Låt mig börja med att göra klart att jag är en amatör på det mesta i livet, spela gitarr, måla eller snickra på huset, serva bilen, laga mat, ja vad ni vill, det mesta, utom att jobba med gitarrer. Där anser jag mig vara professionell. Inte bara för att jag har det som yrke och inkomst utan också som seriös attityd, och eftersom jag förstår min professionalism i mitt yrke funderar jag också över mitt amatörskap vad det gäller allt annat. Det jag ska försöka säga här är inte lätt utan att riskera låta arrogant, men jag ska göra ett försök ändå. Hav misskund med mig, för jag ser inte ner på amatörismen utan vill bara mana till en försiktighetsprincip vad det gäller att reparera gitarrer!
Många föremål i vår vardag är för de flesta människor något som brukas, slits och slängs utan större sorg eller eftertanke. Det är inte mer med det och inget att orda om. Andra föremål har raka motsatta statusen, de är i det närmaste orörbara. Detta gäller inte enbart den av farfar ärvda Rembrandt-målningen eller mormors Ming-vas utan många andra ting, saker som vi upplever som av en “Högre” kvalitet. En viss typ av gamla möbler eller glas och porslin till exempel. Vi sågar inte av benen på ett rokokå-bord för att anpassa det till den låga skinnsoffan. Inte heller låter vi vår sexåring dekorera kristallglasen med porslinsfärg. Vi aktar dessa ting med sådan respekt att vi inte skulle våga oss på att förändra, göra om eller reparera dem under några omständigheter. De flesta av oss funderar inte ens över saken. Det är bara så det är. Men de flesta ting har inte denna naturliga status utan är bruksföremål, om än med en högre status än tandborsten. De befinner sig i den vidsträckta gråzonen av ting som vi brukar, bryr oss om och förhoppningsvis vårdar men som inte är “heliga” för oss. Går de sönder lagar vi dem själva eller lämnar bort till någon reparatör i närheten. Hit hör våra kläder, Ikeamöblerna, vardagsporslinet, gräsklipparen, kanske till och med bilen. Men vår gitarr, var kan vi placera in den på skalan från tandborste till Ming-vas? Är den ett slit-och-släng-föremål eller ett orörbart? Det beror givetvis på vad för gitarr det är, och det finns många kategorier. Några gitarrer har den självklart orörbara statusen där vi spontant förstår att värdet är sådant att vi, som amatörer, inte ger oss på och bygger om eller ens försöker reparera t.ex en torkspricka. Andra gitarrer är billiga fabriksgitarrer, framställda med samma personliga touch som en tandborste. Det ekonomiska värdet hos dem är ofta lägre än timkostnaden hos en professionell reparatör. Dessa instrument känner vi spontant är tillåtna att använda som lägereldsgitarr, att dekorationsmåla, och naturligtvis utan större eftertanke reparera med hobbylimmet i kökslådan om de går sönder. Men hur hanterar vi gitarrerna i den vidsträckta gråzonen mellan billig fabriksgitarr och orörbar Torresgitarr? Det är nu jag riskerar att bli arrogant, för det är nu jag skulle vilja uppmana amatörerna att vara lite mer lyhört försiktiga med sina instrument. Med amatör menar jag alltså dem som inte har yrkesmässig kunskap i att reparera och justera gitarrer. Visst finns det många saker man som vanlig gitarrist både kan och bör göra med sin gitarr i vardagen. Ungefär motsvarande när jag som den amatör jag är som snickare och målare underhåller mitt hus. Visst lever vi i en tid som till och med har ett etablerat uttryck för denna anda att fixa själv: “Gör-det-själv”, men det finns skador och reparationer på gitarrer som faktiskt kräver minst lika stor kunskap som krävs för att utföra ett bra arbete när ett badrum ska våtrumsbehandlas. Gör man fel blir konsekvenserna stora, och ju finare gitarr, desto större olycka givetvis, men jag skulle vilja slå ett slag för alla gitarrer över “tandborstnivå”. Genom åren har jag sett många och hemska exempel där amatörjobb har, om inte förstört gitarren fullständigt, så i alla fall försämrat den och försvårat för kommande korrekta reparationer och därigenom förkortat den förväntade livslängden på gitarren och även dess ekonomiska värde. Det handlar väldigt ofta om att “gör-det-självaren” har använt felaktigt lim, reparerat sprickor genom att klumpigt bara fylla dem med lim, använt fel lack och på fel sätt vid bättring av den gamla lacken, brutalslipat band och greppbräda, ja, jag har till och med stött på skruvar på strategiska platser där den som reparerat inte haft tillit till sin förmåga att limma starkt nog. En gitarr är ett ting som om det bara sköts rätt kan hålla flera generationer som musikinstrument, och inte måste det ha en status av oersättlig Ming-vas för att vara värt att bevara, eller hur? Så, efter kanske onödigt långa utläggningar är jag framme vid min poäng: Jag tycker att man har skyldighet att ha perspektiv på sitt eget kunnande och inte ge sig på reparationsprojekt man inte har kunnande till om det gäller ting med ett mer bestående värde. En professionell attityd till reparationsarbeten är att aldrig åta sig något jobb man inte har kapacitet till att klara av. Samma attityd borde gälla amatören.
Leave a Reply