Lastbilen kommer och ställer av pallen med trä. Den har färdats ända från Valencia i Spanien, och innan trät hamnade i Valencia har det vuxit och “skördats” i många olika länder. På denna lastpall har jag Ceder som kommer från bergsområdena längs Canadas västkust, jakaranda från Indien, Cypress från Sydeuropa, Lönn från Östeuropa, Ovangkol, Padouk, Bubinga, Sapéle och Ebenholts från Afrika, Cocobolo från Centralamerika, “Honduras Ceder” och Amazon Rosewood från Sydamerika. Nästan alla världens hörn är representerade. 130 kg trä!
Jag bryter packbanden och börjar lossa på emballaget och det omkringliggande trät som använts till att packa det värdefulla innanmätet. Dofter stiger upp ur högen. Först är det cedern som gör sig påmind, som parfymen från en yngling som ännu inte upptäckt måttligheten som begrepp och finess. Sedan kommer Jakarandans rosenaktigt söta och Ebenholtsens lite bittra och fräna dofter. Jag böjer mig ner för att få känna lukten av Ovangkol och Bubinga, Dessa träslag är nya för mig och jag är spänd av förväntan.
Väl inne i verkstaden bläddrar jag igenom de nya högarna. Jag känner på elasticiteten i cederlocken och lyssnar på deras knacktoner som ringer fint trots att de är så färska. Jag lägger ut sarger och bottnar, matchar dem mot varandra. Detta är så spännande! Trots att jag redan har så mycket material liggande på hyllorna i lagret får jag nya visioner av nya instrument som jag vill bygga. Skaparlusten bubblar. Det är bara ett krux. När dessa träbitar är färdiga att använda, när de har torkat, lagrats och utvalts är jag en bra mycket äldre man. Jag har en framförhållning på åtminstone tio år med det mesta av mitt material! Kommer jag att minnas de visioner jag har i denna stund av uppackande? Knappast! Men kanske är det något gott i det också, för förhoppningsvis har dessa tio år tillfogat ytterligare erfarenhet, kunskap och skicklighet till min förmåga som gör att dessa träbitar får en användning som jag inte ens förmår visualisera nu i denna stund. Jag står alltså här och håller en okänd framtid i min hand. Och jag ryser av spänning…
Leave a Reply