Jag tror inte att jag sitter inne med sanningen om allt vad det gäller gitarrer och gitarrbygge. En sådan inställning vore ju otroligt arrogant och högmodig. Ändå händer det rätt ofta att jag stöter på uttalanden om gitarrbygge eller gitarrer som jag betraktar som fel helt enkelt för att de bygger på felaktiga eller dåligt underbyggda slutsatser. Ofta är dessa påståenden ganska generaliserande i sin art. Det är givetvis alltid svårt, eller rent av omöjligt, att föra resonemang om gitarrbygge i bevis. Så många olika parametrar i byggandet är omöjliga att hålla helt konstanta att det alltid finns en stor osäkerhet i varför ett instrument beter sig eller låter på ett visst sätt. Däremot är det ibland ganska lätt att påvisa varför vissa påståenden INTE stämmer, varför de rent logiskt inte kan stämma. Men inte sällan hör vi ändå ganska tvärsäkra uttalanden om hur saker och ting förhåller sig. Ett av dessa påståenden som här får tjäna som exempel på hur man kan förenkla och dra slutsatser som är förhastade är om hur gitarrens ”stämton” ska vara för att en gitarr ska vara bra. Jag stöter på det då och då bland personer som är lite mer insatta i gitarrbygge än den breda allmänheten. Min känsla är att påståendet kommer från en vilja att vara, och kanske även att visa sig, insatt och kunnig i gitarrbygge. Om jag hamnar i en diskussion där sådana påståenden läggs fram brukar jag försöka visa på det befängda i det som sägs för att om möjligt öppna ögonen hos personen i fråga.
Vad är det då som menas med stämton, och varför skulle det spela roll vilken ton denna har? Låt oss börja med definitionen av stämton. Vad innebär det att stämtonen är t.ex F# eller G? Om vi antar att den ton dessa personer syftar på är den ton som man kan höra gitarrkroppen ge ifrån sig om man knackar på stallet är den lägsta luftresonansen i gitarrlådan så är denna ton således stämd i F# respektive G. Rätta sättet att få denna resonans att vibrera är egentligen att blåsa eller sjunga in i ljudhålet som på en flaska något från sidan. Det är nämligen hela lådans luftvolym som är i resonans. Knackning på stallet sätter igång ett stort antal resonanser så denna metod är inte helt tillförlitlig men eftersom luftresonansen är så stark i de flesta fall hörs den ofta över alla andra och jag antar att det är därför man lite vårdslöst kommit att kalla denna resonans för gitarrens stämton. När man blåser snett in genom ljudhålet kommer luften i svängning så att ett övertryck och undertryck omväxlande skapas. Hela luftkroppen vibrerar och ljudhålet fungerar som en luftventil som ger luften inne i gitarren kontakt med luften utanför. Utan ljudhålet skulle luftresonansen ”kommunicera” med omvärlden endast genom de vibrationer som förmedlas genom locket och bottnen på gitarren. Luftens/gitarrkroppens volym är en viktig faktor för vilken frekvens denna resonans får men på grund av att locket och bottnen inte är fullständigt styva och orörliga påverkar även deras beskaffenhet vilken frekvens resonansen får.
Men varför skulle det då spela roll vilken ton luftresonansen är stämd i? De argument jag oftast stöter på hos förståsigpåarna handlar för det mesta om tomma påståenden såsom att ”gitarrer stämda i F# låter bäst”, det vill säga, det finns ingen bakomliggande förklaringsmodell. Just tonen F# verkar för tillfället vara populär men jag har hört många varianter, allt ifrån F ända upp till A, förmodligen grundade på olika enskilda instrument som personerna i fråga stött på och gillat. Går man lite djupare i resonemanget kan man dock tänka sig flera olika anledningar till varför man kan vilja stämma luftresonansen till en viss frekvens. Frågan är bara om dessa personer som förespråkar en viss ton har en aning om dem, för hade de det skulle de förhoppningsvis uttrycka sig lite mer nyanserat.
Möjlig anledning 1. Luftresonansens frekvens är ett mått på hur styvt/tungt det vibrerande systemet är, dvs gitarrkroppen, luften, locket och bottnen tillsammans eftersom allt är akustiskt ’kopplat’ till vartannnat. En låg frekvens uppfattar de flesta som en ’varmare’ ton än en högre frekvens som vi uppfattar som ’klarare’ eller ’ljusare’. Så här långt stämmer resonemanget. En låg stämton ger ett basigare instrument och en varmare ton, något som många uppskattar. Det stora felslutet ligger i att stämtonen aldrig kan säga om instrumentet är bra eller dåligt. Eftersom allt är akustiskt kopplat till vartannat hänger allt ihop. Tre gitarrer med exakt samma låga stämton i F# kan vara extremt olika byggda. En kan till exempel vara byggd med ett mycket mjukt och/eller tungt lock men styv botten, en annan med en mycket mjuk botten men styvt lock, den tredje med en mycket djup låda och kanske lock och botten av mer ’normal’ karaktär. Summan av instrumentens respektive delar ger alltså den stämton de har. Det säger sig självt att dessa tre instrument både känns och låter olika, trots att deras stämton råkar ha samma frekvens. För att tydliggöra ännu bättre skulle vi kunna tänka oss en gitarr med stämtonen t.ex G#. Genom att fästa en vikt på stallet, och därigenom göra locket tyngre, kan vi snabbt stämma om stämtonen till F#. Vi får kanske experimentera lite för att hitta rätt vikt som ger just resultatet F#, men då vi är klara och har vår gitarr stämd i F# kan vi konstatera att gitarren knappast blivit bättre, bara annorlunda. Det är mest sannolikt att det blivit sämre eftersom ett tungt stall sällan bäddar för ett bra instrument. Stämtonen har alltså inte med gitarrens KVALITET att göra. Den är bara ett mått på det vibrerande systemets vikt och styvhet.
Möjlig anledning 2. En annan möjlig anledning till att stämma lufttonen till en viss frekvens hittar vi i sambandet mellan lufttonens frekvens och hur stark tendens till s.k. vargton gitarren har i närheten av denna frekvens. Eftersom allt är kopplat till vartannat på gitarren gäller det således att även strängarna akustiskt hänger ihop med gitarrens olika resonanser. När man slår an en ton går strängens energi över i gitarrens olika delar och blir ljud. Ligger strängens frekvens, dvs den ton man spelar, nära en stark resonans i gitarren går strängenergin lättare och snabbare över till gitarren. Den ton vi då hör blir stark och kort, en s.k. vargton. Av detta faktum följer med självklarhet att ska gitarrens stämton stämmas till en viss frekvens bör denna frekvens INTE vara nära en ren ton på greppbrädan om man inte vill göra gitarren ojämn i responsen så att vissa toner blir starkare än andra. Stämtonen bör alltså utifrån detta resonemang placeras mitt emellan tonerna på greppbrädan, alltså inte t.ex ett rent F# eller G utan mitt emellan.
Så hur blir slutsatsen om påståendet om att en bra gitarr ska vara stämd i en speciell ton? Som jag ser det har en bra gitarr normalt en stämton som ligger någonstans mellan E och A och helst mitt emellan de rena tonerna på skalan men stämtonen i sig kan aldrig säga om gitarren har hög tonkvalitet. Under E respektive över A är det mer osannolikt att man hittar bra gitarrer därför att gitarrer såsom vi är vana att se dem naturligt får stämtonen i det intervall jag nämner och det är där deras styvhet naturligt bör ligga. Över A innebär ett så styvt system att de flesta inte tycker om det, under E blir det för mjukt och basigt för de flesta. Även detta resonemang är dock alltför generaliserat. En liten gitarr, en gitarr med en liten kropp får naturligt en högre luftresonansfrekvens. Jag vet av egen erfarenhet att man faktiskt kan bygga en bra gitarr även med en lite högre luftresonans. Luftresonansens frekvens är bara en av många andra mycket viktiga faktorer och så många av dessa faktorer måste samspela i det som är en bra gitarr att det är lika fånigt att inskränka sig till resonemang om rätt stämton som resonemang om människor med rätt hårfärg. Verkligheten är alltid mer komplicerad än vad vi klarar av att omfatta med tanken.