Klassisk gitarr, klassiska problem

Den av gitarrens egenskaper som ofta tas fram som exempel på att gitarren inte är “färdig-utvecklad” är dess ljudvolym. Den klassiska gitarren är som alla vet inte lika tonstark som de flesta andra musikinstrument. I ensemblespel står sig gitarren ofta slätt. En fiol, cello eller flöjt kan lätt överrösta den, för att inte tala om en mindre orkester. De försök som har gjorts med att bygga tonstarka gitarrer har sällan eller aldrig varit särskilt framgångsrika. Visst finns det exempel på instrument som, relativt andra gitarrer, har ovanligt bra volym, men är problemet löst? Nej, det tycker jag inte. De mest extremt tonstarka gitarrernas klang blir förändrad relativt den traditionella. I mitt tycke har de en oattraktiv klang. I de värsta fallen låter det fult, vulgärt och utan charm. Detta är givetvis en smaksak, och kanske kan vi med tiden vänja oss vid denna nya gitarrklang, men faktum kvarstår att dessa gitarrer ändå inte är tonstarka nog att lösa den ursprungliga problematiken; att kunna spelas på samma villkor som andra instrument. Gitarren behöver ändå förstärkas vid framförandet av en gitarrkonsert med orkester, så vad är då vunnet? Kanske är just bra förstärkning vägen ut ur dilemmat och kanske är det bättre att förstärka en måttligt tonstark gitarr med bra klang så att den får tillräcklig volym snarare än att ändå tvingas förstärka en tonstark ful klang? Med bättre mikrofoner, förstärkare och högtalare kommer vi förhoppningsvis att komma runt detta klassiska volymproblem som gitarren har, men problemet med själva gitarren kvarstår alltså.

Det sägs att gitarren är konstruerad på ett för möbelsnickare regelvidrigt sätt, och alla som har arbetat lite mer seriöst med trä har lätt att instämma i detta. Vad som syftas på är att gitarren är byggd med balkar och ribbor limmade tvärs fiberriktningen i lock och botten. Detta är som gjort för komplikationer, och komplicerat är just vad det blir då gitarren utsätts för klimatförändringar. Trä utvidgar sig och krymper ca 5-10 % mer tvärs fibrerna än längs, så när en balk limmas tvärs över ett lock eller en botten är det som att be om problem. Och problemen kommer. Varje vinter då kylan är här och våra centraluppvärmda hus får sin luftfuktighet sänkt till nivåer under 40 % lever alla gitarrer farligt. Spänningar uppstår mellan områden där trät inte kan röra sig, på grund av en tvärbalk, och övriga områden. Förr i tiden kan jag i och för sig tänka mig att instrumenten utsattes för något mindre påfrestningar eftersom uppvärmning av hus och lägenheter inte var så effektiv, men i stort har problematiken funnits där hela tiden. I Thomas Mace’s “The Music’s Monument” från tidigt sextonhundratal finns beskrivet hur lutenisten kunde förvara sin luta i sängen för att skydda den mot elakt klimat. Sängen antogs hålla kvar en del värme och fuktighet från nattgästerna. De senaste decennierna har gitarrbyggare tagit tag i situationen på allvar och de flesta har sina verkstäder klimatkontrollerade för att om möjligt minska risken för torksprickor i instrumenten, men grundproblematiken finns fortfarande kvar så länge som inte gitarristerna klimatkontrollerar sina bostäder och de lokaler där gitarrerna spelas. Ett sätt att radikalt minska problemet vore att konstruera gitarren på ett annat vis liknande det som stråkinstrumenten är byggda där trät kan röra sig mer fritt, men detta skulle ju också helt förvandla gitarren till ett annat slags instrument, så min gissning är att vi kommer att få acceptera problemen som något som naturligt finns där och hör till gitarren, på gott och ont. Och man kommer faktiskt väldigt långt med att använda en bra gitarrfuktare i fodralet under den torra årstiden.

Gitarren är en slags mekanisk högtalare. Strängens vibrationer blir hörbart ljud tack vare att gitarrens lock och botten har en stor yta gentemot den omgivande luften. Då de sätts i rörelse av strängenergin effektiviseras överföringen av vibrationer från sträng till luft så att vi hör ett starkare ljud än om bara strängen vibrerar. Locket och bottnen har ett antal resonanser, dvs frekvenser där de svänger med större rörelse än andra frekvenser. Det är dessa resonanser som ger varje gitarr sin unika klang. Det hela är komplicerat att förklara och kräver egentligen en lång utläggning men jag antar för enkelhetens skull att de flesta som läser detta känner till grunderna lite grand; stora svängningar (vibrationer) ger starkt ljud, små svängningar ger lite ljud. Eftersom gitarren är ett musikinstrument med många toner behöver det fungera väl över ett stort frekvensregister, men när man spelar en ton på greppbrädan så ges naturligt mer energi till den resonans som ligger nära just den frekvensen man spelar. Om gitarren är responsiv, med starka resonanser, är risken överhängande att den också är ojämn i hur starkt den återger de olika tonerna på greppbrädan. Detta är ett problem som är mycket svårt att hantera. Vi vill ha tonstarka responsiva gitarrer men vi kräver att de ska vara jämna med alla toner lika starka. Det finns en del metoder att hantera detta problem på och det är mycket detta som visar skickligheten hos en gitarrbyggare. Att bygga starka och jämna gitarrer är ett mästarprov som kräver stor kunskap, skicklighet och erfarenhet, men det är viktigt för gitarristen att känna till att alla gitarrer är en kompromiss mellan dessa två motstridiga egenskaper. Man kan inte förvänta sig fullständig jämnhet från en mycket tonstark gitarr. Det är ett klassiskt problem utan fullständig lösning.

Intonering av gitarren är ett annat klassiskt problem som jag tror vi kommer att få kämpa med länge. Problemet är alltså hur gitarren stämmer vid olika band. Som en del kanske vet är gitarrens bandplacering normalt sett uträknad så att instrumentet har en liksvävande temperering, dvs det är lika stort avstånd, lika många cent, mellan varje halvton på skalan. Många andra instrument är idag stämda efter samma princip och vanligen fungerar det så pass bra att de flesta av oss kan lyssna på musik utan att kräkas. Gitarren har dock ett antal detaljer som komplicerar det hela. När strängen trycks ner mot greppbrädan spänns den lite mer än när den är “lös”, dvs ogreppad. Denna spänningsökning höjer frekvensen något och för att hantera denna höjning “kompenserar” man placeringen av stallbenet. Benet placeras lite längre bort, man ökar stränglängden lite, så att oktaven är ren jämfört med flagoletten på tolfte band (alltså vid samma band som oktaven). Detta kallas att man töjningskompenserar. Men ofta räcker inte detta för att ge en fullt liksvävande temperering. Även sadeln behöver töjningskompenseras. Något som komplicerar det ytterligare är att varje sträng ligger på olika höjd (6e sträng har högre höjd över greppbrädan än t.ex 1a sträng) och dessutom reagerar de olika på töjningen. Kompensationen behöver alltså göras individuellt för varje sträng. Men inte nog med detta. För att hantera strängens vibrationsrörelse och även att undvika att strängen vibrerar bakom fingret (mellan fingret och sadeln) och orsakar strängskrammel mot banden behöver greppbrädan normalt sett ha en liten krökning framåt. Med denna uppstår en avvikelse i töjningskompensationen gentemot om greppbrädan varit rak, och det är olika för varje band och varje sträng. Redan på artonhundratalet gjordes försök med flyttbara bandstavar för att gitarristen skulle kunna anpassa greppbrädan efter den tonart han/hon ville spela i, och lutorna med sina flyttbara band av sena är ett annat exempel på försök till lösning. Ett svenskt företag, True Temperament, har ganska nyligen presenterat sin lösning på detta problem: band som inte är raka utan kröker sig så att varje sträng intonerar helt rätt efter vald temperatur (det kan vara liksvävande eller annan). Genialt kan man tycka, och det låter mycket bra säger de som provat. Men det finns ett stort MEN, i synnerhet då vi pratar nylonsträngade gitarrer. Strängar varierar mycket i egenskaper mellan olika fabrikat, hårdheter och material. Dessutom är nylon-strängar (och carbon) generellt mer eller mindre falska. De är svåra att tillverka med precision. Ytterligare komplicerat blir det om man betänker att gitarrers stränghöjd påverkas av klimatet. Sommar- och vinterklimat ger olika krökning på greppbrädan. För att systemet ska ge önskad effekt måste strängarna vara identiska med den sträng som man utgått ifrån vid kalibreringen av bandplaceringen i relation till stränghöjd och sträng. När man väl valt hur banden ska utformas är man således hädanefter bunden till att använda samma strängar och samma stränghöjd för att systemet ska ge önskad effekt och renhet i intoneringen. True Temperament-systemet är också ganska bökigt att jobba med. Vid byggandet av en gitarr behöver greppbrädan “sågas” och bandas av en speciell datastyrd maskin som True Temperament har. Bygger man gitarrer efter spansk tradition (där halsen är inbyggd i gitarrkroppen) måste således hela gitarren skickas till True Temperament för denna procedur. Bygger man med separat hals räcker det med att skicka halsen eller greppbrädan (beroende på hur man jobbar). Även ombandning av greppbrädan kompliceras mycket. Själv är jag tveksam till att True Temperament har hittat en hållbar lösning för alla när det gäller just klassiska gitarrer (och flamenco). Kostnaden, både den ekonomiska men framför allt den praktiska, är alltför stor.

Så gott folk, här är gitarren i all sin skröplighet. Kan vi älska den ändå med alla dess brister? Jag tror det. Gitarren har egenskaper som talar till oss trots vissa svagheter och problem. Kan det vara att vi själva är så ofullkomliga som gör att vi har fördragsamhet med vargtoner, dålig intonering, tonsvaghet och bräcklighet? Jag vet naturligtvis inte, men vad jag vet är att jag ser varje instrument som en personlighet, en ny bekantskap att göra, och precis som hos oss människor är det inte alltid de perfekta som är de mest intressanta.

P.S. “True Temperament” är ett seriöst företag och min mening är inte att argumentera mot deras produkter, och i synnerhet inte när det gäller deras fokus på elgitarrer. Min kommentar gäller endast problematiken med klassiska och flamencogitarrer. D.S.