I begynnelsen var all energi samlad i en enda punkt innan skaparens finger släppte den lös. Inom loppet av några mikrosekunder bredde den ut sig åt alla håll och gav klang som ljöd bländande högt och starkt. Strax därefter, återigen bara någon mikrosekund, började ljudet formera sig, få en urskiljbar karaktär. Alla de resonanser som i det första momentana ögonblicket ej varit skönjbara annat som en gemensam attack vibrerade nu tillsammans, gav och tog energi från varandra, bildade nu en gemensam kör, fick gitarren att sjunga sin sång som långsamt klingade ut i intet innan skaparen återigen gav kraft åt en ny och allt började om igen.
Ja, så skulle man lite pseudopoetiskt och på skoj kunna beskriva skapandet av en gitarrton. Jag har för mig att jag läst att forskare i detalj har beskrivit The Big Bang, den stora explosion som sägs vara begynnelsen till vårt Universum, in till cirka 0,3 sekunder innan den absoluta begynnelsen men jag känner inte till några motsvarande ansträngningar vad det gäller gitarrtonen. Den är en komplicerad företeelse…
Gitarrens attack, den allra första delen av gitarrtonen under vilken ljudnivån byggs upp till max för att sedan klinga av, är som jag nämnt tidigare en av gitarrtonens fyra grundpelare. I det ögonblick som strängens vibrationsenergi breder ut sig i instrumentet skapas också grunden för dess karaktär. Alla gitarrens resonanser blir exiterade. Vissa av dem är starka och genererar mycket ljud, andra är svagare, men de ingår alla i det givande och tagande av vibrationsenergi som så kallade ”kopplade resonatorer” har. Kopplade resonatorer är vibrerande kroppar, eller delar av kroppar, som utväxlar energi med varandra. Efter att attacken nått sitt maximum följer sustain-fasen av tonen. Strängens vibrationsenergi läcker genom stallet och sadeln ut i locket och halsen för att sedan avklinga av den friktion som materialet i de olika delarna i instrumentet ger upphov till i vibrationsrörelsen. Under själva attacken är egentligen ingen ren klang urskiljbar, denna hör man tydligt först i sustain-fasen, men attackens karaktär är ändå viktig för hur man uppfattar gitarren. Det man hör i attacken är en slags perkussiv version av instrumentets klang.
Instrumentet kan ha en snabb explosiv attack, en långsamt växande, eller allt där emellan. Det finns en väl etablerad syn på attacken att en långsam attack ger lång och att en snabb ger kort sustain men jag anser att detta är fel. Attacken står inte i självklart motsatsförhållande till sustainen. Inte i praktiken i alla fall. Det är snarare så att gitarrer med långsam attack har en konstruktion som är överdimensionerad. De är så vibrationsovilliga, så tröga, att strängenergin inte orkar driva dem fullt ut. Därför stannar energin kvar i strängen längre än om gitarren vore mer korrekt dimensionerad. En väl avvägd dimensionering av en gitarr låter energin komma till uttryck både som attack och sustain. Balansen mellan de två skiljer sig åt från gitarr till gitarr men bör enligt min mening aldrig vara så att den ena eller andra upplevs som undertryckt. Gitarren är ett knäppinstrument och i ”knäppet” ingår attacken som en självklar ingrediens. Sustainen är det som ger det musikaliska tonmaterialet som gitarristen har att jobba med.
Hur bygger man då in en kraftfull och snabb attack? Som alltid när det gäller gitarrbygge finns inget enkelt svar men en av grundprinciperna är att hålla massan i de vibrerande delarna såpass låg att strängenergin snabbt orkar sätta systemet i vibration. Vissa delar av gitarren är i detta viktigare än andra och kanske viktigast av dem alla är stallet. Detta är ju inte bara den konstruktionsdetalj som strängarna är fästade vid utan också den som är den akustiska förbindelsen, bryggan, the bridge, mellan den vibrerande strängen och de membran som ska sättas i rörelse för att skapa ljud. Hur stallet är utformat i detalj påverkar starkt hur strängenergin fördelas upp mellan lockets resonanser så inte bara en låg vikt är av betydelse utan även rätt dimensioner, dvs. längd, bredd och höjd. Av de membran som ska vibrera är givetvis locket det viktigaste och även här är låg massa viktig för en snabb attack. Det är dock viktigt att locket inte släpps så fritt att vibrationsenergin ger upphov till distorsion. På de flesta gitarrer är även bottnen aktivt vibrerande. Relationen mellan locket och bottnen är därför en mycket viktig parameter i hur attacken utformas. En alltför stark attack kan ge en ”banjo-aktig” karaktär i tonen så lagom är som alltid bäst. I en flamenco-gitarr släpps attacken friare än i de flesta klassisk gitarrer och detta är en viktig faktor i klangskillnaden mellan de två gitarrtyperna.
