Den perfekta imperfektionen

Tänk er två skålar bredvid varandra. Den ena från Ikea, den andra hantverksmässigt drejad av en enskild människa. Vad skiljer dem egentligen åt? Den ena är jämn, slät och symmetrisk. Den är i princip “perfekt”, men den har masstillverkats, stöpts i en form och är identisk med tusentals andra skålar. Den andra har tydliga spår efter keramikerns fingrar och även om den inte är skev så liknar den i alla fall inte någon annan skål. Den har sina egenheter och ett individuellt uttryck. Varför tycker vi oftast att den hand-drejade skålen är vackrast?

Eller ta skillnaden mellan en trummaskin och en riktig trummis. Vi hör direkt när det är en maskin och inte en människa bakom trummorna och föredrar vi inte oftast en trummis av kött och blod? Maskinen är för perfekt, om man inte särskilt programmerar den till en viss osäkerhet, till att ha en “human factor”, men tajmingen som gör att det “svänger” är ändå svår att få en maskin att utföra.

Likaså, tänk er två gitarrer bredvid varandra. Den ena från en bra gitarrfabrik, den andra från en bra handbyggare. Men låt oss inte hyckla. Arbetarna på bra fabriker är oftast verkligt skickliga på det de gör, inte alls mindre skickliga än den enskilde byggaren. Kanske de ofta till och med kan anses som skickligare på att utföra just det moment som är deras uppgift dagarna i ända. Det vore ju konstigt om det inte var så. Men ändå tycker vi oftast att den “handbyggda” gitarren är den vackraste och mest “levande”.

Handknackade brassinstrument anses generellt som överlägsna i ton…  Vackra ansikten är aldrig helt symmetriska… ej heller blommor eller blad…  och ett för perfekt musikaliskt framförande är ofta ganska tråkigt att lyssna till…  Jag tror inte att jag behöver nämna fler exempel.

Det finns något i det “perfekta” som gör det dött. Det är som om spänningen är borta, det finns ingen RÖRELSE MOT det perfekta. Vi förlorar intresset helt enkelt.

Jag försöker ha denna insikt med mig i mitt byggande, men det innebär inte att jag tillåter mig slarv med motiveringen att det inte får bli perfekt. Snarare strävar jag efter en organisk känsla, ett liv, både i utseende och ton, att lämna någonting öppet så att gitarren får en egen karaktär. Den perfekta imperfektionen.