En av de egenskaper jag värdesätter högst i en bra gitarr är dess dynamik, men det är tyvärr inte alla gitarrer förunnat att byggas så att de har en stor dynamik. Det är snarare tvärtom. Det finns gott om gitarrer med en dynamik som är begränsad, gitarrer som känns platta och som att köra en bil på bara en växel. Detta gäller inte bara de flesta fabriksgitarrer som ofta är för klumpigt byggda och följaktligen är tröga och tysta utan även en hel del handbyggen. Det är svårt att bygga en gitarr så att den svarar redan vid ett lätt anslag men så att den även kan ta emot och förvalta ett starkt anslag utan att man känner att man slår i det dynamiska taket. Gitarren kommer visserligen alltid att vara ett musikinstrument med relativt låg volym och liten dynamik, det ligger i dess karaktär som knäppinstrument, men då är det desto mer viktigt att det åtminstone finns en viss dynamik att använda för att uttrycka musiken. En gitarr med stor dynamik har ju dessutom fördelen att den är möjlig att spelas av alla typer av gitarrister. Både de med ett svagt och de med ett starkt anslag. ”One size fits all” så att säga.
Hur bygger man då en dynamisk gitarr? Jag anser att ”hemligheten” ligger i att göra instrumentet lättdrivet men ändå på något sätt undvika att locket blir överstyrt om gitarren spelas med ett starkt anslag. Detta är ingen lätt uppgift och olika gitarrbyggare tänker säkert olika kring problematiken. Mitt sätt att tänka är att gitarren måste kunna ”expandera” i sitt vibrerande. Den allt starkare vibrationsenergin när man går från svagt till starkt måste kunna tas om hand av instrumentets struktur utan att distorsion uppstår eller att ”det tar stopp” i hur membranen vibrerar. För att låta mer måste gitarrens ljudalstrande delar, locket och bottnen, kunna vibrera med allt större amplitud men också större area. Det måste således finnas en elasticitet i systemet, samtidigt som distorsionen undviks. Nå, detta låter nog bra i teorin men i praktiken är det som sagt svårare.
En viktig faktor i gitarrens dynamiska beteende är strängarna. De måste leverera tillräckligt med energi för att orka driva gitarrens olika membran men får å andra sidan inte ha så stor spänning att de överlastar gitarren; en klar motsägelse med andra ord och således ännu en stor svårighet att bemästra.
För att hantera detta krävs att byggaren har stor insikt i vilka delar av gitarren som måste ha en robust stabilitet för att garantera den strukturella hållfastheten och vilka delar som måste vara flexibla och ha möjlighet att vibrera. Insikten måste även gälla på vilket sätt de olika delarna ska vibrera. En stabil gitarr där inget rör sig är en död gitarr, en där allt vibrerar löper risk att tappa sin välartikulerade ton långt innan instrumentet imploderar av belastningen. Jag vet att det finns ett talesätt som säger att ”den bästa gitarren är den som är så lätt byggd att den nästan, men bara nästan, imploderar, faller ihop, går i bitar av strängdraget”. Detta är en myt och osanning om ni frågar mig. Likaså att ”allt ska vibrera” som jag hörde någon uttala sig. För att gitarren ska kunna vibrera effektivt och utan distorsion måste det finnas en viss fasthet och stabilitet i konstruktionen. Byggarens uppgift är således att maximera den kontrollerade vibrationen i instrumentet så att tonen kommer lätt och välartikulerat vid ett lätt anslag, starkt och välartikulerat vid ett starkt anslag. En sådan gitarr, med stor dynamik, är en fröjd och härlig att spela.