I många hantverk är kopierandet av Mästarens verk något som ingår i utbildningen av lärlingen. Man tar helt enkelt för givet att Mästarens verk bär på sanningskorn värda att ta intryck och lära sig av. Konstskolorna tittar på de gamla Mästarna från olika epoker. I litteraturvetenskapen analyserar man och tar intryck av de författare som gått före. Likaså på Musikhögskolorna. Men att bygga kopior av kända gitarrbyggares gitarrer är högriskprojekt som egentligen är dömda att alltid misslyckas. De kan aldrig bli lika bra som originalet sägs det. Men vad är skillnaden? Varför ser man ofta ner på en gitarrkopia som en mindre värd och lyckad gitarr?
Att kopiera en målning innebär att man kopierar en målningsteknik och ett motiv utan annan egen insats än målningstekniken, vilken i och för sig kan vara både driven och skicklig. Likaså vid kopierande av möbler, keramik, textil eller de flesta andra hantverk. Här är fokus på yta och hantverksteknik snarare än innehåll.
Att kopiera en romanstil eller en musikalisk stil innebär visserligen ett mer eller mindre osjälvständigt plagiat av stilen, men innehållet behöver inte vara plagiat. Här skiljer sig skrivandet och musikkomponerandet från föregående kategori, för även om ytan kan ha tydliga influenser eller följer det för tillfället rådande modet är innehållet oftast fortfarande självständigt skapat. Det kan ha samma kraft och individualitet som stilens eventuella upphovsman en gång hade i sitt verk. Det kan till och med vara bättre och det finns inga problem med att ge t.ex den framgångsrike författaren det beröm han förtjänar.
Kopierandet av gitarrer och andra musikinstrument utgör dock en tredje kategori som jag ser det. Det krävs naturligtvis handaskicklighet för själva byggandet i sig, men framför allt behövs det skicklighet att hantera den akustiska och musikaliska aspekten av byggandet. Det är inte bara ett skapande av yta, utan gitarren ska också ha en akustisk funktion vars syfte är att efterlikna orginalinstrumentets klang och respons. Denna är alltid individuellt anpassad efter materialet. Aldrig någonsin kan man utgå enbart från mått eller design. På ett sätt kan man därför med fog påstå att det är svårare att bygga kopior än original, för den som ska kopiera framgångsrikt måste besitta en fullständig kontroll av de parametrar som ger instrumentet dess akustiska egenskaper medan originalbyggaren ju är “först på plan” och följaktligen kan hävda sig vara “nyskapande” och utan en färdig klang och respons att pricka in. Originalet är utan jämförelse – kopian alltid relativ originalet.
En gitarrkopia drabbas ofta av det orättvisa betraktelsesättet att just först och främst jämföras med originalet snarare än att värderas utifrån sina egna förtjänster som musikinstrument, trots att den ju egentligen är först och främst ett bruksföremål. Den borde bedömas som sådan, inte utifrån likhet med originalet för självklart kan kopian inte vara mer lik originalet än originalet självt. De här jämförelserna är mer eller mindre rimliga. Ibland kan de till och med vara absurda. Det tydligaste exemplet är de kopior av riktigt gamla instrument som byggs idag. Som exempel kan nämnas kopior av instrument av Torres, Manuel Ramirez, Panormo, Lacôte, Staufer m.fl.; gitarrer som är hundra år eller äldre.
Jag tror inte man behöver vara erfaren gitarrbyggare för att förstå att “kopiering” i dessa fall är omöjlig om man med “kopiering” menar att klangen hos det nybyggda instrumentet skall vara identisk med det gamla originaletsom det låter idag. Om man ändå skulle förledas till att försöka imitera dessa hundra år gamla gitarrers klang skulle man tvingas göra justeringar i dimensionerna på lock och botten på nybyggena för att få till de låga resonansfrekvenser som tiden och de många tusen speltimmarna har gett gamlingarna. En sådan kopieringsmetod skulle vara mycket kortsynt. Ganska snart skulle de nybyggda instrumenten bli slappa och livlösa då deras alltför mjuka konstruktion förlorat den lilla spänst de haft som nybesträngade. Detta är ett dilemma som man som byggare har att ta ställning till även då man inte kopierar andra gitarrer. Den nybyggda gitarren måste ha en spänst som tillåter instrumentet att mogna in i den rätta och önskvärda spänsten och den klang detta ger. En ny gitarr är aldrig färdig och det är omöjligt att bygga gitarrer som är hundra år redan från början.
Ett annat dilemma uppstår vid kopieringen av nutida mästares instrument. Låt oss vara ärliga redan från början. Är det verkligen ett enskilt instrument som man i ett sådant fall kopierar, eller är det en mängd instrument som tillsammans gett upphov till en “gitarrbyggarlegend”? Typiska exempel på sådana legendariska byggare är Fleta, Friedrich och Romanillos så låt mig utgå ifrån dem i mitt resonemang. Av alla de gitarrer jag sett av dessa byggare har ingen varit dålig, men å andra sidan, ingen gitarr har heller varit fullkomlig eller perfekt, och detta beror naturligtvis på gitarrens väsen i sig. Perfekta gitarrer existerar inte i sinnevärlden. De instrument jag sett av dessa tre byggare har haft sina fantastiska egenskaper men också sådana som varit mindre fantastiska. De har varit bra gitarrer helt enkelt, oftast mycket bra till och med, men jag har också stött på exemplar som varit tämligen slätstrukna. Det rykte dessa byggare har fått bygger på en stor produktion av bra gitarrer under lång tid, ofta spelade av framstående gitarrister, och med tiden har ryktet vuxit i omfång. Ryktet har blivit monumentalt och större än byggarna själva. Missförstå mig inte. Jag tycker inte att dessa tre byggare är oförtjänta av sina rykten. Tvärtom. Jag beundrar det de gjort och betraktar dem nästan som gitarrbyggarikoner, men de legender som omsluter byggarna gör det svårt för oss att bedöma instrumenten på ett objektivt sätt. Att försöka kopiera en gitarr som är representant för en legend är dömt att misslyckas. Kopian mäts gentemot legenden, eller möjligen mot de bästa instrumenten ur den legendariske byggarens produktion. Det är omöjligt att få en rättvis bedömning helt enkelt.
Trots ovan nämnda svårigheter med att kopiera gitarrer vill jag ändå framhålla att man som gitarrbyggare har mycket att lära av att kopiera framstående mästares gitarrer. Rätt utfört, med rimliga förväntningar på resultatet, kan en kopia ge byggaren insikter som faktiskt är svåra att få på annat sätt. Om dessutom gitarrkopiorna marknadsförs på ett rimligt sätt kan både kund och säljare bli vinnare i affären. Men detta förutsätter att vissa insikter om premisserna för kopierande finns hos inblandade parter och att kopiorna tillåts bli bedömda utifrån sina egna egenskaper som musikinstrument snarare än att de uteslutande jämförs med sina förebilder. Tyvärr stöter man ofta på det rakt motsatta, att kopian får ett närmast “mästrande” mottagande med kommentarer som t.ex. “ja, det är väl en ok gitarr, men som en XXX är den väl inte…”. Låt oss ändra på det. Låt oss se till att beröm går till den som förtjänar det!
Leave a Reply