När jag var på Uppsala Gitarrfestival i oktober träffade jag åter igen en gammal vän. Ursprungligen var han elev på en gitarrbyggarkurs jag höll för många många år sedan, för flera decennier sedan faktiskt. Vi har hållit en extensiv kontakt av och till genom åren men börjat komma varandra nära på sista tiden. Han har fortsatt bygga gitarrer efter att kursen avslutades. Lugnt och stadigt har han drivit sitt byggande framåt i en takt som för många unga hetsporrar kan tyckas varit stillastående, men med tiden har han faktiskt etablerat sig som professionell byggare även om han inte är så känd utanför vissa kretsar. För att uttrycka det på ett annat sätt; han har gått sin egen väg viss om vad han själv velat med livet och synbarligen utan att snegla på dem som verkar ha det bråttom med karriären och som ”vet” hur saker ska göras. Det är en begåvning att avundas. Han har gått sin blåsiga stig själv, the long and windy trail. Googla det den som vill. Windy Trail Guitars. Men det är inte om min vän detta ska handla om utan mig själv.
Vid ett av våra telefonsamtal berättade han om en gitarr han nyligen byggt, en stålsträngad. Jag lyssnade förstås intresserat som alltid då jag pratar gitarr med någon, men när han började beskriva materialvalet i instrumentet hajade jag till för det var något jag aldrig hade kunnat föreställa mig, och ärligt talat, jag trodde inte mycket på det. Det jag fick beskrivet för mig var något jag tyst bara skakade på huvudet åt, ett företag bortanför kända stigar. Sarg och botten var av African Blackwood, ett mycket dyrt och exklusivt träslag och det har en fantastisk ton säger de som använt det så det var inte detta jag vände mig mot. Nej, det var det absurda materialvalet till locket och i viss mån även till halsen. Halsen var gjord i indisk jakaranda. En mycket tung hals således, men det kunde jag köpa. En tung hals, bortsett från att instrumentet kan bli obalanserat, kan ge en stabil sustain i instrumentet. Locket däremot, det var gjort i afrikansk Padauk, även det ett mycket tungt träslag, i många avseenden väldigt snarlikt jakaranda. Men för h-vete, man kan inte göra lock i Padauk, tänkte jag i min tysthet. Jag sade inget artig som jag är men jag tänkte desto mer.
Allt jag hade lärt mig om gitarrbygge byggde på att ett gitarrlock ska vara lätt och starkt. Lätt för att strängarna ska kunna sätta locket i vibration, starkt för att det ska kunna hålla för belastningen från strängarna. En glasklar ekvation. Fråga vilken gitarrbyggare som helst. Padauk har en densitet som är nästan den dubbla jämfört med gran som ju kan sägas vara det traditionella träslaget för gitarrlock. Padauken måste alltså bearbetas mycket tunt för att inte väga för mycket och risken för att locket skulle bli för svagt borde vara jättestor. Så resonerade jag i alla fall, formad som jag är av att tänka i banor av klassiskt gitarrbygge. Nylonsträngar har inte lika mycket energi som stålsträngar, men var det verkligen möjligt att ens energin i stålsträngar skulle kunna driva den tunga padauken?
Men så träffades vi som sagt i Uppsala på festivalen. Han hade tagit med sig den i mina ögon absurda gitarren för att visa mig och när ståhejet och folkvimlet lagt sig på kvällen drog vi oss avsides för att titta på den. Det var ett snyggt bygge, propert hantverk. Inget krimskrams utan bara rena linjer och vackra trästycken exakt sammanfogade till en helhet som såg självklar ut men på samma gång heltokig, för i min värld kunde man ju inte ha Padauk till gitarrlock. Men när han började spela på den blev jag först helt stum. Sedan fruktansvärt fascinerad. Gitarren hade en klang som var fantastisk. Helt egen, personlig och helt makalös. Den lät inte som någon annan gitarr jag hört, den lät annorlunda men jag kunde inte förneka att klangen hade en kvalitet som man sällan hör, oavsett träslag. När jag tittade närmare på locket kunde jag även konstatera att inga tecken syntes på kollaps. Gitarren var vid det laget omkring ett år gammal och allt verkade hålla för strängtrycket.
Hur det kunde vara på detta vis kunde jag inte förstå men jag kunde inte annat än att böja på nacken och erkänna för min vän att det jag tänkt och trott om denna gitarr var helt fel. Som den mest rutinerade byggaren av oss två var jag satt på plats av ett oemotsägligt faktum. Inte av min vän, han bara log tyst, utan av gitarren i sig själv. Jag hade åter igen fått mig visat en viktig sak om gitarrer och gitarrbygge. Enda sättet att få veta något är att pröva, att vara öppen för nya möjligheter, att våga gå sin egen väg. Jag lärde mig i den stunden att sitta fint inför faktumet att gitarrer är mer komplicerade än vad en gammal hund som jag kan förstå.
