Ett av skälen till varför det alltid är lika spännande att börja bygga på en ny gitarr är att visionen av den ännu inte har naggats i kanten av verkligheten. Möjligheterna inte bara känns som om de nära nog är ändlösa, på sätt och vis är de också det. Och det är därför som avslutandet av en gitarr alltid är lika svårt. Så fort man väljer att inte fortsätta att försöka förbättra klangen med avstämning och olika justeringar kan man se vad gitarren blev – och inte blev (om man inte räknar med instrumentets utveckling, inspelning och mognad vill säga, men det är ett ämne stort nog för ett eget blogginlägg).
Det finns en problematik i detta med förväntningar. Utan förväntningar blir arbetet liknöjt och utan skärpa, rent av meningslöst, men å andra sidan, ju högre ställda förväntningar, desto större risk för besvikelse och “misslyckande”. Hur kan man mentalt hantera ett sådant dilemma som gitarrbyggare, att gång på gång misslyckas? Vi är ju inte mer än människor, och ständiga misslyckanden är tärande. Personligen har jag alltid haft svårt för detta, och följaktligen har jag också alltid haft svårt att avsluta mina instrument. Jag har spelat och våndats, småjusterat i evigheter och kastats mellan glädje och förtvivlan i försöken att få instrumentet att lyfta men aldrig blivit riktigt nöjd. Med åren har det dock kommit att gå bättre och bättre. Långsamt har det krupit in i min skalle en insikt om att mina instrument trots allt blir bättre och bättre så även om de alla är misslyckanden utifrån förväntningen om en fulländad gitarr så blir de trots allt mindre och mindre misslyckade så att säga. För lika viktigt som det är att sikta mot stjärnorna, lika viktigt är det att tillåta sig att se att de små skutt man presterar faktiskt blir högre och högre. Och hur skulle det vara att bygga den fulländade gitarren? Kul, men sedan skulle jag få byta yrke…
Nyligen har jag upplevt förväntningar i ett annat gitarr-relaterat sammanhang – som beställare och kund! Av en händelse, vars omständigheter jag inte går in på här och nu, beställde jag en flamencogitarr av en av Granadas mästare, Manuel Bellido, för ungefär ett år sedan. Under året som gått sedan dess har jag upplevt många olika känslor. Den första var en berusande förväntan. Jag är bekant med Manuel sedan början av 2000-talet då jag under en vecka bodde hemma hos honom tillsammans med en gemensam vän, och nu skulle Manuel bygga mig “una guitarra monstruosa”, en monstergitarr, ett fantastiskt instrument, föreställde jag mig. Denna förväntan kom sedan med tiden att dela upp sig i ett antal andra olika känslor. Där fanns lycka, som för ett barn inför Julafton, men där fanns också tvivel. Varför skulle Manuel bygga ett mästerverk just till mig? Där fanns otålighet. Den sagda leveranstiden på tre månader kom att bli ett år till sist. Där fanns skuld gentemot min familj. En Bellidogitarr är ju inte precis gratis. Där fanns ånger. Som sagt, det handlar om mycket pengar. Jag märkte också hur mina tankar och föreställningar om denna gitarr växlade. Ena dagen var de si, andra dagen så, ibland var de både och. Denna sistnämnda förväntan är intressant. Som gitarrbyggare själv borde jag förstå bättre än att förvänta mig en gitarr som har allt. Ingen gitarr har allt, alla gitarrer är kompromisser, men här hade jag alltså med tidens hjälp hunnit dra på mig orimliga förväntningar om den totala gitarren. Jag började plötsligt få en större förståelse inför mina egna kunder och vad de går igenom under den väntetid de har från beställning till leverans.
Så kom den då, gitarren, efter ett år av väntan och förväntan. Stunden då man som beställare öppnar på locket till fodralet är speciell. Jag förstår det bättre nu! Jag var spänd, till och med nervös måste jag erkänna. Nervös var jag också då jag provspelade gitarren, inte bara för att jag ogärna spelar inför folk (min och Manuels gemensamma vän var med mig) utan helt enkelt för att ett års spänningar fick sin utlösning och mina fingrar snubblade över strängarna i upphetsning. Det tog emellertid bara en minut att konstatera att Manuels gitarr överträffade mina förväntningar. Det han hade byggt åt mig var något bortanför det jag kunnat föreställa mig, en exceptionell gitarr såvitt jag kan bedöma. Den är inte som jag väntade mig, men den är bättre än vad jag förväntade. En gitarr att glädjas åt som gitarrist och ett instrument att studera och lära av som gitarrbyggare. Så av mina förväntningar blev det något annat än förväntat, som så ofta här i livet. Jag hade tur, för i det här fallet blev det något fantastiskt och bra, men det är inte alltid det faller ut så väl. Förväntningar är riskabla, farliga och bäddar för besvikelser, men de är ack så spännande…
Leave a Reply