Långt bak i huvudet har jag ett minnesfragment av en historia om Georg Bolin och Segovia. Enligt denna, om nu mitt minne är korrekt, lär Bolin frågat Maestron vad denne skulle önska att det fanns mer av i en gitarr. Segovia svarade då att han gärna skulle ha en längre klang i instrumentet, att inte tonerna dog ut så snart. Om denna berättelse är sann är det inte långsökt att tänka att detta möte med Maestron var med och utformade Bolins omvittnade tonideal med den långa tonen, den långa sustainen, som han skapade med sina tjocka styva lock. Jag håller med. I en klassisk gitarr får inte tonen dö ut för fort. Jag håller med, men bara med några viktiga reservationer. Sustain (detta engelska ord verkar ha tagit plats även i svenskan som den korrekta benämningen på gitarrtonens längd) är inte helt okomplicerat som begrepp. Det är inte så att all sustain är likvärdig. En fem sekunder lång ton i en gitarr kan upplevas mycket olik en fem sekunder lång ton i en annan, inte bara för att klangkaraktären kanske är olika utan för att just känslan i sustainen skiljer sig åt. Varför är det så? Jag ska försöka ge ett svar på den frågan.
Sustain kan definieras som den tid som gitarrtonen är hörbar. Det skulle komplicera diskussionen en hel del om vi förde den på en mer ”fysikalisk nivå”, inte bara hur vi upplever det, för örats olika känslighet för höga och låga frekvenser innebär att toner med samma energiinnehåll är hörbara vid olika decibel-nivåer, men låt oss hålla oss på en mer vardaglig och lite förenklad nivå. När allt kommer omkring är det ju tonernas musikaliska värde som intresserar oss. Det vi upplever.
För att föra denna diskussion vidare behöver jag dock införa begreppet akustisk impedans. Denna innebär, något förenklat, att det finns en tröghet, ett motstånd, för en ljudvåg då den passerar från ett medium till ett annat, till exempel från en gitarrsträng till locket, från locket till sargen eller luften, osv. Ju större skillnad det är i massa och/eller styvhet desto högre impedans. Vid hög impedans bevaras mer av energin i det första systemet, dvs strängens rörelse reflekteras till större del tillbaka in i strängen då den möter locket. Vid lägre impedans övergår mer energi till det andra mediet, dvs locket, så att strängen snabbare dräneras på energi. Men locket vibrerar å andra sidan mer.
Vi kan här tydligt urskilja två olika metoder att skapa lång sustain i en gitarr. Ett sätt är att göra impedansen låg i locket och därigenom snabbt skapa en stark ljudnivå som visserligen klingar av snabbt men ändå tack vare den höga energinivån i början ger en hörbar ton under en viss tid. Det andra sättet är att göra impedansen hög och därigenom bara långsamt låta strängens energi läcka ut i locket. Denna metod ger en låg ljudnivå som klingar av långsamt. En alltför låg impedans har en tendens att ge gitarren en oattraktiv banjo-liknande ton, å andra sidan ger en alltför hög impedans en så tyst gitarr att den är ointressant av den anledningen. I verkliga livet arbetar nog de flesta gitarrbyggare med impedanser som är mindre än extrema.
Hur man bygger locket kan sägas utgöra själva utgångspunkten för den strategi gitarrbyggaren väljer för att skapa sustain, för självklart spelar det roll hur övriga delar av gitarren är utformade. Hela gitarren är ett akustiskt system där de olika delarna samverkar till att skapa tonen. Man bör med med andra ord låta bottnens och sargens utformning vara med och balansera lockets impedans-egenskaper så att gitarren fungerar bättre som helhet. Ett lock med låg impedans kan lämpligen kombineras med sarger och botten av hög impedans och vice versa, ett lock med högre impedans kan kombineras med sarg och botten med lägre impedans. Jag har tidigare berört detta i ett föregående blogginlägg. Se ”Lätta gitarrer och tunga”. Genom att bygga ett lock med låg impedans och para ihop det med en styv och tung sarg och botten (alltså med hög impedans) kan man bättra på den annars korta sustainen genom att sargen och bottnen inte tar upp någon energi från locket. Den andra strategin är att bygga ett lock med något högre impedans men låta bottnen vara aktiv och vibrerande, dvs. ha lite lägre impedans än i förra exemplet. Den energi som bottnen då tar upp från locket matas i gengäld till viss del tillbaka till locket så att sustainen förbättras. Denna sistnämnda metod är dock svår att lära eftersom det är betydligt känsligare att man får rätt balans mellan lockets och bottnens impedanser och vibrationsmönster. Fel utformat stjäl bottnen energi från locket utan att egentligen ge tillräckligt tillbaka, men hittar man rätt balans uppstår en härlig synergi som får gitarren att blomma ut. Att bygga en gitarr med mycket hög impedans i locket är som jag ser det helt fel väg att gå för att få bra sustain. Det skapar bara ett trögt och dött instrument som ingen vill ha.
En gitarr med lång sustain på vissa toner och kort på andra är naturligtvis inte något som är önskvärt men tyvärr något som ligger inbyggt i gitarren liksom en arvsynd. Det är mycket svårt att bygga en responsiv gitarr där alla toner på greppbrädan klingar lika länge. Det finns flera anledningar till detta. För det första har ju bas-strängarna så mycket mer vibrationsenergi än de tunnare och lättare diskant-strängarna. En sträng med mycket energi har lättare att driva ett lock med hög impedans (sett ur strängens perspektiv har alla lock hög impedans). För det andra finns det alltid en risk för ojämn respons på grund av att impedansen alltid per definition är som lägst vid gitarrens resonanser. Detta innebär att en ton som frekvensmässigt ligger nära en av dessa resonanser lättare får strängenergin överförd till locket. Tonen kan alltså lätt bli annorlunda i sustain och karaktär om inte byggaren hanterar detta genom konstruktionens design och/eller genom avstämning av denna resonans. Enda sättet att bygga en fullständigt jämn gitarr är att bygga den riktigt tung och styv. Helt död med andra ord.
Hittills har jag uttryckt mig som om det är bättre ju längre sustainen är. Detta är egentligen fel. Alltför lång sustain kan göra gitarren svårspelad därför att dess klang blir grötig och kräver mycket dämpning av toner. Å andra sidan kan alltför kort sustain göra stämföring och betoning av melodi svårare. Som allting annat handlar det om tycke, smak och musikaliskt användningsområde. Vad som är lagom är upp till var och en.
Julian Bream har kallat gitarrtonens avklingande ”the perfect death”. För mig är en starkt levande ton som klingar av in i stillheten betydligt mer intressant än en trög ton som knappast ens fötts till liv innan den långsamt släcks ut. Men att skapa denna levande ton med tillräckligt lång sustain är inte lätt. Det tar lång tid att lära och kräver både erfarenhet och fingertoppskänsla. Lyckas man med det som gitarrbyggare är det dock mödan värt för ihop med bra dynamik är sustainen en av gitarrtonens fyra grundpelare. Återkommer om de två andra.