Jag började spela gitarr i tonåren. Oftast satt jag i mitt eget rum och övade. Där hade jag mina noter och ett notställ, men ibland, när jag hade övat in ett lite längre program av stycken kunde jag frossa i musik genom att ta gitarren med in på dass. Jag minns hur häftigt jag tyckte att det var att spela och få gitarrklangen “förstärkt” av kaklet och det hårda golvet. Det lät mer, det lät nästan för mycket så efter en stund på det hårda locket återvände jag till mitt rum där gitarren lät gitarr.
Ibland tänker jag på dessa stunder av toaspelning när jag hör vissa CD-skivor, för ibland stöter man på gitarrskivor där ljudteknikern eller producenten försett klangbilden med ett så svulstigt reverb att den äkta gitarrklangen är helt väck. Med äkta menar jag den gitarrklang som gör att man hör att det är en gitarr, av trä, lim och lack, spelad av en människa av kött och blod. Istället för detta äkta så är där en rumsklangsmet som gör det omöjligt att urskilja instrumentets personliga karaktär och ens tro att det är en levande person som får strängarna att ljuda. Som gitarrbyggare är jag inte bara intresserad av musiken i sig utan också av att lyssna på instrumentet och personen bakom. Jag lyssnar efter hur instrumentet klingar, efter vissa eventuella vargtoner, efter hur det höga diskantregistret sjunger, eller inte sjunger. Det finns mycket att studera, men bara om inspelningen är gjord utan för mycket och konstgjord förvrängning av klangen. Men det är självklart inte bara för att studera instrumenten som jag tycker att för mycket reverb är störande. Jag vill helt enkelt att gitarristen och gitarren ska få vara synliga som de är, att det skapas närhet och intimitet. High Fidelity helt enkelt. Jag har t.ex en CD av en italiensk gitarrist där han spelar på en hel hög intressanta och historiskt betydelsefulla gitarrbyggares instrument. Torres, Arias, Manuel Ramirez, Esteso, Santos, Bouchet med flera; ett fantastiskt smörgåsbord för en gitarrbyggare. Många instrument med säkert mycket skiftande karaktärer, men på denna inspelning låter de alla lika, förvrängda till oigenkännlighet av en reverbsmet, som på dass…Tyvärr är detta exempel inte ensamt. Jag får intrycket att de som ställer ljudbilden på inspelningarna idag ofta inte vågar låta gitarren vara så naken och hudlös som den är i verkliga livet, att gitarren inte duger som den är. Jag tycker det är synd. Visst förstår jag att reverb behövs vid en inspelning, men som vid all kryddning; för mycket eller för lite skämmer allt.
Leave a Reply