Antonio de Torres – ”den moderna gitarrens fader”

Om Torres var fader, vem var då modern? 😉  Jo, gitarrhistorien fram till 1850-talets Spanien!  För faktum är att att många av de idéer Torres lanserade i sin gitarr redan fanns hos olika gitarrbyggares instrument, t.ex tonribbor i solfjädersform, välvt lock, djupare sarg, större plantilla etc,  men det var han som sammanställde dem till den harmoniska och revolutionerande gitarrtyp som sedan dess har varit utgångspunkten för den moderna klassiska gitarren. Allt som vi som gitarrbyggare har konstruerat sedan dess har på ett eller annat sätt varit gitarrer som utgår från Torres, vare sig det är trogna kopior, fristående utvecklingar eller reaktioner på hans gitarrer. Men vem var han då, Antonio de Torres?

Antonio Torres Jurado föddes 1817 i La Cañada de San Urbano utanför Almería i sydvästra Spanien. Hans far var en lägre tjänsteman inom det spanska skatteverket. Som ung pojke, efter att ha flyttat till Vera några mil åt nordväst,  gick Antonio i lära hos traktens snickare och tog mästarbrev redan som sjuttonåring. När inbördeskriget bröt ut 1834, det så kallade Carlistkriget, blev Antonio inkallad men blev dock snart frikallad. Troligen skedde detta tack vare hans fars påtryckningar ty fadern skrev vid upprepade tillfällen brev till de militära myndigheterna och åberopade dålig hälsa hos sin son som skäl till frikallning. Bara några månader efter att Torres återvänt hem gifte han sig med Juana María López, kanske delvis för att klara sig undan att bli inkallad på nytt. Endast ogifta män och änklingar utan minderåriga barn blev inkallade. Parets första barn föddes 1836. Torres var då 19 år, hans hustru var 14. Tiderna var hårda. Skattepålagor och kostnader för huset de bodde i ruinerade den unga familjen Torres’ ekonomi med utmätning som följd. Andra och ännu större olyckor följde slag i slag. Parets andra dotter dog 1842 tre år gammal och 1843 dog även den tredje dottern innan hon ens fyllt ett år. Bara två år senare dog Juana María och lämnade Torres ensam med sin nioåriga dotter. Så snart begravningen var över beredde han sig att flytta från Vera. Han placerade dottern hos sina svärföräldrar och styrde kosan mot Sevilla, den stora staden i Andalusien, dit han alltså anlände1845.

Vi kan bara spekulera i vad Torres sökte i Sevilla, varför han valde att flytta just dit, men det är inte långsökt att Sevilla, som den kosmopolitiska stad den var med ett blomstrande kulturliv med konstnärer, musiker, hantverkare och en hel del gitarrbyggare, utövade stor lockelse för någon med intresse för att bygga gitarrer. Torres sägs ha byggt gitarrer redan tidigare,  i Granada, under den tid som han bodde i Vera. Obekräftade uppgifter tillskriver José Pernas som den som ska ha lärt ut hantverket till Torres men det kan knappast ha varit någon längre lärlingstid Torres haft i Granada. Nu bosatte han sig i Sevilla och försörjde sig sannolikt genom sitt yrke som snickare under de första åren. Han bör ha haft goda möjligheter att studera gitarrer byggda av den tidens främsta byggare; Francisco Sanguino, José Pagés, Joseph Benedid och Francisco Pérez. Det är hos dessa byggares instrument som vi för första gången ser de olika idéer presenterade som Torres kom att utgå ifrån snarare än Granadabyggarnas gitarrer. Torres bör också ha kunnat lära sig mycket i kontakten med de gitarrbyggare som hade sina verkstäder i de kvarter där han bodde. José Serrano, Diego Salazar, Manuel Soto och Manuel Gutiérrez hade alla verkstäder  i närheten. Den senare delade under en tid verkstad med Torres enligt Domingo Prat. Vi får anta att Torres prövade på att bygga gitarrer vid sidan av sitt arbete, på egen hand eller hos någon byggare, för annars kan han inte haft möjlighet att samla den kunskap och erfarenhet han besatt då han valde att etablera sig som professionell gitarrbyggare runt år 1850. Det var den unge gitarristen Julián Arcas (1832-82) som uppmuntrade Torres till att lämna snickaryrket och bygga gitarrer på heltid.

Den tidigaste kända Torresgitarren är från 1854 och det är nu och 10-15 år framåt som är Torres mest kreativa period. Det är nu han bygger en rad berömda instrument. ”La Leona”, en berömd gitarr byggd för

Arcas 1856 och en av de första med tornavoz (en konformad metallcylinder fäst under ljudhålet för att sänka

 frekvensen på den lägsta luftresonansen och därmed ge en djupare bas). En annan, en fantastiskt vacker gitarr med avancerade träinläggningar byggd för ”Sevilla Exposicion Universal” 1858 och som Torres fick en bronsmedalj för. En gitarr byggd 1859 som senare kom i Miguel Llobets ägo och som han höll så högt att han inte vågade låta någon reparera den spruckna bottnen av rädsla att tonen skulle förändras på något sätt. Denna gitarr var också en av de två som Hermann Hauser utgick från då han började bygga gitarrer i spansk stil (den andra var Segovias Manuel Ramirez från 1912). En lönngitarr som Torres byggde åt sig själv 1864 men som sedan den unge Francisco Tarrega kom att få köpa då han besökte Torres 1869. Några av Tarregas vänner hade hört Arcas på en konsert och blivit så imponerade att de föreslog Tarrega att skaffa ett liknande instrument och eftersom Torres vid Tarregas besök inte hade andra instrument som matchade Tarregas begåvning lät Torres sälja sitt eget instrument. 1883, bara några månader efter hans hustrus död, byggde Torres den andra gitarren till Tarrega. Den var tänkt att ersätta gitarren från 1864 men trots höga ambitioner och val av mycket likartat trä nådde den nya gitarren inte upp till Tarregas förhoppningar. 1888 byggde Torres ännu en gitarr åt Tarrega. Denna gång med jakaranda i sarg och botten. Gitarren blev lyckad och Tarrega sägs ha haft denna gitarr som sin favorit under de sista åren av sitt liv ”på grund av dess fantastiska klangskönhet och idealiska strängspänning” som Tarregas änka uttrycker det i ett brev till köparen av gitarren efter Tarregas död.

1887 blev Torres god vän med den nytillträdde prästen i La Cañada, den förort till Almería där Torres bodde och arbetade. Denne präst hjälpte honom med vissa arbetsmoment som Torres nu hade besvär med  på grund av sina skakande händer. Dessa sista år måste ha varit mycket ansträngande för honom.  Hans söner var redan utflyttade och hans äldsta dotter gifte sig 1888. Kvar var bara hans yngsta dotter, som ännu var ett barn, och hans händer skakade nu så mycket att han till och med hade svårt att signera sina instrument, men tack vare hjälpen från Juan Martínez Sirvent, den unge prästen, kunde han ändå försörja sig.  Denne Sirvent har beskrivit Torres i ett brev från 1931.

”Han var en lugn och allvarlig man. Han talade långsamt och hans genomträngande blick reflekterade hans stora intelligens. Han var en poet som läste sina dikter vid intima samkväm, dikter som väckte vår beundran därför att trots hans ålder (68 år) avslöjade han i dem en ung själ. Han var en fin musikant och kompositör och han spelade sina stycken för oss på sin gitarr, hans favoritinstrument som han hade byggt själv. Han bad mig vid många tillfällen att hjälpa honom limma sargerna mot locket och bottnen, limma rosetterna, särskilt komplicerade arbetsmoment som han inte klarade av att utföra själv på grund av sina skakande händer, och när dessa arbeten utfördes stängde han och reglade alltid dörren så att inte någon kunde se honom, inte ens hans närmaste släktingar. En gång frågade jag honom vad som var grunden för klangskönheten i hans gitarrer och han svarade att  endast i locket, dess träs egenskaper och bearbetandet av det låg hemligheten i klangskönheten.”…

Torres dog, fattig och skuldsatt, den 19 November 1892.

*

Med dagens ögon sett är Torres-gitarrerna något mindre än de största moderna gitarrerna, men inte så små (om vi pratar om Torres största modell) att inte många moderna gitarrbyggare bygger i samma storlek. Hauser och Romanillos är väl de mer kända byggarna i denna tradition av mindre gitarrer men många andra mer eller mindre kända namn skulle också kunna nämnas. Det är ett mycket beprövat koncept. Mensuren är 650 mm, dvs den stränglängd som idag är den vanligast förekommande.

Vad utmärker då en Torres-gitarr? Myten ”Torres” är så stor och omfattande att det är svårt och riskabelt att svara på den frågan. Torres dog 1892 så ingen nu levande människa har hört dem då de var nya, men jag skulle vilja säga att det är den lätta konstruktionen och den formbara tonen. I alla fall är det så mina egna gitarrer blir om jag följer Torres-konceptet. Gitarren blir känslig för olika typer av anslag, tonen är direkt och levande. Sjungande. Och väldigt kul att spela!!!

Det är svårt att bilda sig en uppfattning om storleken på detta instrument så här nedan till vänster kommer en storleksjämförelse mellan Torres’ största plantilla och den minsta och längst ner en jämförelse mellan min ”Concert”-modell, som är en normalstor modern gitarr, och min ”Torres”-modell (i mitten), dvs.Torres största modell. Skillnaden i bredd över höften är ca 10 mm. En ”Torres-gitarr” med rosett och övriga dekorationer utförda på ”modernt” vis är fullständigt lik en modern gitarr, eller vänd på det; än idag, 150 år efter att Torres utvecklade sin gitarr bygger vi ytligt sett samma instrument. Jag använder med förtjusning denna mindre kropp även till min Concert-modell ibland. Skillnaden i ton/karaktär är att den mindre kroppen ger en mer “fokuserad” klang medan den större ger en “större” klang.

Det talas ibland om att violinen är ett fulländat instrument som fick sin färdiga form redan på 1600-talet. Fulländat eller ej, utöver mensurförlängningen i början på 1800-talet har det inte hänt så mycket på fyra hundra år. Violinen är färdig, men många pratar om att gitarren fortfarande är i full utveckling. Jag är inte säker på att jag håller med om det. Säkerligen kommer många gitarrbyggare att försöka att bättra på, utveckla och förändra. Gitarren är kanske inte fulländad, men jag tror och hoppas, att den form och konstruktion Torres gav gitarren kommer att fortsätta att vara det grundläggande konceptet och idealet långt in i framtiden. Det är svårt att förbättra något som trots all fungerar så bra utan att tappa viktiga egenskaper. Lyckligtvis finns det en hel del gitarrister som förmår ta gitarren som den är, som ser och hör den klassiska gitarrens klangskönhet och som inte lockas med i den volymhysteri som rått de senaste decennierna. Den klassiska gitarren som Torres definierade den är klassisk.

Copyright Per Hallgren 2005