…skrev en gång José Ramirez III i sin mycket läsvärda bok ”Things about the guitar”, och hur rätt hade han inte med det?! Vi är alla ofullkomliga, som gitarrbyggare såväl som människor fast nu var det väl på det mer specifika planet angående att kopiera gitarrer snarare än det mänskliga som Ramirez uttryckte sig. Där har jag egna erfarenheter som mycket väl stämmer överens med hans uttalande.
Mot slutet av 1900-talet började det allt oftare dimpa ner rykten om en ny gitarr från Tyskland. Det sades vara en gitarr med en alldeles ny lock-konstruktion, ett lock som inte var av solitt trä och som gav en rejäl boost i ljudvolym och dynamik. Gitarren jag syftar på var givetvis Matthias Dammanns doubletop-gitarr. Som alltid då rykten är i omlopp var verklighet och fantasifulla överdrifter snart omöjliga att skilja åt och i huvudet på oss gitarrbyggare gick det varmt med funderingar och spekulationer. Dammann hade ju en fantastisk framgång med sina gitarrer. Väntetiden på en gitarr hade snabbt sprungit iväg till långt över tio år och priserna sköt lika snabbt i höjden. Samtidigt kunde vi se hur den ena efter den andra av världens toppgitarrister började spela på Dammanns gitarrer. David Russel och Manuel Barrueco för att nämna några av de allra mest kända. Det är klart att vi andra byggare ville haka på tåget.
Ett stort problem vi hade var dock bristen på verklig information. Hur var denna så framgångsrika gitarr byggd? I takt med att Dammanns gitarr spred sig över världen i händerna på de internationella toppgitarristerna bjöds det dock på små glimtar av instrumenten. Vid konserter och festivaler gavs det möjlighet för den vågat framfusige att be om att få se och känna på de Dammann som dök upp. Sådana tillfällen var egentligen inte värda så mycket eftersom de knappast gav möjlighet till djupare studier, men det var vad som gavs och vi stoppade näsan in genom ljudhålet så gott det gick.
Vad kunde vi byggare då utläsa av de Dammann-gitarrer som vi såg? Och inte minst, hur lät det? Jag minns att jag omedelbart tyckte om hantverket. Det var klassiskt och med klass. Jag minns också att jag direkt lade märke till en fysisk lätthet i instrumentet som var anmärkningsvärd. Moderna gitarrer, kanske sedan José Ramirez och Ignacio Fletas tidiga sextiotalsinstrument, har haft en tendens att vara tunga jämfört med gitarrer från första hälften av nittonhundratalet eller tidigare, men här i Dammanns gitarrer kunde man skönja en återgång till det lätta. En annan detalj som man lätt kunde se var lådans djup. Sargen var djup, djupare än vad jag tidigare hade sett, kanske med undantag för några Contreras-gitarrer. Delvis till följd av detta var tonen mörk, basarna djupa.
På konserterna kunde jag dock konstatera att utifrån min egen klangestetik var Dammanngitarrerna lite murriga. Tonstarka och dynamiska javisst, men det var något med klarheten och tydligheten som jag inte riktigt tyckte om. Likaså var de något ojämna i responsen med en del tydliga vargtoner upp längs första strängen. Detta var sannolikt orsakat av en överdriven lätthet och mjukhet i konstruktionen av locket och kanske även bottnen. Ändå tog jag intryck av dem och påbörjade ett förändringsarbete med mina egna gitarrer. Ett så vinnande koncept kan ju inte vara fel, eller hur? Under en tid byggde jag mina gitarrer med djup låda och jag strävade efter en lätthet i konstruktionen. Jag påbörjade också arbetet med att utveckla ett fungerande doubletop-lock.
Själva namnet kan vara lite missvisande för det handlar inte om ”dubbla lock”, varken i antal eller uppbyggnad. Istället är det ett lock som är ett komposit-lock, en ”sandwich-konstruktion”, konstruerat av ett tunt yttre och inre träfaner med ett distansmaterial mellan. Oftast används en produkt som heter Nomex och som är en kevlarliknande produkt med hexagonal cellstruktur, ungefär som en bikaka. Se bild. Genom att med hjälp av Nomexen utesluta den centrala delen av locket (sett i tvärsnittsperspektiv) kan man sänka vikten/densiteten på locket. Tack vare att locket byggs ungefär lika tjockt som ett traditionellt massivt lock kan däremot styvheten behållas i stort sett normal. Lägre vikt i förhållande till styvhet betyder en mer dynamisk gitarr om allt annat görs på rätt sätt.
Tillbaka till ämnet. Under de första åren på 2000-talet kämpade jag med att utveckla min Concert- och Grand Concert-gitarr. De iakttagelser jag gjort på Dammanns gitarrer angående otydlighet och murrighet stämde även in på mina egna då jag prövade det djupa sarg-konceptet så de försöken blev inte så många tack och lov. Mitt övriga sökande ledde mig efter ett tag även bort från en strävan efter ultimat lätthet i konstruktionen. En tid var mina instrument riktigt tunga till och med; all utveckling är dialektisk. De tunga gitarrerna hade en del mycket bra konsertegenskaper och uppskattas så vitt jag vet av sina ägare, men med tiden har dock pendeln svängt tillbaka mot mittpunkten och idag kan man säga att vikten och sargdjupet på mina gitarrer är tämligen normala, det vill säga som det stora flertalet av dagens moderna gitarrer. Alla gitarrer är kompromisser. Med tiden har jag lärt att fokusera på fler och fler detaljer i gitarrernas karaktärer och egenskaper och den kompromiss jag idag väljer att göra i min Concert/Grand Concert är i mitt tycke en harmonisk sådan. Det är tonstarka gitarrer även om de kanske inte kan mäta sig med de mest extremt tonstarka gitarrerna. De är tydliga och väl separerande. De har klara och sjungande diskanter och basarna är varma utan att gröta ihop sig. En kompromiss, men en bra kompromiss.
Åren har gått och det var ett tag sedan jag senast på nära håll såg en av Dammanns gitarrer men på gitarrfestivalen i Uppsala i år, 2013, hade jag åter möjlighet att undersöka en sådan. Det var när den eminenta gitarrfodral-tillverkaren Zlatko Parlov fick i uppdrag av David Russel att ta mått på Russels senaste Dammann för ett nytt fodral som jag kunde komma gitarren nära eftersom Zlatko utnyttjade mitt utställningsbord som arbetsbänk. Se översta bilden på sidan. Gitarren är en mycket bra gitarr. Fortfarande tonstark men nu med större klarhet och separation, bättre sustain och jämnare förstasträng. Intressant! Vilka förändringar hade Dammann gjort sedan jag senast såg hans gitarr? Jag tittade aldrig in i gitarren med spegel så lockets ribbkonstruktion kan jag inte uttala mig om men mina händer lade omedelbart märke till att vikten inte längre var extremt lätt utan snarare medeltung och var inte även sargdjupet på väg att krympa mot det ”normala”? Även bottenbalkarnas höjd var tydligt mer bastanta än vad jag kunde minnas från förut. Några enstaka detaljer är aldrig nog för att bygga en bra gitarr men det är ändå intressant att se att sökandet efter perfektion hade lett även Matthias Dammann mot dimensioneringar som jag själv funnit korrekta. I hans fall var det dock säkerligen utan att vare sig kopiera eller ens se någon av mina gitarrer. Hade jag vågat vara mer självständig då för ungefär femton år sedan hade jag kanske sluppit kopiera det Dammann nu förkastat av sina egna principer vilket alltså leder mig tillbaka till början av detta blogginlägg. Den som kopierar något kopierar också dess fel och brister. Lyckligtvis har jag mognat en del under åren som gått.
Jag säger inte att det är fel att bygga kopior av andra instrument och självklart är det en god ide att studera andras instrument för att lära och inspireras av dem, men det är viktigt att ha koll på var man själv står vad det gäller teori och praktik. Att kopiera leder med nödvändighet till ett antal komplicerade frågeställningar. För det första, om man kopierar en gitarr, ska man då kopiera fullt ut inklusive det man har kunskap att se som felaktigheter eller ska man låta det man själv tror på blandas in i kopian? Kan man betrakta det som en kopia i så fall? Vad det gäller historiska repliker är saken glasklar som jag ser det. En replik är en replik. En kopia kan i dessa fall inte vara annat än ett försök till kopierande av instrumentets hela karaktär, både estetiskt och akustiskt, alla dess bra och dåliga sidor. Men vid byggandet av nutida instrument ser jag det på ett annat sätt. Vilka skäl till kopierande finns det då? Inga alls. När det gäller kopierande av nutida instrument blir det plagiat, något som knappast är till nytta för någon. Då är det bättre att sätta ner foten ordentligt och bygga det man själv tror på grundat på erfarenhet, egna tankar och sunt förnuft, för en gitarr är ju inte uppbyggd av några få viktiga delar. Den är en helhet som är större än summan av dess delar. Picasso lär ha sagt: ”Bra konstnärer lånar, stora konstnärer stjäl”. Jag håller inte med. Jag säger: Bra gitarrbyggare lånar, stora gitarrbyggare skapar själva efter sin fulla vision och insikt.