Jag träffade en gång en framstående gitarrbyggare som beskrev för mig hur ljudet följer tonribborna från stallet och strömmar ut genom ljudhålet. Jag blev mycket häpen. Han är en duktig byggare och jag tycker om både honom och hans gitarrer. Det är bara det att ljud strömmar inte. Det är en vågrörelse. Det vill säga, det finns inget flöde av något. Hans mentala bild av hur ljudet flödar ut ur ljudhålet på hans gitarrer är således helt fel sett ur en naturvetenskapligt korrekt synvinkel. Och ändå bygger han bra gitarrer. Hur är det möjligt?
I flera år gick jag med min beundran för denne byggare lite fläckad i kanten. Jag kunde ju sådant som han uppenbarligen hade missat. Akustikens naturlagar sade mig vad som är rätt och fel och att bortse från dem var för mig omöjligt, om inte löjligt till och med. Följaktligen försökte jag att i varje detalj utforma mina gitarrer efter min mentala bild av vad som var mest fördelaktigt och effektivt fungerande, sett ur en naturvetenskapligt korrekt synvinkel. Jag ville att mina gitarrer skulle flyga bra genom att använda de rätta aerodynamiska principerna i konstruktionen så att säga.
Ett antal år senare då jag börjat bygga flamencogitarrer studerade jag den legendariske flamencobyggaren Manuel Reyes ribbsystem och fann det vara helt fel. I alla fall om man vill bygga så effektivt som möjligt. Tonribborna är breda och låga. Dessutom är de i stort sett jämnhöga över hela deras längd. Ett mer viktmässigt effektivt sätt vore att använda smalare och högre ribbor som är högst under stallet, där belastningen är som störst, och låta dem sjunka i höjd i en parabolisk båge. Men Manuel Reyes rykte som flamencobyggare antydde för mig att det kanske vore idé att åtminstone prova hans system en gång innan jag avfärdade det som fel. Jag gjorde så, och till min häpnad blev resultatet över förväntan. Gitarren blev explosiv och tonstark och jag kände att min världsbild vacklade. Här hade jag en humla som inte borde kunna flyga med de usla aerodynamiska principer som den var byggd efter, och ändå flög den!
Sedan dess är jag lite försiktigare i mitt sätt att bedöma eller döma gitarrer utifrån de principer de är byggda efter. Det är ju inte principerna som räknas. Det är hur det låter. Och kanske är en gitarrbyggares utveckling som yrkesman mer beroende av att han/hon kan lyssna och till slut hitta den klang och karaktär i sina instrument som är musikaliskt intressant än att “rätt” använda naturvetenskapliga principer. En humla med bättre aerodynamik flyger inte längre på det charmiga sätt som humlor gör. Den är ett bi…
Leave a Reply