Greppbrädessprickor är något som riskerar att uppstå på gitarrer som utsätts för torrt klimat. Jag tänker inte på de sprickor som ibland kan uppstå i själva greppbrädan. Dessa kan visserligen se fula ut men de är sällan farliga för instrumentet och rent kosmetiskt är de oftast mycket lätta att reparera. Nej, det jag tänker på är de små sprickor som ofta uppträder i locket alldeles i närheten av och parallellt med greppbrädan. Hur liten sprickan än kan se ut i början är den en allvarlig skada om inte gitarren är byggd på korrekt sätt och sprickan kan vara livshotande för instrumentet om inget görs i tid.
Dessa sprickor orsakas av de olika fuktrörelserna i greppbräda och lock men också av att greppbrädan konstant trycker locket framåt/nedåt på grund av strängdraget i halsen. Om en sådan spricka tillåts expandera kommer till sist den övre delen av locket att kollapsa. Locket och halsklossen skjuts framåt “in i ljudhålet” och halsvinkeln förändras så att stränghöjden blir ospelbar. Gitarrens överlevnad hänger då på att en avancerad restaurering utförs, annars är den en f.d. gitarr. Genom tiderna har det använts olika tekniker för att förhindra att denna skada uppstår på gitarren.
Traditionellt har det använts en låg tvärribba som limmas under greppbrädan vinkelrätt mot denna ungefär halvvägs mellan halsklossen och den övre tvärbalken. En sådan liten ribba är en bra början, men verkligen inte nog. Visst ger den en viss förstärkning av det utsatta området men den förhindrar egentligen inte att sprickor bildas. Locket och greppbrädan är fortfarande ganska fria att slåss med varandra i sin ständigt omaka rörelse under de klimatförändringar gitarren utsätts för.
För att råda bot på detta är det vanligt att gitarrbyggaren limmar en liten platta under greppbrädan, mellan den i föregående stycke beskrivna tvärribban och tvärbalken vid ljudhålet. Denna platta är vanligen ca 2 mm tjock och med fiberriktningen vinkelrät mot lockets fiberriktning. Det finns många varianter på dess utformning. Vissa är bara knappt så breda att de går en liten bit utanför greppbrädans kant, andra är så breda att de går från “skuldra till skuldra” på gitarren. Gemensamt för dem alla är att de gör stor nytta, men nyttan är bara där de sitter. Alltför ofta ser man denna platta tillsammans med tvärribban lämna en sträcka på flera centimeter av locket oförstärkt och jag måste erkänna att jag tidigare tyvärr själv byggt många gitarrer på det viset. Jag följde en allmän och traditionell praxis utan djupare reflektion tills jag äntligen kom på bättre tankar.
Greppbrädan bör aldrig limmas mot locket utan att locket förstärks på undersidan längs hela greppbrädans sträcka. Den platta som limmas under locket bör ha fiberriktningen vinkelrät mot lockets fiberriktning, men den bör gärna också vara “kryssad”, dvs bestå av två krysslimmade plattor eller på annat sätt ge locket längsgående stabilitet. Med en sådan platta gör eventuella sprickor i locket ingen större skada eftersom den strukturella integriteten bevaras utav plattan. Halsklossen bör också göras bredare än greppbrädan för att ge stöd under locket om en spricka skulle uppstå.
Ett alternativ till ovan nämnda konstruktion är om halsklossen görs med en inre halsdel som är bredare än greppbrädan och som går ända fram till den övre ljudhålsbalken. Beroende på vilken halsvinkel eller konstruktionsmetod man använder kan dock denna invändiga halsdel vara komplicerad att bygga och används därför ganska sällan i traditionellt spanskt gitarrbygge.
Ett intressant men i mitt tycke onödigt komplicerat försök att minska konflikten mellan greppbräda och lock är Hauser’s laminerade greppbräda. På den del av greppbrädan som går in över locket har den en platta limmad tvärs fiberriktningen. Greppbrädan är alltså urtagen på undersidan för att ge plats åt en platta som limmas i urtaget. Den fördel jag kan se med denna metod är att eventuella sprickor, troligen i greppbrädans limfog, uppstår på utsidan av instrumentet och är därför lätt åtkomliga för reparation.
Men alla dessa olika “lösningar” på problemet med greppbrädessprickor står sig slätt om inte instrumentet får leva i en rimligt klimatkontrollerad miljö. Jag upprepar alltså, med en dåres envishet, att gitarrer måste tas om hand så att de inte utsätts för alltför stora klimatskiftningar. Fukta när det är torrt, avfukta om det blir för fuktigt.
Leave a Reply