luftens vibrationer påverkar i sin tur locket som återkopplar till strängen. Uttryckt på detta sätt kan det ju se ut som ett flöde av energi och det är det också under ett kort, mycket kort ögonblick, men snart har ett virrvarr av resonanser i gitarrens olika delar bildats som närmast kan beskrivas som ett kontinuum av vibrationsenergi. Det mesta av gitarrens klang projiceras dock ut endast från locket och ljudhålet. Locket har visserligen tack vare sin lätthet en stor mängd övertoner men som sagt, locket är den huvudsakliga ljudalstraren.
Låt oss så titta närmare på den andra extremen på viktspektrumet, den lätta gitarren. Den gitarrtyp som jag naturligt kommer att tänka på är Torres-gitarren. Dock måste jag här inflika att det visst förekommer Torres-instrument som inte alls är speciellt lätta utan som mycket väl kvalar in i kategorin medeltung. Detta gäller förresten även flamenco-gitarrer som vanligtvis är mycket lätt byggda men som har talrika exempel på tyngre gitarrer, t.ex Conde. Generaliseringar har alltid sina brister och undantag. Om vi följer energin på samma sätt som i Smallman-gitarren ovan kan det beskrivas ungefär så här: Fingret slår an en ton och en vågrörelse breder ut sig i strängen. Den har en grundton och ett antal övertoner. Uppe vid sadeln reflekteras en del av vågrörelsen på grund av halsens tyngd och styvhet men eftersom halsen inte är lika fast förankrad i gitarrkroppen som på den tunga gitarren, locket och bottnen är ju mer flexibla, kommer halsen här mer i svängning. Locket har en stor vibrationsvillighet tack vare sin låga vikt. Vågrörelsen/vibrationerna i strängen går genom stallet och breder ut sig i locket. Tack vare sin låga vikt har de höga frekvenserna i strängen, dvs de högre övertonerna, lättare att överföras till locket än om det varit tungt. Vid sargen reflekteras en del av energin tillbaka in i locket men eftersom sargen är mindre styv och tung än i den tunga gitarrens fall läcker en del av energin ut i sargen. Sargen har visserligen en böjning efter kroppens form som ger den en stor styvhet men i de flatare områdena strax under midjan kan små ljudproducerande resonanser uppstå på en del instrument. Energin läcker från sargen ut i bottnen. Denna matas dock av större energimängder via luftens resonanser men också från den vibrerande halsen via foten och halsklossen. Bottnens resonanser är generellt inte lika starka som lockets. I de allra flesta fall byggs bottnen i ett tyngre träslag än lockmaterialet. Dimensioneringen och ribbkonstruktionen gör också bottnen styvare än locket. Ändå är bottnen mycket delaktig i gitarrens ljudproduktion. Här i bottnens resonanser ”vänder” energin och resonanskontinuet uppstår. Även om locket står för en betydande del av ljudalstrandet vibrerar alla delar i den lätta gitarren mer eller mindre och tillsammans ger de en mycket sammansatt klang.
Denna mer sammansatta klang härstammar alltså från fler resonanser och att avstämma dessa till en väl fungerande harmonisk helhet med god synergi kan ofta vara mycket komplicerat för byggaren, mycket svårare än en tung gitarr med en mindre sammansatt klang och färre resonanser. Om detta inte utförs väl resulterar det i ett instrument med ojämn respons. Vissa toner kommer att vara mycket starka, andra kanske helt döda. Här finns en således en anledning till varför en majoritet av dagens gitarrer befinner sig i den medeltunga gruppen, dvs de är varken lätta eller tunga utifrån den kategorisering jag gjorde ovan. Detta är gitarrer som i bästa fall är goda och väl fungerande kompromisser av de två ytterligheterna. Gitarrer med en sammansatt klang men utan en del av de största svårigheterna vad det gäller avstämning. I värsta fall är de bara liknöjt sammansatta konstruktioner som av byggarens bekvämlighet råkat få en ”medelvikt”.
En väsentlig skillnad mellan den lätta och tunga gitarrens vibrationssätt, kanske den viktigaste av alla, går att finna i hur de beter sig vid själva tonens attack, dvs den allra första millisekunden efter att fingret slagit an tonen på strängen. Vid anslaget spänns strängen som på en pilbåge. Energi lagras i den spända strängen/gitarren. Då strängen släpps frigörs energin i form av en vågrörelse i strängen som sedan breder ut sig i instrumentet så som förklarats tidigare ovan, men instrumentet rör sig också som just en pilbåge som sträcker ut, eller kanske snarare en lång stav som kommer i svängning. En stav-resonans. Man kan lätt höra denna resonans genom att hålla gitarren i halsen ungefär vid band tre och försiktigt dunka handloven mot bottnen nere vid nederklossen, mitt på gitarren vid halsinfästningen eller uppe på huvudet. En lätt gitarr har en stor vibrationsvillighet i denna rörelse. En tung gitarr har en tröghet då energin släpps fri eftersom kroppens vikt utgör ett mothåll. Rörelsen, amplituden, blir mindre och frekvensen blir lägre. Jag tolkar det som att det mycket är denna tröghet som ger känslan av ”stabilitet” hos tunga gitarrer. Den lätta gitarren har däremot frekvensen för denna stavresonans såpass högt att den faktiskt kan koppla till gitarrens luftresonans/basregister med en breddad basrespons som följd. Allt detta är mycket lätt att själv undersöka genom att knacka och lyssna eller med hjälp av inspelningsapparatur och frekvensanalys i dator visa tydligt på en frekvenskurva. Så små viktvariationer som mellan olika typer av stämskruvar går att uppfatta så hur stor skillnad ska då inte många hundra grams skillnad i sarg och botten göra?
Det jag beskrivit av ljudet hittills är i mycket allmänna ordalag men frågan är om det går att säga så mycket mer om hur de olika gitarrtyperna låter. Det beror ju på hur detaljerna i de enskilda instrumenten utformas och hur väl byggaren lyckas i sitt arbete. Så om vi istället bortser från det som av användaren, dvs gitarristen, kan upplevas som bra eller dåliga klangliga egenskaper och istället studerar konstruktionerna i sig, vilka för- och nackdelar har då de olika gitarrtyperna?
Rent fysiskt känns en tung gitarr tung att hålla. Det låter som en självklarhet och är det naturligtvis också, men denna tyngd tror jag upplevs väldigt olika av folk. Vissa tycker att det är tryggt och bekvämt med en tung och stadig pjäs i knät, den ligger där den ligger, och balansen blir ju naturligt så att gitarren knappast är ”halstung”, något som ofta av vissa kan upplevas negativt hos lättare gitarrer. Andra tycker att spela på en tung gitarr är som att äta kola med pappret på; de känner sig alienerade från instrumentet och saknar känslan av att instrumentet ”lever” i knät på dem. Den tunga sargen och bottnen hindrar effektivt att gitarristen omsluts av ljud då detta mest riktas framåt. Däremot upplever de flesta en stabilitet i responsen, på gott eller ont, beroende på personliga preferenser.
En lätt gitarr känns naturligtvis lätt i jämförelse med en tung, men denna lätthet upplevs väldigt olika av folk. Vissa tycker att det är skönt och stimulerande att hålla en lätt och vibrerande gitarrkropp i knät. Man omsveps av gitarrklangen och får en slags taktil närkontakt med musiken genom instrumentets vibrerande. Gitarrkroppens lätthet skapar också en känsla av kvickhet i responsen, på gott och ont. Å andra sidan kan en del uppleva en besvärande obalans mellan kropp och hals för beroende på hur man sitter kan den lätta gitarren vara halstung.
Det säger sig självt att en tung och stabil gitarrkonstruktion är mer oöm och mindre benägen att ta skada av stötar och slag än en lätt och tunn. En tjock laminerad botten eller sarg är mycket stryktålig, relativt sett. Däremot om locket är så tunt som i Smallman-konstruktionen är detta dock mycket skört och bräckligt. En från bröstfickan tappad kulspetspenna eller nyckelknippa kan om vinkeln är ogynnsam slå rakt igenom! De dimensioner en gitarr måste ha för att komma ner i vikter jag ovan klassat som lätta är för den oinvigde chockerande tunna överlag. Det är inte en gitarr som man slänger omkring sig hur som helst på grillfesten, men vid adekvat hantering bör den inte ha några problem. Och ärligt talat, vilken gitarr släpper man till på en grillfest? Knappast den handbyggda kvalitetsgitarren i alla fall, oavsett hur den är konstruerad. Kanske kan man säga detta om handbyggda gitarrer överlag att de möjligtvis är bräckligare än billiga plywoodgitarrer men att den noggrannare hanteringen dyra instrument naturligt får väl kompenserar för denna bräcklighet.
Nylonsträngade gitarrer lider visserligen inte av samma nästan ofrånkomliga stigma som deras stålsträngade släktingar, att strängdraget är så högt att kroppen deformeras och halsen med tiden reser sig, men ges inte en lätt nylonsträngad gitarr tillräckligt med stabilitet i den övre delen av kroppen kommer även denna att resa sig. Detta gäller naturligtvis även tyngre byggda gitarrer men byggaren utsätts troligen inte för samma frestelse att minimera konstruktionen i en tung kropp.
En naturlig teknik för att kunna minska vikten i lock och bottnar är att bygga dessa med en välvning. Ett välvt membran är styvare än ett utan välvning. Detta är en byggteknik som är vanlig bland instrument i Torres byggstil. Välvda lock och bottnar har dessutom ett mer sunt rörelsemönster i klimatändringar än om de varit byggda helt utan välvning. Om ett välvt lock torkar kommer först välvningen att minska innan spänningarna i trät blir så stora att det uppstår sprickor. Välvningen fungerar alltså inte bara som en detalj i den strukturella designen utan ger alltså ett visst skydd mot torksprickor. Men i stort, vad det gäller instrumentens förmåga att uthärda skiftande klimat, kyla, värme, torka och fukt, tror jag detta snarare kan härledas till enskilda instruments konstruktion och material än att det går att se en generell skillnad på lätta och tunga gitarrer. Vissa ribbsystem är mer utsatta för torksprickor än andra, vissa lim är känsligare än andra, men trä reagerar på klimatförändringar oavsett om det är tunt eller lite tjockare. Att sprickor som väl har uppstått är mer försvagande i en skör konstruktion än i en robust är ju självklart men jag tycker inte att det bör utgöra ett argument för eller mot införskaffande av den gitarrtyp man tycker om. Gitarrer måste skötas varsamt oavsett typ.
Mitt syfte med att här skissa lätta och tunga gitarrers egenskaper är inte att betygsätta dessa som bra eller dåliga. Det finns inget som säger att det ena är bättre än det andra. Att bygga en riktigt bra gitarr är svårt oavsett man väljer en lätt eller tung konstruktion. Det är bara grundkaraktären som är olika beroende på om gitarren är byggd lätt eller tung. Allt det där andra som gör en bra eller dålig gitarr beror istället på hur byggaren har lyckats få till alla de olika detaljer som tillsammans skapar en bra gitarr och vad den enskilde gitarristen tycker om är givetvis upp till honom/henne. Att jag som i fallet jag berättar om i början av denna artikel lurades att diskutera låg vikt som en av de viktigaste parametrarna i en bra gitarr betraktar jag som en ungdomssynd. Som alltid då det gäller gitarrer finns inga enkla svar. Tror man det lurar man sig själv.